Varje andetag (Swedish)

Kapitel 10

Aimes perspektiv

Det var som Liam hade sagt. Han var verkligen borta.

Jag hade en rutin.

Direkt på morgonen gick jag ut. Hälsade inte god morgon till farmor och farfar eller ens Amanda.

Jag gick ner till Liams hus och knackade på dörren i hopp om att någon av dem skulle öppna. Jag önskade till och med att Scott stod vid dörren. Bara någon. Men hela huset var mörkt och dörren låst.

Då fortsatte jag ner till deras sjö, satte mig på en sten intill vattnet. Jag hoppades att Liam kunde se mig och sätta sig bredvid. Hålla om mig och säga att allt skulle bli bra igen. Men Liam dök aldrig upp.

Jag reste mig upp och fortsatte gå mot caféet där jag träffade hans kompisar första gången. Beställde en kaffe och satte mig vid ett litet bord vid fönstret. Då och då dök någon från skolan. De försökte prata med mig men jag lyssnade inte. Allt deras prat handlade bara om att alla blev dumpade minst en gång innan jag hittade min sanna kärlek. En del trodde jag var knäpp som hamnade i en depression över en kille. Det var ju bara en kille.

Men inte Emily, min kära vän. Hon förstod. Ibland satt hon i flera timmar med mig. Vi pratade inte utan satt där tysta och hon höll om mig. Emily lät mig sörja.

Jag satt på caféet tills det stängdes, trodde att någon av Liams vänner skulle dyka upp. Men alla var borta. Både Larry och Rick.

När ägaren bad mig gå, gick jag genast upp till klipporna. Jag satte mig vid kanten precis som jag brukade och tittade på havet. Men det var inte densamma. Vinden susade inte längre, träden pratade inte. Till och med vargarna var borta. Hur läskiga de än var så önskade jag att höra deras ylande, höra hur de pratade med varandra. Så jag kunde intala mig själv att någon fanns. Djur var mycket lättare att prata med än människor. Men jag var ensam.

Farmor och farfar oroade sig för jag varken åt eller sov. Jag såg ut som en levande zombie. Gick runt men sa aldrig något. Jag började skolka mycket.

Amanda var orolig för jag pratade inte med henne och trodde att det var hennes fel. Det ända jag sa till henne var "Det är Liams fel" inget annat.

Emily var också orolig för att jag tillslut skulle falla ihop. Hon följde med mig överallt, skippade sina danslektioner för att se till att jag var okej. När jag väl var i skolan såg hon till att jag hade allt med mig. Sa inte så mycket. Emily visste att det var så jag ville ha det. Jag sade till henne att hon inte borde välja bort sin fritid för jag klarade mig. Men hon lyssnade inte.

Det hade gått ett halvår men jag kunde inte komma över Liam. När han lämnade mig tog han allt med sig.