Varje andetag (Swedish)

Kapitel 56

Aimes perspektiv

Jag var en morgontrött person, det visste vilken människa som helst. Väckte någon mig tidigt på morgonen kunde leda till att jag blev hur grinig som helst. Men på det settet Liam väckte mig ibland kunde jag inte göra något annat än att le.

-Vakna älskling. Viskade han i mitt öra och skakade mig lätt.

-Du kommer på nya smeknamn till mig varje dag.

-Jag försöker.

Mina ögon fladdrade till när jag fick se honom stå vid sängkanten med en bricka full med mat. Liam lyfte upp den och satte brickan i mitt knä.

-God morgon. Fnittrade jag.

-God morgon. Log Liam tillbaka.

Jag tittade ner på brickan och gick igenom all frukost han hade gjort. Äggröra, bacon, toast och apelsinjuice. Varenda sort var något jag älskade. En frukost från himmelen.

-Varför gör du det här? Det är ingen speciell dag idag.

-Chefen frågade om vi kunde springa runt och kolla i skogen idag så jag måste iväg strax. Du klarar dig själv i några timmar?

Jag log åt hans fråga. Jag var arton, inte tolv.

-Jadå. Det här ser underbart ut förresten. Sa jag och försökte övertala Liam om att allt var okej. Jag klarade att vara hemma själv. Han behövde inte vara vid min sida hela tiden. Liam var beskyddande, men ibland överdrev han mycket.

-Vad bra. Sa Liam och gick bort fotänden av sängen och tog sin skinnjacka från golvet. Innan han gick ut härifrån så vände han sig om och mötte min blick.

-Jag älskar dig Aime.

-Älskar dig också. Sa jag och tog en tugga av baconen och äggröran.

Liam skrockade och lämnade rummet.

Efter den underbara frukosten Liam hade gjort så somnade jag om. Idag var en sådan dag jag bara kunde stanna hemma och inte gjorde någonting. Vi tjejer hade våra dagar.

Snön hade kommit. Det var inte så ofta jag fick se den. Där jag bodde med mina så kallade "föräldrar" så snöade det inte. Det var bara när jag var här hos farmor och farfar.

Det var också min första jul som jag firade utan varken farmor och farfar eller mamma och pappa. Jag hade gått och varit ledsen över det i flera dagar, men nu började jag komma över det och bara insåg att jag fick inte låta det påverka personerna i min omgivning och få dera jul att bli dålig. I år fick jag fira den med min underbara pojkvän Liam, Amanda, Emily och Scott. Även Harry lovade att han skulle vara med på ett hörn.

Mina ögon var slutna men jag kunde ändå se framför mig snön som föll från skyn utanför mitt Liams sovrumsfönster.

På tal om Liam, han hade kommit hem från sin patrull med flocken. Men konstigt nog hade han inte kommit och lagt sig bredvid mig igen. Utan han höll på och greja med något i köket. Det lät som en jordbävning därute. Vad höll Liam på med?

Mycket försiktigt smög jag ut dit och fick se honom stå och vispa i en kastrull.

-Vad gör du för något? Frågade jag nyfiket.

-Jag ser att någon hade bestämt sig för att stanna i sängen idag. Klockan är 3 och du har fortfarande pyjamas på dig. Jag har gjort varm choklad, vill du ha?

Jag nickade glatt. Jag älskade varm choklad.

Liam tog fram en stor mugg och hällde i den varma vätskan från katrullen och gav mig sedan den. Jag blåste en lång stund innan jag vågade sätta mina läppar mot den kalla porslinen och dra in chokladen.

Jag fick mig en chock. Den varma chokladen var så äcklig. Liam hade haft i alldeles för mycket kakao. Och så hade han bränt den fullständigt. Men det vågade jag inte säga till honom. Han verkade vara så stolt över att han hade lyckats. Hur svårt kunde det vara att göra varm choklad rätt? Det stod ju på förpackningen hur mycket man skulle ha i. Men jag älskade Liam för att han försökte.

-Vad tycker du?

Jag vad kunde jag svara på det?

-Den var god. Bra gjort.

Jag brukade inte inte ljuga, men en vit lögn kunde väl inte skada?

-Tack och bra försök. Jag vet att du hatar den. Jag smakade den själv innan och fick spotta ut det i vasken. Strongt av dig att svälja det. Skrattade han och klappade mig på axeln.

-Asså jag hatar inte den.. mumlade jag generat och kände hur mina rosa kinder blossade upp.

-Vad säger du? Ska vi gå och klä granen? Harry har precis varit och hämtat en.

-Ja! Ropade jag glatt och sken upp av lycka.

Det var bland det bästa med julen. Att klä granen.

-Liam, kan du hjälpa mig att hänga upp den här? Frågade jag när jag insåg att jag hade försök sätta upp en julgranskula på en gren som satt alldeles för högt upp.

Jag hade ringt till Emily och frågat om hon och Scott hade velat komma hit och hjälpa till. Men hon sa att Scott inte var redo för att återvända hem. Jag visste inte vad som hade hänt. Liam ville inte prata om det och jag tänkte inte tvinga honom att berätta. Det var deras ensak. Istället blev det jag, Liam och Amanda som pyntade granen medan Harry stod och lagade mat till oss alla.

Liam dök upp bredvid mig och drog ner grenen så att jag kunde hänga upp dekorationen.

-Nu är det bara julstjärnan kvar. Log han och gav den till Amanda. Sedan lyfte han upp hennes så att hon med god marginal kunde sätta på den skimrande stjärnan på den högsta toppen. De hade kommit väldigt bra överens den senaste tiden. Liam hade inte förvandlats i Amandas närhet och hon hade lugnat ner sig och det verkade som hon faktiskt hade tryckt undan att han var en varulv eller en varg som vi brukade kalla det.

När de var klara släppte han försiktigt ner Amanda på golvet igen och hon fnissade glatt. Sedan gick han bort till mig så att vi nu stod öga mot öga med varandra. Åh när skulle jag få nog av den gyllenbruna ögonen. Jag ville så gärna veta vad de betydde.

-God jul Aime. Viskade Liam och gnuggade sin näsa mot min.

-Det är inte jul ännu. Skrattade jag.

-Det är det visst. Hela december månad är jul så det så. Muttrade han.

-Du är som en liten barnunge ibland. Retades jag och petade med mitt pekfinger på hans nästipp.

-Men du älskar det. Blinkade Liam lurigt.

Jag nickade. Det var mer än bara det jag älskade med honom.

Jag skulle precis ge Liam en oskyldig kyss när vi hörde en hög duns från köket. Både jag, Amanda och Liam tittade konstigt på varandra. Behövde Harry hjälp med något? Kunde ingen av männen i huset laga mat?

Men det var värre än så.

-Pappa! Skrek Liam och sprang fram till Harry som låg livlös på golvet. Jag slog handen för munnen och höll tårarna inne. Amanda kramade min hand och jag hörde hon snyfta också. Men när Liams tårar föll så kunde ingen av oss hålla det inne igen. Snälla säg att Harry skulle bli bra igen. Vem som helst, bara inte han.