"Är du blid, eller?"

2 juni

George
Charlie fick stanna på sjukhuset ett par dagar så vi får komma dit med läxor och sådant så att hon inte får dåndimpen på oss.
Vi (d.v.s Sam, Kim, Robin och jag) går genom skolans korridor på väg mot sista lektionen för dagen.
"Jag kan inte fatta att hon vill ge upp!", säger Kim upprört. Sam har precis redogjort för henne och Robin om vårt samtal igår med Char.
"Det är något som inte stämmer", säger Sam. Jag nickar till synes medhållande.
"Hon skulle aldrig ge upp bara sådär", säger Robin.
"Ja, och när det dessutom handlar om en brottsling på fri fot som kan skada andra...", säger Kim.
"Hon skulle aldrig sluta om det så gällde livet", säger Robin. Sam rynkar sina perfekta ögonbryn och blir tyst en minut. Vi andra tittar på henne och väntar på vad hon har att säga, för alla vet att det där är tänkar-minen. Jag får en klump i magen av det.
"Om det gällde hennes liv, ja", säger Sam lågt efter en lång stund. Vi står tysta i väntan på en förklaring.
"Det var bara ett uttryck", säger Robin och bryter tystnaden.
"Inte desto mindre sant för det", kontrar Sam.
"Vad är din teori?", frågar jag och klumpen i magen växer.
"Hur såg det ut när Char "ramlade" från tornet?", säger Sam och gör citattecken med fingrarna.
"Som om... någon kastade ut henne", säger Robin långsamt.
"Tänk om Char blev hotad och när det inte bet så hotade denna någon att göra någon annan illa? Tänk om det är därför hon lagt ner?", säger Sam och det går upp för mig vilka som ligger bakom dådet.
"Helvete." Jag inser inte att jag tänkt tanken högt förrän jag får sex ögon riktade mot mig.
"Inte bra", säger jag snabbt och lägger till med en bekymrad min, vilket inte är så svårt.

Oliver ville att Char och jag skulle komma. Han visste knappt vem hon var och ändå skulle hon med. Det är klart att han var med i planen. Men sedan hjälpte han oss att rädda livet på henne, säger den del i mig som vill älska Oliver.
Jag vet inte vad jag ska tro längre men en sak är säker, jag borde verkligen berätta sanningen.
Men jag vet ju fortfarande inte VEM som kastade ner henne.

Jag lovar mig själv att inte komma med anklagelser innan jag vet vem som kastade ner henne.
"Jag tar läxorna till sjukhuset idag. Jag måste prata med Char", säger Sam och mitt samvete dunkar i öronen (om det är möjligt).
"Låter bra", instämmer vi andra och skolklockan ringer in så att vi får springa sista biten.

Charlie
Jag vaknar av att någon lätt stryker mig över håret.
"Du har besök", säger Gudinnan och jag nickar. Rörelsen skjuter upp en smärta i pannan och jag stönar.
"Ta det här", säger Gudinnan och jag får två piller och ett glas. Jag trycker in pillren i munnen och häller vatten i strupen.
"Tack", säger jag.
"Ska jag släppa in henne?" Jag hade helt glömt bort besökaren och svarar lydigt.
"Ja, tack."

