"Är du blid, eller?"

31 maj

Sam
"Jag kan inte fatta att du gjort allt det på tre dagar!", säger Kim. Charlie ler stolt där vi går mot sjön.
"Tack!", säger hon. Jag önskar att jag kunde glädjas med henne men jag har inte fått prata med henne än så jag kan inte riktigt slappna av. Jag rycker i hennes skotskrutiga, uppkavlade skjortärm och viskar i hennes öra.
"Kan jag få prata med dig? Själv?"
"Absolut" Vi slår av på takten och hamnar efter de andra.
"Vad?", säger hon och sanningen ramlar ur mig som Niagarafallen. Allt från svartsjukan till min osäkerhet om Oliver dräller ner på Charlie och jag tror för ett ögonblick att hon blir en centimeter kortare under tyngden av min ångest som jag slängt över till henne. Men när hon tar till orda är hennes röst stark, klar och mjuk.
"Du har ingen anledning att vara svartsjuk, Sam. Men jag vet att det inte hjälper att säga så, det är bara fegt. Jag tänker mörka tankar också, till exempel så vill jag kunna hata Oliver och company men jag kan inte, för Geoeges skull", säger hon och ler lite.
"Men det är det som är problemet. Jag kan hata dig, jag kan hata Oliver, jag kan hata mig själv. Du kan inte det", säger jag svagt.
"Nej, du skulle aldrig kunna hata mig rakt igenom. Ditt hjärta skulle alltid lysa igenom. Du kan inte hata Oliver, för du skulle kämpa för George, kanske omedvetet, men det skulle du, och du skulle inte kunna hata dig själv, för då hade jag lekt mentalpolis och satt dig i kärleksfängelset hos oss, dina bästa vänner", säger hon och jag lyfter från marken av lättnad.
"Jag trodde att du skulle bli arg", medger jag när jag ändå är på g.
"För att du är mänsklig?", kontrar Char och jag ler.
"Jag är en idiot, eller hur?"
"Japp", säger Charlie glatt och vänder sina oseende ögon mot mig. "Är det något mer?"
"Nej, jag är lätt som luft", säger jag sanningsenligt, för det är så jag känner.
"Har du hittat något ännu, George?", frågar Charlie högt. George blir tyst en stund och rotar runt i väskan.
"Nja, det är lite otydliga", mumlar hon efter en stund. "Spåren alltså."
"Det gör inget, du gör ditt bästa, det är jag säker på!", säger Char övertygande.
"Jag och Damien är ihop", kläcker jag ur mig för att bryta den besvärade tystnaden som följer och Char frågar ut mig om alla detaljer.

När vi kommer närmare ser jag att stranden är tom, helt öde. Hopptornet står hotfullt i ena änden och ser ner på oss.
"De är inte här än", säger Kim.
"Det menar du inte", säger Robin.
Vi slår oss ner på våra handdukar och Kim leker dj. George spanar åt alla håll och väntar troligen på att Oliver ska komma. Jag lägger mig ner och njuter av värmen och friden.
"Ska vi bada?", frågar Robin.
"Absolut, sisten i!", säger Kim och springer mot sjön.
"Eyy! Inte fair! Jag är ju handikappad!", skriker Char och jag tar hennes hand och drar henne med mig.

