Varje andetag (Swedish)

Kapitel 44

Scotts perspektiv

Jag visste att Emily skulle fråga mig om mina ärr. Men jag trodde aldrig att den dagen skulle komma så snabbt.

Alla vi fyra satt i soffan. Aime satt och masserade Liams tinningar. Emily satt i mitt knä och lyssnade på mina långa andetag. Hennes läpp hade nästan läkt helt och den blåa svullnaden från kinden hade lagt sig en aning.

Jag tittade ängsligt på Liam när Emily frågade mig men han tittade lugnt på mig. Jag fick bestämma själv.

-Du behöver inte berätta om du inte vill. Jag är bara orolig för dig. Log Emily.

-Jo jo. Jag ska berätta.

Sedan så suckade jag djupt och samlade mig.

-Ni tror att jag har bott med Harry och Liam hela livet? Att jag och Liam kommer från samma familj. Men det gör vi egentligen inte. Jag är adopterad.

(Flashback)

Jag försökte fly men det fanns ingenstans att ta vägen. Pappa hade fixat så att fönsterna inte gick att öppna. Och yttedörren vaktade vår schäfer Spike. Jag var fast.

Jag chansade, vad som helt för att komma härifrån. Men jag hann inte långt innan jag kände Spikes tänder sjunka ner i min vad och jag skrek för kung och fosterland medan jag föll till golvet.

-Vad har jag sagt om att rymma Scott? Log min pappa ondskefullt när han närmade sig mig.

Spike släppte sitt grepp och backade tillbaka till sin husse. Jag visste att min tid var kommen. Jag hade glömt köpa hem mjölk och det gjorde farsan förbannad. Så på sätt och vis förtjänade jag det. Men det han hö i handen den här gången gjorde mig vettskrämd. Innan brukade det vara ett basebollträ eller ett läderskärp. Den här gången var det ett vassare föremål, en kniv.

-Jag sade till dig klart och tydligt att du inte skulle glömma köpa mjölk. Och vad gör du? Köper allt annat än mjölk! Du är så vädelös Scott. Helt jävla vädelös. Jag vill inte ha dig och ingen annan heller. Du är ett misstag. Skrek han över mig så att hans saliv droppade i mitt ansikte. Jag var rädd men det var som om man blev van efter ett tag.

Spike gjorde sig redo för ett nytt anfall mot mig. Jag ville bara bort härifrån. Jag gjorde vad som helst bara jag slapp den familjen Gud hade satt mig i.

Han måste ha lyssnat på min bön för ett ryck illade igenom kroppen och det kändes som jag hade fått nya krafter.

Jag reste mig upp och vrålade så högt jag kunde i ren raseri. Det fick till och med Spike att backa undan. Han tittade på mig och jag såg min egen spegelbild i hundens blick. Mina ögon var gula! Vad var det som hände med mig? Hur var det ens möjligt? Mina ögon hade alltid varit mörkbruna.

-Vad fan! Har jag fått en missbildad son? Spottade pappa.

-Snälla pappa sluta. Bad jag.

Men jag skulle ha varit tyst istället. Pappa höjde kniven och skar mig överallt. Armarna, benen, ansiktet, bröstkorgen. Ja jag kunde räkna upp en massa fler ställen. Men jag skrek inte längre. Min kropp hade gett upp. Jag var förlamad och väntade på att det skulle vara över. Få vakna upp på en lyckligare plats där ingen mer smärta fanns. För jag orkade inte mer.

Flashbacken fick mig att vilja spy. Det var i och för sig över fem år sedan, men jag mindes det som om det var igår.

Emily satt med händerna för munnen och visste inte riktigt vad hon skulle ta vägen.

-Herregud Scott! Snyftade hon och det syntes på henne att hon kände stort medlidande.

-Men jag har det bra nu. Jag vaknade upp på sjukhuset med bandage och gips över hela kroppen. Jag överlevde det. Harry satt bredvid min säng och jag hade ingen aning om vart jag var. Men han berättade att han kände min pappa och visste hur han kunde vara. Sedan förklarade Harry hela varulvsgrejen och att han kunde hjälpa mig med förvandlingen och efter. Först blev jag misstänksam men vad som helst var bättre än att stanna och få stryk av min egna pappa. Sedan dess har jag bott hos Harry och jag behandlar han som om han var min riktiga far och Liam som min egen bror. Jag har haft en tuff uppväxt men det har varit värt allt eftersom jag har ett sådant underbart liv nu.

Emily var mållös och tittade sorgset på mig. Hon förstod nu varför jag så gärna ville ge mig på hennes pappa. Jag ville bara inte att hon skulle få uppleva det jag hade gjort.

-Om jag bara hade varit där så hade jag tagit all din smärta vilken sekund som helst. Viskade hon och omfamnade mig.

Det kändes så tryggt att få vara i Emilys varma lilla famn. Min pappa var borta. Jag fick en ny "pappa" och bror som jag aldrig hade kunnat bli mer lycklig med. Jag platsade in bra i vargflocken. Och jag hade en flickvän som skulle vara min för all framtid.