Gudinnan steg avlägsnar sig och jag väntar på att någon ska komma in.
"Det är så mysigt när du får besök", säger tanten i sängen bredvid. Eftersom att jag är blind upptäckte jag inte henne förrän de andra gått igår. Jag har döpt henne till tant Snäll, och gissa varför... Egentligen heter hon något i stil med Ann-Sofie eller så men jag föredrar tant Snäll. Jag har frågat mig själv varför jag blir kompis med tanter, jag menar först Grace och sedan tant Snäll, men inget svar har poppat upp i min hjärna.
Tant Snäll råkade ut för en klättringsolycka för ett tag sedan när hon besteg Kebnekaise, så hon är förlamad i ena armen, men ändå stencool. Har upplevt allt, den krutgumman.
"Får du inte besök?", frågar jag men ångrar mig genast.
"Nej, inte så mycket. Ibland kommer min dotter men hon jobbar heltid och är ensamstående mamma med två barn, en ettåring och en femåring. Hon har det inte lätt ska jag säga dig, så hon är ursäktad", säger tant Snäll med lite sorgsen röst. "Jag brukade passa de på måndagar, onsdagar och fredagar men nu har jag inte möjlighet till det."
"Jag beklagar", säger jag.
"Nej, lilla vän, gör inte det. Jag trivs med ditt besök och sällskap", säger tant Snäll snabbt och jag mumlar ett tack. Sedan knarrar dörren och mitt besök kommer in.
"Hej, Char. Hur mår du?", säger Sam ömt.
"Okej", svarar jag och är noggrann med att ligga still. "Har du träffat tant Snäll?" Tant Snäll skrattar generat.
"Hej, lilla barn. Vad heter du?", säger hon.
"Hej, jag heter Sam", svarar Sam.
"Åh! Charlie har berättat allt om dig. Jag heter Ann-marie, men häng inte upp dig på det. Du är här för att träffa C", säger hon och jag hör ett leende. (Som sagt, ja, man kan höra ett leende.)
"Absolut", säger Sam. Hon sätter sig på min sängkant.
"Vad?", frågar jag.
"Vi misstänker varför du inte vill fortsätta utredningen." Jag blir kall inombords.
"Dina vänner har nog inte samma tur".
Aldrig i livet.
"Varför?"
"Vad hände egentligen i onsdags?"
"Jag snubblade och föll", säger jag oskyldigt.
"Vi tror inte det." Aj då.
"Nähä", säger jag och ger mig en mentel faceslap. "Men det gjorde jag."
Sam blir tyst en stund.
"Okej, här är läxorna", säger hon och lägger en trave böcker på min säng. Jag tror inte för fem öre att hon tror mig men jag tillåter henne att låtsas så får vi se. "Det är engelska, spanska, franska, matte och biologi. Och jag fattar fortfarande inte hur du orkar läsa tre språk", säger Sam som om allt var som vanligt. Innan allt det här, innan olyckan, innan... ja, allt.
"Det fattar inte jag heller, i alla fall inte när jag inte är i skolan." Sam skrattar kort.
"Hejdå, Char. Vi saknar dig", säger Sam. "Skynda dig att bli frisk." Sedan går hon. I dörröppningen stannar stegen.
"Vill ni ha något från caféet?" Jag skakar på huvudet. Jag skulle ändå bara spy upp det, precis som med alla annan mat jag provat men tant Snäll är snabb.
"Ja, tack, en kaffe och en bulle skulle allt smaka bra", säger hon.
"Var beställt", säger Sam och går.

"Du vet att du igår sa att du halkade och föll, inte snubblade", säger tant Snäll. Jag får lust att dänga Siws stilettklackar eller något annat hårt i huvudet på mig själv. Sam skulle inte missa det och nu underströk jag verkligen hennes teori.
"Men vad var det där om?", frågar tant Snäll. Jag skjuter undan tankarna.
"Du vet det jag sa om branden? Den var anlag och polisen har lagt ner utredningen", börjar jag och berättar allt från branden till onsdagens olycka. Även om mannen i tornet. Jag litar på tant Snäll.
"Men du vill inte skada dina vänner?", frågar hon när jag är klar.
"Nej"
"Jag förstår. Men jag tror att gärningsmännen är unga, och unga människor kan inte döda. Jag tror att du borde fortsätta."
"Jag vet inte vad jag tror längre. Jag önskar att mitt största problem var vem jag skulle på skolbalen med och huruvida jag skulle bli antagen i L.A." Jag suckar och vänder mig plågsamt på sidan.
"Sov, lilla vän. Det kommer ordna sig." Jag lyder omedelbart och när jag stänger ögonen slocknar jag direkt och glider in i en djungel av olika drömmar om män i svarta kläder som kastar människor jag älskar nerför Mount Everest och det sista jag minns är att Sam tittar på mig med tårfyllda ögon och hård, anklagande röst skriker:
"Det här är ditt fel! Jag hatar dig!"
Och sedan kastas hon nerför berget och hennes skärande skrik sliter mitt hjärta mitt itu.
.
.
.
____________________________________