Varje andetag (Swedish)

Kapitel 64

Emilys perspektiv

-Jag går och lägger mig. Viskade jag till Aime och reste mig upp.

Sanningen var att jag inte ens var trött. Men jag orkade inte lyssna på Scott. Det gjorde för ont att veta att vi inte var tillsammans längre, för jag älskade honom fortfarande. Oavsett vad han hade gjort eller vad som hade hänt så var han fortfarande den Scott jag förälskade mig i för länge sedan.

Jag tittade inte ens mig om när jag gick upp för trappan mot gästrummet som jag nu för tiden bodde i. Mamma och pappa hade fortfarande inte kommit hem från deras "lilla" semester, men ändå vägrade jag att bo i det huset. Det påminde för mycket om vad som hade hänt i det förflutna.

Jag saknade att sova i Scotts säng hemma hos dem. Men jag förstod att de inte ville vara där efter Harrys död. Liam hade inte pratat om deras pappas död. Jag undrade om det var så de gjorde när de försökte gå vidare. Att inte prata med någon och hålla känslorna inom sig. Jag skulle fråga Scott, när vi väl pratade med varandra.

Jag drog undan täcket och lade mig raklång på sängen. Sedan gjorde inte jag så mycket mer än bara titta mig omkring i det mörka rummet. Jag var en konstig människa som älskade tystnaden. Det fick mig att koppla av. Rösterna som cirkulerade i mitt huvud försvann när jag fick vara för mig själv.

Men självklart fick jag inte som jag ville för bara minuter senare så knackade det på dörren. Då var slut på det roliga.

Jag orkade inte gå och öppna så istället skrek jag "kom in" och väntade på att se vem person det var som nu ville dela sina beskymmer med mig. Direkt ångrade jag mig.

När jag fick se Scott i dörröppningen drog jag täcket längre upp på min kropp och låtsades sova. Jag var jätteglad över att vi hade hittat honom och att han var okej. Men jag visste inte efter allt som hade hänt om jag och Scott kunde gå tillbaka till som det var, eller om han ens ville det.

-Jag är en idiot.

-Ja. Ja det är du. Sa jag och försökte verkligen låta arg.

Scott behövde bara ta tre steg sedan var han framme vid sängen där jag låg. Han lyfte på täcket och kröp sig ner bredvid mig. Hans värme fick mig att skälva. Jag ville ha honom.

-Förlåt! Snälla va inte arg på mig. Du är så viktig för mig. Jag älskar dig.

Jag sken upp och vände mig om så att jag kunde se honom i ögonen.

-Säg det där igen. Log jag.

Scott lägger sina armar runt min midja och drar mig tätt intill sig. Jag drog in hans doft. Den mörka musk skogslukten som jag kände till så väl. Åh vad jag hade saknat det.

-Jag älskar dig så sjukt mycket Emily. Jag kan inte överleva utan dig.

I nästa ögonblick nuddade hans läppar mina. Alla våra problem försvann helt plötsligt. En enda kyss räckte. Inga lögner och inga galna människor eller vargar. Det var bara Scott och jag.

Jag slog armarna om hans nacke så att kyssen kunde bli starkare. Men ena handen som letade sig ner till Scotts bröstkorg kunde jag både känna och höra hans häftiga andetag. Scott var stark och hade en enorm vilja för att inte visa andra hur känslig han egentligen var. Men för mig var det som han öppnade upp sig helt. Jag fick se honom.

Scott smekte mitt ansikte och över de småsåren jag hade fått efter jag sprungit hejvillt i skogen ihopp om att hitta honom. Och nu var han här, levande.

Hans händer fortsatte ner och med fingertopparna rörde han vid min hals, mage för att sedan stanna vid mina höfter. Där blev hans grepp hårdare. Åh vad jag ville ha honom! Jag ville ha honom nu.

