Varje andetag (Swedish)

Kapitel 60

Emilys perspektiv

 Jag hade bara haft en förälskelse under mitt 18åriga liv. Och han hette Parker i efternamn.

Min bästa vän hade en pojkvän och hans efternamn var också Parker.

Min pojkvän var stark, riktigt stark. Och han hade de vackraste ögonen jag någonsin sett. Jag måste säga. Han kysste bättre än vad Jack kysste Rose i Titanic.

Men idag var de vackraste ögonen svarta. Scott sörjde. Jag hade aldrig sett en människa så nere och ledsen i hela mitt liv. Men Scott vägrade gråta mer, även fast jag hade tyckt att det hade varit bra att släppa ut sina känslor någongång ibland. Nej. Scott gick runt och låtsades som ingenting. Men hans blick visade något annat. Det visste jag.

Begravningen var jättejobbig. Det var alldeles för mycket folk. Harry var älskad av många. Det var inget snack om den saken. Men det blev för mycket för Scott och Liam. De ville hålla sig och sörja i bakgrunden var de var sådana personer, men eftersom de var Harrys söner så gick det inte. Jag tyckte så synd om dem.

Vi hade inte behövt ha en öppen begravning men grabbarna ville att alla skulle få chansen att säga hejdå till honom.

Jag var också orolig för Aime. Vem skulle nu hjälpa henne med förvandlingen?

Vi fick vara i Aimes farmor och farfars gamla villa för gästerna fick inte plats i Liams och Scotts lilla enplans hus. Aime och jag fick uppehålla gästerna så gott vi kunde för bröderna försvann så fort vi kom innanför dörren.

-Lika bra att låta dem vara. Sa Aime och försökte med ett leende.

Men jag var orolig.

Jag fick en flashback från då vi var på sjukhuset. Jag vaknade allra sist och när jag öppnade mina trötta ögon så fick jag se Aimes tomma blick.

-Harry är död. Sa hon.

Det var allt. Hon sa inget mer. Och jag kunde inte se Scott och Liam någonstans.

Jag sjönk ner på golvet. Jag hade ingenstans att luta ryggen så jag lät mig falla ner på golvet. Hur skulle vi ta oss igenom det här. Vi hade ingen mer vuxen i våra liv. Min föräldrar räknades inte.

När jag fick se hur förkrossad Scott var på begravningen värkte smärtan i hjärtat. Jag ville hålla om honom och säga att allt skulle bli bra. Men jag visste att det inte gjorde någon skillnad. När Scott var inne i den här mörka perioden behövde han utrymme. Annars så gick i taket.

Vi hade varit en stund i huset när vi äntligen fick syn på Liam. Han gick emot Aime med blanka ögon. Han hade gråtit.

Men sedan samlade han sig och gick runt och tog gästerna i hand samtidigt som han sa "tack för att ni kom". När Liam sedan var klar sjönk han ner i soffan hos Aime.

Jag satte mig ner bredvid dem. Jag visste inte om jag skulle krama honom eller låta honom vara. Men jag gav honom en snabb kram och lät sedan Aime göra resten.

Jag ville finnas för Scott också, men han gjorde det svårt för mig när han bara försvann hela tiden.

-Har du sett Scott? Frågade jag tillslut.

-Jag såg han gick ner till källaren för ett tag sedan. Förmodligen super han sig full. Det är ju så han löser alla sina problem. Suckade Liam.

Jag önskade att han inte hade sagt så. Det var inte Scotts fel. Inget av det här var någons fel. Så de behövde inte skylla på varandra.

Jag reste mig upp och gick på källaren. Det var kolsvart och självklart funkade inte trapplampan. Jag gillade inte det här. Gå ner i en mörk källare gav mig kalla kårar. Men jag ville se min Scott.

Och när jag tillslut kom till sista trappsteget så hittade jag strömbrytare som skulle lysa upp rummet. Då fick jag se honom direkt. Scott satt på golvet och hånglade med Melanie. Hon strök honom över hjässan samtidigt som hennes röda läppar var tryckta mot Scotts. Det var lika illa med vilken människa som helst. Men varför Melanie? Zoes bästa vän.

Men det värsta av allt var att Scott kysste henne tillbaka. Vet ni hur jag märkte det? Jo för han smekte hennes ben nedanför de korta jeansshortsen.

Min mage drog ihop sig och jag blev stel i hela kroppen. Både för jag var ledsen och förbannad.

Melanie var den som fick syn på mig först.

-Hej. Sa hon.

Åh jag hade stor lust och bara slå sönder det glada ansiktet.

Scott vände sig om och när han fick syn på mig tappade han hakan. Melanie ville bara att jag skulle gå.

Jag backade långsamt och när jag kom till trappan så började jag springa. Jag tog säkert tre trappsteg i taget.

-Emily, vänta lite! Ropade Scott efter mig.

Men jag ignorerade honom. Hur kunde han? Hur kunde han vara otrogen? Okej jag kanske inte hade varit den bästa flickvännen den senaste tiden. Men vad hade jag gjort som förtjänade att vara otrogen mot?

Jag hade nästan hunnit till yttedörren när Scott hann ifatt mig.

-Släpp mig! Röt jag och kände tårarna som var påväg ut.

-Jag vet inte vad som flög i mig. Du känner mig Emily. Jag skulle aldrig göra något sådant! Snälla Emily förlåt mig.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag älskade Scott, men just nu kände jag mig så sårad och nertryckt. Jag ville inte förstöra den här dagen för dem. Men jag tänkte inte heller tolerera otrohet.

-Gå ner till Melanie istället. Du njöt ju verkligen av era lilla stund tillsammans. Snyftade jag.

Ögonen blev svarta på Scott och han drog in sin ilska. Fan!

-Väx upp Emily. Röt han.

-Vad sa du?

-Jag visste att det skulle bli såhär. Suckade Scott och drog sig igenom håret.

-Hur menar du? Frågade jag alldeles bedrövad.

-Det här var ett misstag. Du är inget annat än en barnrumpa. Jag borde inte ha inlett något med dig. Jag är herregud fyra år äldre än dig. Muttrade Scott och såg på mig.

Ja just det. Både Liam och Scott var ett par år äldre än vad de först sa. Det sa Scott när han berättade om hur han och Liam träffades.

Orden slog mig som ett slag i magen. Jag trodde honom inte. Scott älskade mig. Eller var det här bara en lek? Ville han få mig sårad.

Jag visste att det enda rätta var att gå härifrån och låta Scott få lugna ner sig. Men han hade sårat mig djupt. Han hade kysst en annan tjej och tyckte om det. Scott ville inte vara med mig. Annars hade han inte gjort på det här viset.

-Jag hatar dig! Skrek jag och drämde knytnäven rakt över ansiktet på honom.

Scott vacklade till men mest av förvåning. För det kunde knappast gjort ont på den stora stygga vargen.

-Är du klar? Muttrade han.

Och den blicken han gav fick mig att må illa.

-jag vill aldrig se dig igen. Du kan dra åt helvete. Sa jag och knuffade mig förbi honom och ut igenom yttedörren.

Jag sprang enda ner till trädet där jag och Aime brukade sitta och plugga när det var varmt.

Tårarna skymde min sikt men när jag kände den fuktiga trädstammen så sjönk jag ner på rumpan och lät ryggen luta på trädet. Kylan tog över och hela jag blev blöt. Jag slog vad om att jag skulle få en förkylning efter det här. Men jag brydde mig inte.

Min största och enda kärlek. Hur kunde han göra såhär? Men jag skulle inte få känna såhär mer. För jag hade stött bort honom en gång för alla.