Varje andetag (Swedish)

Kapitel 52

Scotts perspektiv

Emily var min måne.
Jag skulle vara natten som omfamnade henne.
Hon var stjärnorna som lyste upp mitt mörker.
Och jag skulle vara ljuset som retade henne.
Emily var vinden.
Jag skulle vara löven som rös till vid hennes kalla beröring.
Men hon var också värmen som lyste ner på mig.
Och det skulle få mig att tina upp mitt kalla hjärta.
Emily var blomman.
Jag skulle vara regnet som fick blomman att växa.
Hon var glädjen.
Jag skulle vara blodet som rann i hennes ådror.
Emily var ensam.
Men jag skulle göra henne lycklig igen.

Hon var äntligen här hos mig igen. Emily var min och hon hade förlåtit mig.

Det hade gått tre dagar och allt hon gjorde var att stanna inne på mitt rum. Hon kom bara ut när vi skulle äta eller om vi ville prata med henne. Hennes röst var som en söndrig cdspelare. Jag hörde på hennes att hon var förstörd och det var mitt fel. Jag lämnade henne såhär. Jag kämpade med att vinna tillbaka hennes tillit och jag visste att hon kämpade precis lika mycket som jag. Det fick ta sin tid.

Jag var orolig för Emily. Jag hade sett hennes ärr som Yang gjorde och tro mig, jag ville ge tillbaka. Men hon ville inte och jag ville inte förlora henne. Så jag fick helt enkelt låta bli. Men jag var rädd att de ärren skulle bli fler. Att Emily skulle skada sig själv. Jag hade läst på internet att det kan hända i en sådan situtation som hon var i.

Jag kramade och berättade för henne att allt skulle bli bra men det gjorde inte mycket. Emily var inne i sin livs mardröm och det fanns inget varken jag eller någon annan kunde göra mycket åt. Mycket var upp till henne om vad hon vill ha kvar i sitt minne och vad hon ville skulle försvinna. Men det konstiga var att Emily varken såg arg eller irriterad ut, utan hon såg bara ledsen ut. Hon var i säkerhet. Det var bara det att hon var tvungen att tro på det själv. Och ingen visste när det skulle hända.

Emily hade somnat i soffan efter en jobbig dag i skolan. Tro det eller ej men det var det enda stället för henne där hon kunde glömma allt för stunden och bara vara. Och var det i skolan hon ville vara så följde jag med henne. Aime hade hoppat av skolan, det gjorde hon strax efter jag och Liam åkte iväg för att söka upp Drew. Harry gillade det inte men han hade inget att säga om det. Aime var arton nu och hon ville vara hemma och hjälpa Amanda. Jag förstod henne. Och jag förstod öven Liam också som skolkade mycket för att vara vid hennes sida. Han var rädd att Michael och Jack få fatt i Aime snart. Hon hade fortfarande inte förvandlats än och så länge hon bara var en människa så hade hon ingen chans att fly undan från dem och definitivt inte försvara sig mot dem. Så den mesta av tiden var han hemma och skyddade henne. Då och då var Liam på lektionerna men jag kunde lättare räkna upp hur många han inte var.

Jag lyfte försiktigt upp Emily och bar henne till min säng. Hon var lika lätt som en påse av fjädrar. Sakta lade jag henne på den mjuka madrassen och lade det varma duntäcket över henne. Jag kunde hålla min kroppsvärme lätt men jag hade vaknat många gånger av att Emily var kall och frusen. Så jag valde hellre att svettas och hålla Emily varm.

Jag släckte min vägglampa och smög vidare till Liams rum. Han satt med Aime och kollade på film.

-Sänk lite är ni snälla. Emily sover.

Aime nickade och sänkte volymen en aning. Jag satte mig ner på golvet nedanför dem.

-Hur är det med henne? Frågade Aime.

-Det är som alla andra dagar. Jag är så fruktansvärt arg på mig för att jag gjorde som jag gjorde. Det här är mitt ansvar att fixa det. Jag vill finnas där för henne som innan, om hon bara släpper in mig igen. Sa jag.

-Ja vi kommer också att finnas där för henne. Emily kommer inte att gå igenom det här själv. Hon har en underbar pojkvän som älskar henne mer än något annat. Och Emily har en bästa vän som alltid kommer att lyssna. Vi hjälper dig. Log Aime och rufsade till mitt hår. Det var skönt.

-Allt kommer bli bra Scott. Mumlade Liam och klappade mig på axeln.

Vi fick väl se.

Emilys perspektiv

Mjuka läppar snuddade vid min tinning och lämnade härliga, varma, lätta lyssar. En del av mig ville besvara dem. Men den största delen av mig ville bara sova så jag stönade och lyfte kudden över huvudet.

-God morgon. Scotts röst var mjuk och riktigt lockande.

-God morgon. Suckade jag och öppnade motvilligt mina ögon.

Idag mådde jag märkvärdigt nog ganska bra. Mitt undermedvetna kände fortfarande skräck och rädsla. Men en liten smula glädje samlades i mitt härta när jag fick se Scott så framför mig i gråa mjukisbyxor och bar överkropp. Den nakna huden lyste av värme och jag ville så gärna röra vid honom.

Han drog upp mitt täcke en aning och kröp själv ner bredvid mig. Instinktivt kröp jag mig närmare honom och Scott delade med sig av den inbjudande värmen som jag älskade.

-Lova mig att det aldrig kommer vara någon annan tjej än mig. Viskar jag i hans öra svepte mina armar runt Scotts nacke.

-Du är den enda tjejen jag har mina ögon på Emily, jag lovar.

Scott tryckte min midja tätare mot sin och lät mig andas in hans mystiska lukt. Min Scott.

Jag tog bort mitt ansikte från hans nacke och tittade på klockan. Jag borde gjort mig klar för skolan.

-Den här är till dig. Log Scott och tog fram något ur hans ficka.

Men han visade inte mig vad det var. Istället satte han det runt min hals och jag kände en kall metallkedja hänga ovanför mina nyckelben. Ett halsband?

-Det är du och jag förevigt Emily.

Scott pressade sina läppar mot mina och helt plötsligt var han borta igen som ett spöke. Herregud drömde jag? Men halsbandet hängde kvar runt min hals. Jag tittade ner och log när jag tittade på den silvriga kedjan som satt ihop med en forever symbol. Det var Scott och jag föralltid. Precis som han hade sagt.