Varje andetag (Swedish)

Kapitel 31

Liams perspektiv

Äntligen hade Aime förlåtit mig. Jag visste inte om vi var tillsammans ännu men vi var i alla fall på rätt väg. 

Jag, Aime, Scott och Emily satt i köket och spelade kort när chefen kom innanför dörren. Han var andfådd och ögonen blixtrade. 

-Scott och Liam. Vi behöver er idag igen. Befallde han.

Jag suckade "igen" och gav Aime en puss på hjässan. 

-Jag är snart tillbaka. Mumlade jag och följde med Scott ut till skogen. 

Rick och Larry hade varit ute och gått när de fick se Michael stå och iaktog dem. De började jaga honom men han försvann lika snabbt igen. Michael kunde vara flera mil bort men ändå ville chefen att vi skulle patrullera. Jag visste inte vad han var och det skrämde mig. Han var ingen varulv som oss men inte heller en vampyr. Men Michael hade hastigheten och styrkan hos båda.

Aime behövde inte veta något. Hon hade så mycket att oroa sig i sitt liv och fick hon reda på att Michael var i närheten igen var det sista hon behövde.

Vi sprang ute i skogen i någon timme inann vi fick lov att gå hem igen. Aime kanske hade gått hem? Det här tog ju sin lilla tid och nu hade Aime fått lov till att gå hem när hon ville. Hennes sår hade läkt och hon haltade bara som om hon hade vrickat foten eller så. 

När vi var tillbaka till huset tog Scott mig i ärmen så mina fötter gled längs den lösa grusen.

-Vad håller du på med? muttrade jag irriterat.

-Har du berättat för Aime ännu?

-Nej. Jag försökte igår men Aime sa bara att vi skulle ta det imorgon. Och jag vet inte heller hur jag ska säga det. Ska jag bara gå fram till henne och säga "Hej Aime. Jag är Marvin, din pojkvän som försvann för sisådär 3år sedan. Jag förvandlades till en varulv och kunde inte berätta det förbi. Sedan flyttade du hit och jag förälskade mig i dig igen." Tror du att hon förlåter mig då? När hon får reda på att jag är både Liam och Marvin? Jag hade hållit för många hemligheter från henne. 

Det var det jag försökte säga till Aime igår kväll men jag hann aldrig. Det har trängt mig i så många dagar att ha henne här utan att hon vet att jag var Marvin också. 

-Men du måste berätta förr eller senare.

Jag suckade. Scott hade rätt. Jag lovade Aime, inga fler hemligheter.

Men det blev tidigare än vad jag trodde. Runt husknuten kom en gråtande Aime med benen släpande efter sig. Jag antog att hon och Aime hade varit nere vid stranden. De hade hört allt jag och Scott hade sagt.

-Så du är Marvin? Snyftade Aime.

Aimes perspektiv

-Så du är Marvin? Snyftade jag.

Jag kunde inte tro det. Liam lovade mig inga fler hemligheter, och nu påstod han att han var min expojkvän som försvann för några år sedan. Jag hade misstänkt något när jag såg Liam för första gången. De hade varandras likheter. Men jag trodde aldrig att det skulle visa sig vara sant.

Liam nickade långsamt. Han var rädd att jag var förbannad. Sanningen var att det var jag inte. Jag var inte ens det minsta arg på honom. Mina känslor hade gått upp och ner den senaste tiden att nu slog de helt plötsligt av. Jag kände varken någon ilska, glädje eller sorg.

-Snälla låt mig förklara! Bad Liam.

Jag stod kvar och väntade på att han skulle fortsätta. Jag mindes hur det slutade förra gången när jag inte lät Liam prata klart och drog förhastade slutsatser. Och faktiskt var jag lite nyfiken på hela den här historien.