Varje andetag (Swedish)

Kapitel 67

Liams perspektiv

Jag visste inte vad jag skulle tycka, inte Aime heller. Jag förstod varför Emily reagerade så som hon gjorde. Men jag tyckte fortfarande synd om Scott. Han var fortfarande min bror. Och han älskade Emily. Jag förstod bara inte varför han inte kunde berätta det. Emily skulle förstå. 

Det hade blivit enklare om jag bara hade berättat det för henne. Men det var deras ensak. De fick reda upp det på egen hand. Och jag visste att Scott hade aldrig förlåtit mig om inte han fick vara den som berättade. 

-Gå och prata med honom! Han kan inte stänga in sig på sitt rum i all evighet. log Aime där hon stod och höll på att göra frukost till oss. 

Jag var så otroligt lycklig över att jag hade henne. Aime dömde aldrig. Hon kunde säga ifrån om det var något hon inte gillade. Men aldrig att jag var rädd för att berätta en sådan hemlighet för henne. Hon får mig att känna mig älskad och accepterad för den jag var. Åh vad jag älskade henne!

Jag gick med tunga steg mot Scotts rum. Jag hoppades innerligen att han skulle lyssna på mig. Annars var hoppet ute för honom. Jag ville ha tillbaka min bror. Scott var inte densamma som han var innan pappa dog.

Mycket riktigt som jag trodde var dörren till hans rum låst. Jag suckade.

-Scott får jag komma in? testade jag försiktigt. 

Ingen respons tillbaka. 

-Scott öppna dörren.

-Försvinn!! Låt mig vara. Hördes en ilsken röst från andra sidan dörren.

-Scott, öppna den jävla dörren! Annars sparkar jag in den. Och tro mig jag gör det. Jag räknar till tre! röt jag tillbaka.

Ett... Två... Tre. Precis när jag tänkte ge dörren en hård spark så öppnades dem. Tur det. För jag hade ingen lust att laga den om ett par timmar. 

Jag tittade mig runt i rummet. Inget hade rörts. Rullgardinen var nere så solen hade ingen chans att lysa upp rummet. Och det luktade så jävla instängt och unket. 

Scott satt på sängkanten och drog fingrarna igenom sitt feta hår. Usch som han såg ut. När bytte han sina kläder sist?

-Ta en dusch och ta på dig rena kläder. Vi ska gå en sväng. Och titta inte på mig sådär. Jag frågar inte så bara häng med. Jag väntar i köket så länge. sa jag och gick ut ur rummet igen. 

En kvart senare stod faktiskt Scott i köket, nyduschad och med andra kläder på. Han lyssnade på mig för en gångs skull.
Aime log mot mig. Att hon var stolt stod skrivet över hela hennes ansikte. 

Jag följde med Scott nu och bara gick med dit han ville gå. 

- D-vitamin är väl inte helt fel. skojade jag när jag fick se hans min av solen som lyste han i ögonen. När hade han varit ute sist? En vecka sedan?

Helt plötsligt brast Scott ut i gråt och föll ihop i det gröna gräset.

-Jag är helt jävla värdelös! Jag saknar henne Liam..

Jag hade aldrig sett Scott såhär innan. Det var inte ofta han grät. Visste inte riktigt vad jag kunde göra. Så jag satte mig bredvid honom och bara var ett stöd till honom.

- Du är inte värdelös Scott. Säg aldrig så! Men du måste släppa in Emily i ditt liv. Berätta för henne. 

-Hon kommer att lämna mig.. 

Han var skräckslagen stackaren.

-Nej det kommer hon inte! Det var en olyckshändelse Scott.

Jag mindes det också. När Scott  kom hem med blod på händerna. 

(Flashback)

Klockan var nästan tre på natten och jag låg vaken. Scott hade fortfarande inte kommit hem. Vi hade varit på fest men jag var trött och gick hem tidigare. Det var okej med Scott när jag gick, men nu var jag orolig.

Jag gick upp och gick ut i tv rummet. Tvn var fortfarande på men pappa låg och sov i soffan. Jag antog att han också hade väntat på att Scott skulle komma hem. Man blev alltid lite orolig när han var ute själv. Vem som helst visste hur Scott kunde vara. 

Pappa hade verkligen funnits där för Scott, även fast han inte var hans riktiga son. Han har hjälpt honom och Scott hade blivit bättre. Och Scott var som en bror för mig. En äldre bror som jag såg upp till. 

Precis när jag lade en filt över pappa så öppnades dörrhandtaget sakta och dörren öppnades med en gnisslande ljud. Jag måste verkligen smörja järnen imorgon. Men Scott var hemma.

Dock fick jag världens chock när jag fick se honom. Han var helt blodig om händerna.

-Vad fan har du gjort? Röt jag mot honom och det skulle inte förvåna mig att det var jag som väckte pappa, för helt plötsligt stod han bredvid mig. 

-Titta på honom Liam! Det är inte läge att reta upp honom nu. viskade han.

Jag studerade Scott i några minuter och insåg att han hade rätt. Scotts ögon var kolsvarta och han andades häftigt. Han försökte kontrollera sig själv men hela han skakade. Scott var påväg att förvandlas. Om han gjorde det här inne i huset kunde pappa fara illa. Vi stod för nära.

Men det verkade inte oroa pappa ett dugg för han rullade rullstolen ännu närmare.

-Scott titta på mig! 

Pappas lugna röst fick Scott att titta upp och han borrade in sina svarta ögon i honom.

-Lugna dig Scott. Du vill inte göra det här. Vi finns här, vi hjälper dig igenom det här.

Det verkade hjälpa. För Scott slöt sina ögon och knöt nävarna. Andningen blev lugnare och jag härmade honom utan att egentligen varför. Kanske för att visa Scott, eller för att jag själv blev uppjagad av hela händelsen. 

-Det var jättelänge sedan Scott och en olyckshändelse. Du hade inte kontroll på dig själv då och han provocerade dig. Allt är glömt nu. Ingen minns det.

-Men jag minns det! Varje dag och det dödar mig. Jag har en mördare till pappa och jag är rädd för att bli som honom. Vi är mer lika än vad ni tror. Och nu när Harry är död så har jag ingen som kan hjälpa mig och guida igenom livet. 

Jag trodde jag skulle bli tokig. Scott verkligen såg ner på sig själv, helt utan anledning.

-Scott nu håller du käften! Du är inte ett dugg lik din far och det kommer du aldrig bli. För du är för godhjärtad för det. Och du har människor runt om dig som älskar dig och vill hjälpa. Men du måste låta oss också. Log jag och använde den lunga tonen för att inte jaga upp honom.

-Jag behöver Emily. Men jag har sumpat mina chanser med henne och stötte bort henne. 

Scott grät igen. Så fort han nämnde hennes namn så kom tårarna. Den här känslosamma sidan var inte likt honom. Och det visade att han älskade Emily så mycket.

-Det har du inte alls det. Du kommer att få henne tillbaka. Om du bara kämpar för det och vågar släppa in henne i ditt liv!

Och om jag inte helt inbillade mig så tyckte jag såg att Scott nickade. Det fanns hopp, och det verkade han också tro på.