"Är du blid, eller?"

30 maj

Sam
Vi går skrattade genom korridoren mot matsalen.
"Jamen, vadå? Det HADE varit häftigt om det bara dök upp en svart skepnad på brottsplatsen och poff, så var den borta igen, precis som i min bok!", envisas Kim.
"Nej! Då hade vi fått leka Ghostbusters och Charlie har inte ens sett filmerna!", kontrar George. Det är så skönt att ha henne i teamet igen när Char är borta. Jag kan inte ta alla fighter med Kim och Robin lyfter inte ett finger. Hon bara njuter av att titta på och analysera, som hon så poetiskt brukar säga.

När vi kommer in i matsalen slår sorlet emot oss och vi går mot matdisken. Jag tar en tallrik.
"Fan!", skriker jag och hoppar till när jag bränner mig. "Kan de inte lära sig, eller?" De andra skrattar och tar var sin talrik.
"Svar: nej", säger Robin och börjar ta mat. Jag suckar och lassar upp sallad och currygryta på tallriken. Riset lägger jag på sist så att den lägger sig som en bädd över grytan. Då får det mest smak. Sedan går vi och sätter oss i vårat hörn.
"Jag måste berätta något för er", säger George efter ett par tuggor.
"Kör på, jag har frågor sedan", säger Kim med morötter i mungiporna. George drar ett djupt andetag och säger sedan alltihop på utandningen.
"Jag är kär i en gymnasiets Badboy-killar och han kan vara misstänkt för branden. Han gillar mig tillbaka och har bjudit oss till sjön och heter Oliver Ernström." Det blir tyst. Obehagligt tyst.
"Säg något", viskar George. "Vad som helst."
"Du skojar", säger Kim. Och där sabbade hon allt.
"Nej", säger George och hon får ett sorgset uttryck i ansiktet. Hon vänder sig mot mig med bävan i blicken.
"Snälla, du måste förstå! Char gjorde det!" Jamen visst! Självklart förstod Char! Hon som är en så genomgod människa! Helvete heller! Jag tar ett djupt andetag och skjuter bort svartsjukan.
"Jag tror att vi behöver... tid att tänka... alla tre", säger jag. George nickar. "Och fram tills dess kan vi väl bete oss som om inget hänt?" Alla nickar medhållande och jag parkerar samtalet.
"Gissa vem som ska på bio i helgen?", säger jag istället. "Jag och Damien!" De andra jublar. Eller tja, inte George...

När jag, Robin och Kim kommer hem till mig sätter vi oss genast kring köksbordet och tittar på varandra.
"Jaha", säger Robin.
"Kan vi ringa Charlie?", frågar Kim ynkligt. Jag nickar och tar upp mobilen och Chars nummer.
Hon svarar efter två signaler och jag slår på högtalaren, vilket jag inte hade behövt eftersom att Charlie pratar nog högt själv.
"Kan alla sluta att ringa mig på arbetstid!? Jag har fått tre samtal från mamma, ett från George under middagen och nu du, Sam! Det var en fy-faraos-tur att det finns något som heter afternoon-tea här så att jag inte sabbar hela min framtid!", gastar hon.
"Hej, Char", säger vi i kör.
"Hej!", svarar hon glatt som om det första hon sagt aldrig inträffat. "Vad är det?"
"Har George berättat om Oliver?", säger Kim.
"Ja, vadå då?", säger Char.
"Vad är din åsikt? Vi vet inte hur vi ska ta det", säger jag uppriktigt.
"Att man ska låta bli att döma de två och låta tiden utvisa framtiden", säger Char och låter mycket äldre än sina femton år.
"Ibland är det bara så svårt", säger Kim.
"Jag vet, vännen, jag vet. Men stå ut. Detta är sista passet, jag kommer hem ikväll och imorgon kan vi diskutera det öga mot öga allihopa, även George", säger Char vänligt och tålmodigt som en mamma som talar med sin femåriga dotter som precis insett att livet inte är en röra av enhörningar, glitter och vänner.
"Mmm...", mumlar jag.
"Vad är det, Sam?", säger Char. "Jag vet att det är något." När jag inte svarar fortsätter hon. "Eller förresten, vi tar det senare. Jag ringer tillbaka så snart jag kan, puss! Och var snälla mot George. Hon behöver det!" Och så bryts samtalet och vi sitter och stirrar på den svartskärmade mobilen.
"Jahapp, jag måste hem", säger Robin och reser sig. Kim följer efter som en ankunge och jag följer de ut genom dörren och vinkar de adjö. När de svängt runt kröken i slutet av gatan går jag in i huset igen och slår numret till Damien.
Han svarar på första signalen.
"Jag är en dålig människa", mumlar jag.
"Vad har du gjort?", frågar han, inte anklagande, bara förstående. Jag berättar om min svartsjuka på Char och allt annat som hänt för Damien och han lyssnar utan att avbryta.
"Har jag fortfarande chans på dig?", avslutar jag.
"Skojar du? Så klart. Det är bara mänskligt. Du kan berätta för Char och så får hon dela med sig av sina mörka känslor om dig, eller andra", säger Damien och jag känner en lättnad i halsen.
"Men det är problemet, hon har ingen mörk sida", säger jag.
"Alla har en mörk sida, det är bara det att vissa är starka nog att stå emot, acceptera eller låta den existera, medans andra låter den ta över. Du är stark, precis som Char", säger han. Jag påminns om varför jag älskar den här människan och önskar att han befunnit sig i rummet.
.
.
.
____________________________________