Varje andetag (Swedish)

Kapitel 32

Jag vill först tacka för de 6000 läsarna jag har fått. Det är jätteroligt att så många läser det jag skriver och får mig att vilja skriva mer.

Här kommer ett nytt kapitel, ledsen för att det dröjde.

Aimes perspektiv

Jag vaknade upp i Liams varma famn. Fast jag var i mitt hus den här gången. Gårdagen var den bästa dagen på länge. Trotts att jag fick reda på att Liam var Marvin så var jag inte arg. Inte längre i alla fall. Liam var Liam och ingen annan.

Vi satt uppe på klipporna tills det blev mörkt. Liam skiftade tillbaka till sitt mänskliga jag och vi satt på stenblocken och bara höll om varandra. Vi sa ingenting utan jag bara lutade mig mot hans axel medan Liam strök sin hand längs min rygg. 

Nu låg han bredvid mig och hans snarkande ekade i mitt öra. Det var ett sådant liv jag hade velat ha i framtiden. Två helt vanliga människor som älskar varandra, vaknar upp vid varandras sida och skulle förmodligen göra det varje morgon. Men jag och Liam var inte normala. För ett år sedan trodde jag aldrig att jag skulle ha en varulv till pojkvän. Och vem vet när jag förvandlades? Om jag ens kunde göra det. Det var bara min pappa som var en varulv. Min mamma var en människa, eller tja en jägare. Men ändå en människa. 

Och vem visste om jag och Liam överlevde dagen? Det var alltid något eller någon efter oss. Men vi fick ta dagen som den kom helt enkelt. Gick jag och oroade mig för saker hela tiden skulle jag blivit deprimerad.

Jag fick nog av Liams snarkningar. Liten stund av dem klarade jag men nu fick det vara nog. Fast tro inte att jag fick liv i honom. Jag knuffade Liam allt jag kunde men han bara snurrade lite på sig och somnade sedan om. Det var helt omöjligt. Men jag tänkte inte spendera hela min dag ensam medan Liam njöt av sitt sovande.

Då kom jag på en idé.

Jag sprang ut i garaget, hämtade en största vita hinken jag kunde hitta och fyllde den med vatten från vattenslangen som låg uträckt i det fuktiga gräset. Nu skulle Liam få se. Jag kanske inte var så stark men smart kunde jag vara när det gällde.

Hinken var väldigt tung och det tog lång tid att dra in den i huset. Efter flera minuter gick det äntligen. Jag försökte vara så tyst jag kunde när jag närmade mig mitt rum. Jag mötte Amanda i hallen och hon bara skrattade när hon förstod vad jag tänkte göra.

Minuter senare stod jag framför en djupt sovande Liam med en stor hink iskallt vatten.

-AHHH!!! hördes ett vrål så fort vattnet rörde hans kropp och Liam flög upp med ett ryck. Jag bara stod och gapskrattade.

-Nu ska du få, röt Liam fast med en gnutta glädje i sin röst.

Jag förstod att det var mitt tecken för att fly. Han tog en språng mot mig men jag hoppade undan och rusade nerför trappan med en snabb Liam bakom mig. Han skulle komma ifatt mig om jag fortsatte springa igenom huset. Kanske om jag hade mer plats att springa på. Så jag fattade ett beslut för att rymma. Skorna hann jag aldrig knyta utan jag bara tryckte in fötterna i mina converse och flydde fältet.

Jag kom dock inte långt. Det var fusk för hade jag också haft fulla krafter hade jag också varit snabb. Men nu när han använde sina och jag bara var en helt vanlig människa så var det ganska klart om jag kom undan eller inte.

Jag hann nästan fram till skogen bakom Liams hus innan jag kände en varm och stark arm på min axel och med den hastigheten vi hade så ramlade vi båda med en duns mot den mjuka marken. Liam började kittla mig över hela kroppen och jag vred och skrek för att komma loss. Men det var förgäves. Liam var mycket starkare än jag och nästan hela hans tyngd var över mig.

-Be om ursäkt! Krävde Liam medan han fortsatte att kittla mig.

-FÖRLÅT FÖRLÅT! Jag ska aldrig gör om det igen. Skrattade jag och bad han sluta.

Istället böjde Liam sig fram och våra läppar möttes. Den var ingen stressad kyss utan bara en helt vanlig. Ni vet en sådan ett par gör när de inte träffats på några timmar. Vad fan snackade jag om. Jag visste ingenting om det där.

Vi låg där en liten stund och bara lyssnade på omgivningen tills vi hörde röster en bit bort och Liam drog sig genast undan.

-Liam! Hördes en mörk röst. Det var chefen.

Han reste sig upp och såg resten av flocken stå och titta chockat på oss.

-Vad har vi sagt? Liam, det är förbjudet. Aime vi tycker alla om dig. Men du är till hälften jägare. Det är förbjudet för oss varulvar att ha det ihop med någon som har jägare i blodet. Jag vet att Liam har berättat för dig om dina föräldrar, att de trottsade det. Men titta vad som hände med dem? Vi vill skydda er båda och därför måste ni hålla er borta från varandra.

Chefen var bestämd i sin röst och det fick Liam att backa undan. Han hade makt över honom trotts att Liam var den andra som bestämde. Beta tror jag det kallades. Men det funkade inte på mig. Vem trodde han att han var?

-Hörru! Jag vet inte vad ditt problem är. Men du ska inte komma här och prata om mina föräldrar. Min pappa är fortfarande vid liv och du får det att låta som de är döda. De gjorde inget fel. Du har säkert aldrig hört talas om något som heter kärlek, det är därför du är så sur hela tiden. Men nu är det såhär att Liam och jag är förälskade i varandra. Och eftersom Liam är så feg så talar jag för han också. Även om du tvingar honom att inte se mig så kommer inte det att funka. För förr eller senare så kommer vi träffas på ett eller annat sätt. Och det kan inte du stoppa oss för. Bara för att du bestämmer så kan du inte komma här och tro att du kan förstöra för två människor.

Oj! Jag hade aldrig varit så bestämd i hela mitt liv. Min varg var nära nu. Det här var inte likt mig. Men jag var stolt över mig själv. Det var roligt att chefen bara kunde bestämma över sina, men inte mig.

-Jag håller med Aime! Sa Liam och lade en arm över min axel.

-Tänk efter ditt beslut nu.

Resten av flocken morrade instämmande förutom Scott. Han stod bara tyst. Jag vet att Scott tyckte som Liam. Att det var orättvist. Han hade Emily men hon var bara en vanlig människa så han kunde vara med henne. Men Liam fick egentligen inte vara med mig och Scott kände medlidande. När den ena broden inte mådde bra, kände den andra av det. Men Scott vågade inte heller gå emot chefen.

Liam bet ihop och tog ett steg framåt.

-Jag har gjort mitt beslut och jag väljer Aime. Ni är som bröder för mig allihopa men Aime är mitt liv nu och kärleken för henne är större än min vilja att lyda. Tyvärr men jag har redan gjort mitt beslut och jag visste att det skulle bli såhär sedan första dagen jag såg henne.

Chefen tittade på oss med avsmak. Mest mot Liam med också mot mig för att jag inte gjorde något. Och det tänkte jag inte heller.

-Du tillhör fortfarande vår flock Liam och det kommer du alltid att vara. Men när händer det något pågrund av er två så kommer vi inte stå bakom er. Det här är förbjudet och vi tänker inte råka illa ut bara för att ni är förälskade. Du gjorde ditt val och vi gör nu vårt.

Och med de orden var det sagt. Liam tillhörde fortfarande flocken och följde med på uppdrag men det skulle aldrig bli som förut.