Varje andetag (Swedish)

Ett år hade gått! Ett år sedan mamma och pappa körde in i det trädet. Men det var inte deras fel. Det var den där idiotiska fulla lastbilsföraren som inte kunde hålla sin plats på vägen. Han körde in i sidan av bilen och pappa tappade kontrollen om ratten, åkte ner för backen och körde rakt in i ett träd. Båda dog omedelbart!

Jag och min lillasyster Amanda var hemma själva den kvällen och väntade på att mamma och pappa skulle komma hem.

Hur trodde ni det kändes när två poliser knackade på och berättade att ens föräldrar var döda? Värst var det för Amanda. Hon var bara nio år och förståd inte var mamma och pappa hade tagit vägen.

Jag lovade att jag skulle göra allt för Amanda, hjälpa henne igenom det.

Men vem kunde hjälpa mig?

Jag var sjutton år och bodde på ett barnhem med Amanda. Jag gjorde inte mycket för att hjälpa till, de får klara sig själva. Om det inte handlade om min syster.

Men nu var socialen trött på mitt uppförande och tänkte skicka oss båda till Seattle där vår farmor och farfar bodde, i hopp om att jag skulle förändras. Ett år behövde jag stanna där, sedan var jag arton år och kunde göra vad jag ville. Då skulle jag ta med Amanda och sticka härifrån.

Kunde livet bli värre? Jag hatade att vara i Seattle. De bodde ju mitt ute i ingenstans. Jag hade varit där under somrarna när jag var yngre, men jag gillade det inte alls. Helt dött!

Jag heter Aime och det här är min historia.