Varje andetag (Swedish)

Kapitel 53

Aimes perspektiv

-Kom igen Aime. Vi har inte gjort något tillsammans på evigheter. Bad Liam.

Han hade varit bort hela förmiddagen och gjort någon överraskning som jag nu skulle få se. Jag hade alltid ogillat överraskningar, men sedan jag träffade Liam så hade jag blivit van vid det.

-Men Amanda då?

Jag tittade oroligt på henne. Hon hade inte varit utan mig sedan farmor och farfar dog, om man räknade bort skolan.

-Hon kan vara hemma hos oss. Vi hade tänkt beställa hem lite mat och titta på film. Log Emily och Scott höll med.

Jag trodde inte Amanda hade vågat vara ensam med Scott men nu var Emily också med.

-Jag klarar mig Aime. Gå nu! Sa hon bestämt.

Jag log en sista gång och sedan följde jag med Liam ut igenom dörren. Solen stod som högst och jag älskade det. Värmen som brände mot min hud och jag slapp de regniga dagarna när jag kom hem och var blöt från topp till tå.

-Vart ska vi? Frågade jag nyfiket.

-Det får du se. Men vi kommer att få gå en bit.

En vandring? Vad roligt. Jag hade inte gjort det på länge. Men att vara ute och gå i naturen var något jag uppskattade stort. Och det visste Liam. Så för att testa något annorlunda i vårt förhållande bestämde han sig för att vi skulle vandra.

Men vad ingen av trodde var att det otroligt ansträngande. Och jag hade inte konditionen till det ännu.

-Liam. Jag är trött på att gå. Kan vi inte bara stanna här? Frågade jag.

-Vi måste gå vidare. Det är inte så långt kvar. Log Liam och försökte få mig att må bättre.

Han tog ytligare några steg innan hsn vände sig om och såg att jag hade svårt med att hålla balansen. Då rusade Liam tillbaka ner till mig och lyfte upp mig som om jag var hans brud och vi hade precis gift oss.

Resten av vandringen gick faktiskt över förväntan. Då och då bestämde Liam sig för att fjanta sig och se hur långt han kunde gå innan jag blev irriterad.

Jag vände mig om och fick se den underbara utsikten. Vi var ovanför träden och jag kunde se vattnet som omslöt de höga klipporna som jag brukade sitta på. Men de var lågt borta.

-Vad vackert det är! Utbrast jag i förundran.

Plötsligt hörde jag ett högt stönande från Liam en bit bakom mig.

-Aime hjälp! Jag har skadat mig.

-Vem är det nu som gnäller? Skrattade jag och sprang till honom.

Jag kollade igenom honom. Menade han allvar?

-Vad har du ont? Frågade jag och tvingade ner Liam på en sten.

-Min rygg gör så fruktansvärt ont. Skrattade han.

Jag rullade mina ögon då jag visste att han inte menade allvar.

-Liam, vi är ute och går i uppförsbackar. Det är helt normalt att få ont i ryggen då.

-Vänta! Jag tror smärtan har vandrat till mina läppar.

Jag fnittrade högt pågrund av hans fånigheter men jag kunde inte hjälpa att lyda honom, så jag tog hans ansikte mellan mina händer och gav Liam en lätt puss.

-Är det bättre nu? Suckade jag.

-Kanske lite längre så tror jag det går över. Sa Liam och tog snabbt tag om min midja och drog mig intill sig för att kyssa mig igen.

När vi kom upp till toppen fick jag mig en världens chock. Det tog minst två minuter innan jag förstod vad det egentligen var. Liam hade fixat en picnic åt oss två.

-Grattis på ett årsdagen! Log han.

Shit! Jag hade helt glömt bort.

-Förlåt Liam. Jag hade glömt bort det.

Gud vad jag skämdes.

-Det gör inget Aime. Du har haft mycket i ditt liv de senaste veckorna. Just därför ville jag göra det här för dig. Eller jag har inte gjort det själv. Jag och Scott körde upp hit imorse och fixade det.

-Skojar du med mig? Menar du att vi gick uppför den här långa backen när vi lika gärna kunnat åka bil hit?

Liam backade undan men flinade.

-Jag ville ju se vad du gick för.

Jag skakade på huvudet och slog lekfullt till honom på bröstet.

-Kom. Log Liam och tog min hand.

När vi hade ätit klart så lade vi oss ner och tittade på solnedgången. Nu förstod jag varför Liam ville att vi skulle gå upp hit. Picnic och solnedgång med pojvännen. Tydligen var det inte bara i filmer det hände.

-Tänk att det var exakt ett år sedan vi pratades vid i skolkorridoren för första gången.

-Ja Scott var en idiot!

-Du vet hur han kunde vara. Scott fick vad han förtjänade när vi kom hem.

Jag skrattade. Jag kunde se Liam och Scott rulla runt på golvet och svära åt varandra.

-Vi var inte ihop hela den tiden..

Liam suckade. Han mindes det lika mycket som jag.

-Jag vet. Och jag ångrar det mer för varje dag som går. Jag hatar mig själv för det jag gjorde mot dig Aime.

-Du är här nu och det är det viktigaste. Så tekniskt sett så är det vår ettårsdag.

Men det verkade inte få Liam att bli på bättre humör. Så jag testade något annat. Jag rullade så jag tillslut låg ovanpå honom och började lämna lätta pussar under hans käke och nerför halsen.

-Reta mig inte. Log Liam och vände så att han låg ovanför mig istället.

Vi var påväg tillbaka men den här gången vägrade jag ta den backen som vi kom ifrån. Så det fick bli grusvägen som Liam och Scott tog. Det var skönt för benen att variera underlaget.

-Aime?

Jag tittade upp på Liam och väntade på att han skulle fortsätta. Men det var något han var osäker över.

-Vad är det Liam? Sa jag och gick ifatt honom.

-Tänker du någonsin på hur våra liv hade sett ut om vi aldrig hade träffat varandra.

-Inte direkt. För jag vet att jag har dig i mitt liv och jag kan inte föreställa mig ett liv utan dig. Svarade jag.

Liam tog min hand och pussade den. Åh de där varma läpparna.

-Jag är ganska säker på att om jag inte hade varit med dig hade jag säkert varit fängslad någonstans pågrund av att jag har gjort någon illa. Jag är inte stolt över den jag är. Men när jag är med dig så blir jag lugnare och definitivt lyckligare. Jag behöver dig Aime.

-Jag vill inte tänka på hur mitt liv hade varit utan dig Liam. Jag älskar dig så mycket. Och om vi pratar om det här mer så kommer jag att börja gråta. Viskade jag.

Liam lade sin pekfinger under min haka och lyfte upp mitt ansikte så jag nu såg honom i ögonen.

-Det var precis det jag behövde göra. Log han igen och kysste mig.