Varje andetag (Swedish)

Kapitel 23

Liams perspektiv

-Så Liam, har du berättat för henne eller ska jag det?

Jag hatade den här mannen. Jag visste inte vad han var eller vad han kom ifrån. Men tydligen visste Michael precis allt om mig och Aime. Och han försökte göra allt för att hon skulle se det monstret jag egentligen var.

-Snälla låt bli! Bad jag ihop om att Michael skulle låta det vara.

-Vad har du inte berättat för mig Liam? Vad mer döljer du? frågade hon bestämt. Det var en av orsakerna varför jag älskade Aime så mycket, hennes envishet. Men just nu passade det inte in. Vad som Michael tänkte berätta skulle förstöra det lilla Aime och jag hade för varandra.

-Berätta Liam! Röt hon och började knuffa på mitt bröst.

Jag svalde och skakade på huvudet. Tillslut gav Aime upp och gav mig en ilsken blick.

-Kan du berätta för mig? sa hon till Michael.

Nej.. nej..nej..

-Absolut hjärtat! Jag antar att Liam har berättat för dig att dina föräldrar var jägare och att du har det i blodet? Det är i och för sig delvis sant. Din mamma var en jägare, men din pappa var en varulv. Det var förbjudet att blanda ras på det viset. Speciellt med en jägare eftersom det var de som jagade dem. Men dina föräldrar kunde inte hålla tassarna ifrån varandra och blev förälskade i varandra. De försökte hålla det hemligt men efter åren gick började fler och fler misstänka något.

Sedan föddes du och de insåg att fick vi tag på dig skulle vi döda dig och han hade rätt, det tänkte vi. Så de lämna bort dig till en familj de kunde lita på och lät dig leva ett normalt liv.

Du ska bara veta vad vi har letat efter dig i alla dessa år. Men du är lätt att känna igen. De havsblåa ögonen var det bara din mamma som hade. Och du kan gissa vad vi blev glad när vi hittade dig. Vi fick till och med döda din riktiga mamma på kuppen. Gissa vem som var anledningen till dina adoptivföräldrars olycka också? Jo jag. Och jag vill ha dig så vi kan komma åt din pappa. Han är skyldig oss en hel del, men den fege jäveln har inte visat sitt skinn här på flera år. Jag kan gissa på att får han veta att jag har hans dotter och är villig att döda henne så ska du se att han dyker upp.

Lilla vän gråt inte! Jag vet att det är mycket att ta in, men för att se det positivt så har du nog den värdefullaste blandingen. En jägare till mamma och en varulv till pappa. Det är synd att jag kommer döda dig efter jag har fått tag på din pappa. Du är en hot mot oss alla!

Jag hatade honom.. Jag hatade Michael så mycket! Det här var inte tänkt att Aime skulle få veta på mycket länge. Hon var lycklig med att bara veta att hon var en jägare. Bara en vanlig tjej. Och så kom Michael och förstörde det.

-Är det sant Liam? Frågade Aime med gråten i halsen.

Jag såg in i hennes sorgsna havsblåa ögon och hon kontrollerade mig fullständigt. Men jag ville inte heller säga något så jag nickade bara. Jag visste inte hur hon skulle reagera. Just nu hoppades jag att hon slog till mig och sedan var allt bra. Men tjejer funkade inte så lätt.

-Vad mer har du ljugit för mig? Eller vet du va, jag vill inte veta. Och jag vill heller aldrig se dig igen! Jag hatar dig. Skrek hon och sprang sedan sin väg.

Jag hade aldrig sett Aime så förtvivlad innan. Inte ens när vi stod utanför hennes hus och jag sade farväl till henne. Gud vad jag hatade mig själv just nu. Aime förlät mig aldrig, inte efter det här.

Jag vände mig om för att äntligen få ge mig på Michael. Men han var inte längre där. "Åh du Michael! Jag ska få min chans och när jag får det så ska jag döda dig."

Aimes perspektiv

Jag kunde inte andas. Ändå sprang jag så fort jag kunde tillbaka till huset utan att ens se mig om en gång. Hur kunde Liam inte ha berättat det för mig. Varför berättade inte min farmor och farfar det? Jag var tvungen att få höra det från Michael.

-Lilla hjärtat. Vad har hänt? Frågade min farmor oroligt så fort jag kom in igenom dörren. Jag antog att hon hade sett att jag var hysterisk.

-Alla ljuger för mig hela tiden! Skrek jag, rusade upp för trappan och sprang ända till jag kom till badrummet och låste dörren.

Där tappade jag upp vatten i badkaret och klädde av mig mina kläder innan jag klev i. Jag var tvungen att få bort all smuts som hade fastnat på huden.

Det varma vattnet omslöt min nakna spända kropp och fick mig att slappna av en aning. Jag låg och tittade upp i taket och tänkte. Varför kunde jag inte släppa taget om Liam. Vi var inte bra för varandra. Jag kunde inte lita på honom längre. Men jag hatade inte Liam heller, jag bara sade så för att jag var arg. Han har sån inverkan på mig. Jag ville hata honom men samtidigt älska honom.

Jag släppte Liam för några minuter och sträckte mig efter mobiltelefonen. Jag tryckte igång Spotify och letade upp Ariana Grandes nya album. Musiken ekade i badrummet så jag knappt varken hörde eller kände mina häftiga andetag.

"I don't ever tell you how I really feel

'Cause I can't find the words to say what I mean

And nothing's ever easy

That's what they say

I know I'm not your only

But I'll still be a fool

'Cause I'm a fool for you

Just a little bit of your heart

Just a little bit of your heart is all I want

Just a little bit of your heart

Just a little bit is all I'm asking "

Så många tankar flög upp i mitt huvud. Var jag adopterad? Och min pappa var en varulv. Betydde det att jag också skulle förvandlas? Hade verkligen Michael dödat min riktiga mamma? Var min farmor och farfar verkligen mina farföräldrar?

Michael sa att han skulle döda mig. Det skrämde mig mest av allt. Jag var inte redo för att dö. Vilken 17 åring var det? Och jag hade en känsla att jag inte skulle hinna fylla 18 innan Michael kom tillbaka efter mig.