Charlie
När vattnet slår emot mina fötter blir jag stel av skräck. Jag kommer inte se något. Jag kommer kanske gå rakt ner och drunkna, utan att jag märker det.
Nej, nej, dumsnut!
Jag släpper Sams hand och går långsamt ut i det kalla vattnet. Det hörs skrik från de andra och det är tydligt att alla tycker att det är kallt. Jag står i min gröna trekantsbikini med armarna korsade över bröstet och väntar på bättre tider.
"Kom, Char!", ropar Robin. Jag tar ett steg framåt och hoppas att jag inte ska dö.
Mot alla odds överlever jag och känner vattnet svalka kring vaderna. Jag minns alla gånger jag sprungit i och kastat mig långt ut och simmat under vattnet med känslan av frihet. Minnet ger mig styrka och jag tar två steg till. Och två till. Vattnet når mig till låren och tårna är bortdomnade. Jag huttrar och tar ännu ett steg. Sedan kastar jag mig handlöst ut i vattnet. Min kropp bryter igenom vattenytan och får den att fly sin väg. I sista stund stänger jag ögon och mun och blåser ut luft genom näsan när vattnet omsluter mig.
Det är underbart. Jag känner mig viktlös och känslan är betryggande. Jag tar ett simtag under vattnet och njuter av känslan när vattnet strömmar runt mig. Ett simtag till. Och ett till. När jag simmat ett par meter skriker lungorna efter luft och jag tar mig upp över ytan och trampar vatten. Jag brister ut i ett hejdlöst skratt och de andra faller snart in.
Vi simmar och leker tills en röst avbryter oss mitt i en omgång blindbock. Gissa vem som är...
"Vad skrattar ni åt?", frågar en röst och jag blir tyst.
"Hej, Oliver!", ropar George och vattnet omkring henne gungar mjukt när hon tar sig upp.
"Aah!! Du är ju blöt och kall! Kom här!", säger han och jag hör en kyss från deras sida. Generat sjunker jag ner under vattnet, ovillig att bevittna scenen med mina öron.
När jag kommer upp igen har Oliver slutat ursäkta sig och George presenterar oss andra. En ny röst ropar.
"Någon som ska hoppa från tornet med mig?"
"Hell no, Richard! Jag måste doppa mig först!", säger Oliver. "Du kan hoppa, George!" Jag känner hennes tvekan.
"Om du hoppar så hoppar jag", säger min mun och jag vill mörda den. Aldrig att jag hoppar.
"Okej. Let's do this", säger hon beslutsamt och kommer och drar mig upp ur vattnet. Vi följer efter vad jag tror är Richard upp och jag koncentrerar mig på att sätta den ena foten över den andra och inte halka på trappstegen. Jag vill spy när vi kommer upp på avsatsen, inte för att jag är höjdrädd, utan för att jag har en koordination i nivå med en fiskpinne. Richard tar ett djupt andetag och sedan hörs ett vrål. Ställningen gungar till och när jag tror den ska braka ihop blir den stilla.
"Hur högt är det?", frågar jag.
"Tio meter", säger George och jag vet inte om jag är glad för att hon är ärlig eller vill be henne att ljuga. Troligen det sistnämnda.
"Du först", säger jag. Georges hand släpper min och hon ställer sig längre ut. Hon står kvar länge och väl.
"Kom igen, du klarar det!", peppar jag och ett skrik hörs när hon lämnar mig på den gungande avsatsen. Då var det bara jag kvar.
Jag tar ett steg ut och sätter mig på huk för att känna kanten. Detta är rena självmordet. Min hand nuddar kanten och jag ställer mig upp.
"Om jag dör så testamenterar jag mina ägor till Nina!", skriker jag ner till de väntande.
"Absolut!", skriker George.
"Kusten klar!?"
"Jajamensan! Hoppa bara!" Jag står på kanten och känner vinden smeka min hud och hårstråna på mina orakade ben och armar viker sig. Precis när jag tänker hoppa tar en hand tag om min mun och drar mig bakåt. Jag slår vilt omkring mig och träffar något mjukt, antagligen magen.
"Aj! Är du blind, eller!?"  Ja, din idiot. Har du inte märkt det?
"Om du nämner ett ord om branden för snuten kommer det sluta riktigt illa, om du så mycket som fortsätter utredningen så kan du tacka gudarna om du överlever, tja, dina vänner har nog inte samma tur", fortsätter en grovt förvrängd röst och så kastar mannen mig utför tornet, ner mot vattnet som om jag vore en trasdocka. Vetskapen om att en felaktig träff kan döda, gör mig lummig och i min dödsångestfyllda hjärna finns en sista, ironisk tanke.
Nu dör jag nog, igen. Men förhoppningsvis överlever jag mirakulöst, som förra gången. Doften från mannen följer mig hela den evighetslånga färden ner.
Citrongräs och pannkaksos.
Jag slår i vattnet med sådant tryck mot bröstet att jag tappar andan och andas in flera liter vatten och jag glider in i intigheten tillsammans med fyra förskräckta tonårsskrik.
.
.
.
____________________________________