Varje andetag (Swedish)

Kapitel 39

Aimes perspektiv

När vi kom ner till vardagsrummet var huset tomt på folk. Jag antog att Scott och Emily hade bett alla att gå när de fick se Jack inne i huset. Som om att de visste någon skulle hända.

Liam och Jack stod i köket, öga mot öga utan att släppa blicken ens en gång från varandra.

-Vad är problemet Jack? Du kommer aldrig åt henne, hur mycket du än försöker. Snäste Liam och försökte trycka Jack bakåt med hans tonfall. Men Jack stod kvar på samma plats.

-Åh tro mig. En dag kommer Aime att vara på den här sidan istället för din. Fast då ligger hon på golvet och har slutat andas. Kan du se det framför dig Liam? Din flickvän ligga här helt livlös.

Jag mådde illa av att höra Jacks röst. Detn var så trottsig och retfull. Jag tog inte åt mig utav det han sa även om det handlade om mig, men Liam blev ursinnig. Kunde några ögon bli svartare?

-Jag ska döda dig! Röt Liam med en röst så kvävd av ursinne att det knappt gick att höra vad han sa. Han stirrade på Jack men glödande ögon. Hans kramper blev värre och var så omtöcknad av ursinne. Snälla förvandlas inte, inte här inne i huset. Då skulle allt förstöras.

-Kom an bara! Gör ett försök. Log Jack.

Jack tryckte verkligen på de knapparna och Liam var sekunder från att förvandlas.

Han smällde ihop tänderna och försökte göra ett utfall mot Jack men Scott slog armarna om honom i ett järngrepp. Jag och Emily höll oss ur vägen. Vi hade gjort mer skada än nytta. Jag var panikslagen. Hur mycket som Jack förtjänade Liams fientliga reaktion, så var jag rädd att Liam skulle ta skada. Då var det inte värt det. Jag hade hellre haft Jacks irriterade ansikte runt om mig varje dag än att Liam blev allvarligt skadad. De läkte snabbt men de klarar inte av hur mycket som helst.

Liam mötte min blick en sista gång och det var som om någon hade slagit honom i ansiktet. Han backade några steg och tittade oroligt på mig. Vad var det som hade gjort honom så chockad?

Men jag fick inget svar på min fråga innan Jack kastade sig över Liam och de for ut igenom bakdörren så att den for i bitar.

Vi följde genast efter och jag bad till gud att Liam var okej. Men vilken jävla gud hade jag? Djävulen?

Jack reste sig upp och lämnade Liam på gräset, rullandes i smärtor. Han kunde inte ens skifta form så han var ordentligt skadad.

Bakom Jack hördes flera låga morrningar från den svarta skogen. Han var inte ensam.

-Nästa gång kommer jag inte vara så snäll. Tänk på det Aime. Skrattade jag och försvann sedan ut i skogen. Han var borta, likaså hans skugga.

Jag visste inte hur det var med Liam. Vi ringde till Harry och han bad oss komma hem så deras doktor kunde kolla på honom. Det var inte bra om han började läka på egen hand om skadorna nu var allvarliga. Jag tror att jag aldrig hade packat så snabbt innan. Fast i och för sig tog jag bara det jag kom åt. Liams snyftningar från soffan gjorde så jag inte kunde koncentrera mig. Hade jag glömt något kunde vi åka tillbaka hit när han mådde bättre.

10 minuter senare satt vi i den lilla bilen. Scott körde och Emily satt i passagerarsätet. Jag satt där bak med Liam huvud i mitt knä. Det var inte läge att tänka på att köra lagligt.

-Varför gråter du?

Liam strök med fingrarna över min kind för att fånga upp tårarna.

-Du är skadad. Sa jag med tjock röst.