Jag trycket ivrigare mina läppar mot Scotts igen och han smakade på något konstigt sätt frisk luft. Jag lekte med hans fjun som han hade i nacken och fortsatte med min fingrar hela vägen ner till hans ryggslut. Där tillät Scott mig att låta mina händer glida in under hans t-shirt. Hans muskler spändes ändå mer vid min beröring och jag höll på att gå sönder av alla hormoner.

-Snälla. Bad jag och drog Scott så nära att vi nästan grävde sig in i varandra.

Scott drog sig undan och såg mig i ögonen.

-Emily. Tro mig jag vill och går emot min vilja att stoppa det här. Men om du känner dig osäker och vill vänta så klandra jag dig inte. Jag har precis kommit tillbaka och vi har nyss börjat prata med varandra igen. Vi kan vänta. Log Scott.

Jag ville skratta men det skulle inte ha varit schysst. Han var underbar för att han sa så, men jag kunde se i hans ögon att han brann efter lust. Scott ville ha sex lika mycket som jag ville.

-Håll käften och kyss mig istället. Retades jag.

Plötsligt är det som vi fick riktigt bråttom. Scott smeker min kropp under blusen och drar den över mitt huvud och slänger den på golvet en bit bort från oss. Jag gjorde samma sak med hans och helt plötsligt satt vi mitt emot varandra helt nakna. Jag kämpade med hela min kraft att försöka komma närmare honom, det var inte tillräckligt. Det fanns ingen annan människa jag längtade så mycket efter som efter Scott. Inte på det här viset i alla fall. Scott var min, och jag var definitivt hans.

Dagen därpå bestämde jag och Aime oss för att bara ha en slappdag med grabbarna. De behövde ta det lugnt för en gångs skull. Liam gick på högvarv och Scott verkade nere. Så vi bestämde oss för att ta med resten av flocken och gå ner till stranden nära Liams och Scotts hus.

Aime undrade hur jag och Scott kunde lösa det så snabbt. Jag log åt tanken att sanningen var att det räckte med "sex" och att Scott sa att han älskade mig. Men hade jag berättat det för Aime hade hon aldrig hållit tyst om det. Så jag sa bara att vi pratade ut i normal ton som vanliga människor och bestämde oss för att gå sakta fram. Och Aime verkade köpa det, tack och lov.

Det var en perfekt dag för stranden. Det var inte varje dag vårt område i Seattle blev invaderad av sol och 25 graders värme. Jag låg i Scott famn med benen utsträckta över hans och med huvudet över hans bröstkorg. Såret hade försvunnit och nu var det bara ett rosa ärr efter skottskadan.

Medan min ena hand vilade på hans lår drog jag sakta mitt pekfinger över den ljus vävnaden. Scott ryckte till.

-Gör det fortfarande? Frågade jag oroligt.

Han skakade på huvudet.

-Jag tänkte bara på något annat och blev överraskad över din beröring. Det är allt. Sa han nonchalant.

-Snälla Scott berätta för mig. För det du håller inom dig är inte bra för dig. Jag finns alltid här för dig och jag kommer aldrig lämna din sida. Du öppnade upp dig för mig igår. Kan du inte göra samma sak igen?

-En dag Emily..

Och så var det samtalet borta.

Det som var bäst med den här stranden var att ingen i området tänkte på att det här fanns, så vi hade stranden för oss själva. Vissa dagar kunde det vara några människor här som gick på en strandpromenad eller småbarn som plaskade i vattnet. Men det var inte vanligt.

-Du tänker på något Emily. Mumlade Scott utan att slita sin blick ut mot havet.

-Jag tänker på dig. Det gör jag alltid. Suckade jag och drog handen över hans bröst.

Scott rullade över på sidan så han nu kunde titta in i mina ögon.

-Du behöver inte oroa dig för mig. Jag mår bra. Log han och drog undan en hårlock från mitt ansikte.

Om jag bara kunde tro honom. Men det gjorde jag inte. För Scotts ögon var inte gula, de var svarta igen. Han kanske inte kände någon ilska längre. Men det uteslöt inte att han kände sorg.