Varje andetag (Swedish)

Kapitel 3

Liams perspektiv

Jag ville inte skrika åt honom. Inte när Aime fanns i närheten. Men det hindrade inte mig när jag kom hem. Det var inget vanligt syskongräl utan värre än så.

Saker flög omkring, porslin gick sönder. Men vi kunde inte hjälpa det.

-Hon var i vägen. Jag var tvungen att säga något för att få kossan att flytta på sig.

Scott drämde till en keramikkruka som stod i fönstret, vilket föll i golvet och gick sönder. Jag skulle inte sakna den. Det var ett försök jag gjorde för att få ett bra betyg i bild. Pappa fick den senare och jag såg på honom hur han verkligen fick låtsas tycka om den.

Scott hade gått för långt. Hur kunde han säga så? Han visste precis vad som kunde få mig att tappa kontrollen. Att förnedra Aime!

Men jag bet ihop och höll mig lugn. Jag sparade det till en annan dag.

-Skärp dig Scott. Du kan inte låta ditt dåliga humör gå ut över andra.

Så fort jag hade sagt det fick jag ett hårt slag i ansiktet. Så hårt att jag nästan flög omkull. Då klarade jag det inte mer och gjorde ett utfall mot Scott. Men han var beredd och knuffade till mig så jag slog ryggen i vårt gamla antika köksbord.

Jag slapplade mig fram och måttade ett slag som träffade Scott, rakt över näsan.

Precis när vi skulle ryka ihop igen kom pappa in rusande.

-Vad i helvete håller ni på med? Nu slutar ni! Städa undan det här och sätt er ner. Vi ska ha ett familjemöte.

-Liam jag vet hur mycket Aime betyder för dig och gör fortfarande. Och det sårar mig att se dig såhär. Men både du och jag vet att det aldrig skulle gå. Inte nu. När du fick reda på att hon skulle flytta hit så lovade du att hålla dig borta från henne. Se till att hålla det löftet. Både för henne och för oss. Såklart för din egen skull också. Tänk och Aime står i vägen för dig en dag, då kan det hända precis som idag om du tappar kontrollen. Aime är inte som Scott. Vill du verkligen utsätta henne för det?

Självklart ville jag inte det. Men jag låtsades att inte lyssna och stirrade ut igenom fönstret. Det spöregnade.

Då fick jag se Aime komma ridandes förbi i full galopp på Blackie. Hon grät.

Aimes perspektiv

Jag ville bara upp till klipporna, tårarna rann.

Blackie var helt dyngsur. Jag visste inte om det var av svett eller regnet som öste ner. Vi var tvugna att fortsätta galoppera. De skulle inte få ta Blackie ifrån mig!

Det var inget liv alls i skogen. Träden viskade inte. Bara regnet som piskade ner från skyn, även fast bladen dämpade det lite. Det gjorde ont i mitt ansikte.

Vi lyckades ta oss till klipporna. Jag hoppade av Balckie och satte mig ner. Den fuktiga marken blötte ner mina jeans totalt, men jag brydde mig inte. De skulle inte få ta Blackie ifrån mig.

(Flashback)

Jag kom hem och fick se några av personalen från barnhemmet sitta och prata med min farmor och farfar.

-Aime kom hit här en liten stund är du snäll. Bad farmor.

Skulle jag få åka härifrån?

Jag tog en mugg och hällde lite kaffe i den, innan jag satte mig vid bordet. Framför mig satt en kvinna och en man. Kvinnan kände jag igen. Det var Mary, hon tog hand om mig och Amanda när vi var på barnhemmet.

-Vad gör ni här? Jag har inte misskött mig ett dugg. Har precis börjat skolan och det går jättebra. Log jag.

Mary och mannen tittade på varandra och sen sa:

-Låt oss få prata klart innan du drar förhastade slutsatser. Vi tror det hade varit bäst att flytta Blackie. Bara till ridskolan 2km bort. Det finns en vuxen där, Nina som hjälper till med Blackie ett par dagar i veckan. Din farmor och farfar är för gamla för att ta hand om hästen och du kan inte ta hand om henne själv. Inte du när du går i skolan.

Hon kommer fortfarande vara din. Du bestämmer över henne! Och bara för ett tag, så du hinner komma igång med allt.

Jag hade redan rest mig upp, tänkte inte lyssna mer utan bara skakade på huvudet. Jag struntade fullständigt i att de sa åt mig att sitta ner. Jag sprang ut till Blackie.

Hur trodde de att jag kunde plugga mer genom att ta Blackie? Var de sjuka i huvudet? Jag kunde rymma med henne. Bort från de människor som ville oss illa. Jag hade precis sett Blackie efter en lång tid. De kunde inte göra så.

Fast jag visste innerst inne att de inte skulle ge sig. De vann alltid på ett eller annat sätt. Men jag skulle heller aldrig ge mig. De sa att jag fortfarande ägde henne, eller tja farmor och farfar gjorde det. Men jag skulle få tillbaka henne till gården. Blackie hörde inte hemma på någon ridskola, även om det var jag och Nina som red henne.

Blackie hoppade till och började trampa på stället. Vad blev hon rädd för? Visst var hon ett fullblod men det fanns ingen som var så cool i sinnet som hon. Det här var inte likt henne. Jag gick fram till Blackie och klappade henne försiktigt på mulen.

-Såja tjejen. Vad är det?

Jag tittade mig omkring men såg inget. Det regnade för mycket. Och Blackie blev bara mer och mer stressad. Det var något därute bland träden.

Jag insåg att det kanske var dags att rida hem? Men precis när jag satte foten i stigbygeln så reste Blackie sig på bakbenen. Så högt att jag ramlade av. Och hästen stack iväg.

-Blackie stanna!

Men jag insåg snabbt att jag aldrig skulle hinna ikapp. Hoppas Blackie sprang hem.

Det var då jag såg att mitt framför mig stod en varg. Jag visste inte riktigt vad för varg det var. Det var inte direkt sådana från Twilight som var stora som en häst, men den här var definitivt större än en normal varg. Den här var kolsvart och ögonen var svarta som natten.

Vargen började morra och jag backade så långt det gick tills jag stod några meter från stupet. Skulle jag ta ungefär fyra steg till skulle jag falla ner.

Då dök det upp en till. Fast den här var brun. Och så än en gång dök de där guldbruna ögonen upp. Varför hade så många dem?

Den svarta vargen morrade mer och närmade sig snabbare. Det här var säkert deras revir. Jag försökte backa lite till men min häl fastnade i en rot och jag föll bakåt.

Jag gnydde till när huvudet slog i stenblocken.

Resten mindes jag inte mer än att två armar lyfte upp mig. Sedan orkade jag inte hålla ögonen öppna längre och jag omslöts av mörker.