Varje andetag (Swedish)

Kapitel 40

Aimes perspektiv

Jag vaknade upp bredvid Liams varma famn och var dödstrött. Morfinet hade slutat verka och under hela natten hörde jag Liam snyfta högt av smärta. Alvedon funkade inte på honom och morfin sa att doktorn att man fick vara försiktig med så bara han gav det när han var här. Jag stannade uppe och gick inte och lade mig för än jag hörde Liams tunga andetag. Jag mådde så fruktansvärt dåligt över att se honom ha så ont. Men skenan lyckades han hålla hel, annars hade det varit ett helvete att byta.

Jag tittade på klockan och den visade bara åtta. Det var ingen mening att somna om för det visste jag att jag inte kunde. Kanske kunde jag gå hem? Farmor och farfar var definitvit uppe, förmodligen Amanda också. Det var bara jag som var morgontrött.

Jag försökte smyga ur Liams starka grepp utan att väcka honom, men misslyckades.

-Vart ska du? Mumlade han helt nyvaket.

-Jag ska bara hem en stund. Jag har varken pratat med Amanda eller farmor och farfar sedan vi åkte till stugan. Vi hörs senare! Log jag och Liam släppte taget om mig och somnade om.

Jag längtade hem så mycket. Första dagen jag kom hit så sa jag att så fort jag fyllt arton skulle jag sticka härifrån. Men nu ville jag inget mer än att stanna. Och det ville jag berätta för dem.

När jag kom upp på verandan till mitt hus så stod dörren på glänt. Konstigt, farmor brukade vara så noga med att låsa dörren.

Det var som att gå in i ett spökhus, så tyst. Förutom knarret som tröskeln gjorde ifrån sig när jag klev på den.

Vart kunde de vara? Såhär tyst brukade det inte vara. Jag tittade i tvrummet med det var ingen där, lika så i köket och Amandas rum. Jag började bli orolig. De borde ha hört av sig vid det här laget.

Jag slog Amandas nummer igen och satte luren mot örat. Det gick några signaler och sedan ekade Amandas ringsignal i huset. Så de var hemma? Men varför svarade de inte när jag ropade?

Jag fortsatte att ringa så signalen kunde föra mig dit de var. Den slutade vid farmor och farfars sovrum. Jag kunde knappt bärga mig att se dem. Dörren stod redan på vid gavel så jag kunde bara titt in. Jag tänkte hoppa fram och skrika för att skrämma dem. Men det var snarare jag som blev rädd, livrädd. Jag tror att jag aldrig hade skrikit så högt i hela mitt liv. Det sved i mina stämband så mycket att jag tappade rösten. Den bilden jag hade framför mig skulle ingen människa behöva se. Jag rusade fram och kastade mig på golvet. Desperat tog jag upp farmors livlösa kropp i min famn. Farfar låg på golvet bredvid.

-Snälla vakna! Lämna mig inte. Grät jag men rösten fastnade inte halsen så allt som kom ur mig var kvidande.

Deras kroppar var sönderslitna och blodet hade läckt ut så att det var som ett hav på golvet. Det fanns stora spår på kropparna att det var klor från vargar. Och det var tassavtryck i blodet. Det kunde inte ha varit Liam eller Scott? De hade varit med mig hela tiden. Inte heller deras flock? De skyddade människor, inte dödade dem. Vem kunde vara så brutal? Plåga människor på det här setet.

Jag höll på att få panik. En bit bort från mig, uppe på väggen stod det "Vi varnade ju dig!" i deras blod. Efter det kunde jag lista ut vilka som hade gjort det här.

Amanda? Vart var Amanda? Säg inte att de hade tagit henne eller att hon var död. Vem som helst men inte min syster.

-Amanda! Skrek jag.

Jag sökte desperat runt i rummet för att hitta det jag sökte. Min ögon var röda och sved av tårarna som aldrig slutade.

-Amanda? Försökte jag igen men fick inget svar.

Jag kände mig så hjälplös och kunde inte röra mig.

-Aime?

Men det var en mörk manlig röst, ingen ljus och klingande röst som Amanda hade.

Jag vände mig om och Scott stod i dörröppningen.

-Herregud!

Hans ögon vidgades när han fick se det jag såg.

-De är döda Scott! Ni vargar kan dra åt helvete. Skrek jag.

Innerst inne visst jag att Scott och hans familj var oskyldiga och inte hade något med det här att göra. Men jag var så förkrossad och ursinnig på vargarna överhuvudtaget att jag inte brydde mig om vem jag skyllde på.

-Vi måste gå. De kanske fortfarande är kvar.

Scott gick fram till mig och lyfte upp mig i hans famn som om jag var en påse fjädrar.

-Släpp mig! Jag kan inte lämna dem. Amanda!

Jag slog och klösste honom i ansiktet. Allt för att han skulle släppa mig. Men Scott släppte mig inte. Han hann precis gå ut från rummet när vi hörde en låg snyftning inifrån garderoben. Dörrarna öppnades och Amanda kröp ut. Hon var skräckslagen, speciellt när hon fick se farmor och farfars döda kroppar framför henne.

-Amanda! Släpp mig. Röt jag och den här gången släppte Scott faktiskt mig.

Jag sprang fram till henne och Amanda kastade sig i min famn.

-Du är skadad. Konstaterade jag och började gå igenom hennes sår. Det var inte många men hon hade ett långt rivsår längs den högra kinden.

-De är döda! Vargarna dödade dem, jag såg det med mina egna ögon. Farfar stängde in mig i garderoben igår kväll och sa att jag inte fick gå ut för än jag visste att det var säkert. När jag hörde din röst.. Åh Aime! Jag hörde deras skrik när vargarna bet och rev i dem.

Jag kramade Amanda igen men jag kunde inte få bort hennes skakningar.

-Hon har gått in i chock. Vi måste gå NU! Röt Scott.

Men jag tittade bara på Amandas ansikte. Vad hade de gjort mot henne? Och jag kunde inte föreställa mig det hon just hade gått igenom. Om jag bara hade gått hem igår kväll, då kanske de hade varit vid liv.