Varje andetag (Swedish)

Kapitel 50

Emilys perspektiv (2 veckor senare)

Jag hade blivit utskriven från sjukhuset. Doktor Martin sa att jag kunde åka hem om jag lovade att ta det lugnt så fick jag åka hem. Ingen skola och inga aktiviter på några dagar.

Jag ville mer än något annat åka hem till min familj och bo där men tydligen hade Yang övertalat dem om att det var bäst för mig att vara hos honom. Gud vad jag hatade Yang. Han hade gjort det här mot mig och även fått mig att ljuga för de som stod mig närmst. Och han ville inte heller hämta mig från sjukhuset. Förväntade han sig att jag skulle gå i det skicket jag var i? Mamma och pappa jobbade. Och Aime var upprörd för hon visste att jag ljög. Det var som ingen brydde sig att jag fanns.

Det slutade med att Scott skjutsade hem mig. Jag sade till honom att jag kunde ta bussen men han tyckte att jag var för skadad för det. En pinsam tystnad blev det påvägen till Yangs hus. Jag hade sårat honom, det visst jag. Men jag trodde aldrig att det skulle sluta såhär mellan oss. Jag saknade Scotts röst. Kunde vi inte vara vänner?

Han stannade utanför Yangs hus men jag hoppade inte ur. Jag vägrade att lämna oss på det här sättet.

-Scott snälla, kan vi inte prata med varandra? Jag är ledsen att det har blivit såhär. Mumlade jag och vände mig mot honom.

Jag tror jag aldrig hade sett en så sårad människa som Scott var. Jag ville bara börja mig fram och kyssa bort all den smärtan. Men på något sätt så hade Yang fått reda på det och då hade helvetet brutit sig löst igen.

-Du har inget att be om ursäkt för. Jag lämnade dig och du blev kär i en annan. Och nu älskar du honom. Det är okej. Jag får helt enkelt leva med det och acceptera att det var mitt fel att jag förlorade dig.

"Men jag älskar inte honom. Jag älskar dig!" ville jag säga. Men jag kunde inte.

-Scott du förstår inte..

Men han avbröt mig.

-Vi får ta det en annangång. Yang står och tittar på oss igenom köksfönstret. Ta hand om dig!

Jag hade stor lust att gå in och slå in skallen på Yang för att han spionerade på mig och Scott. Det var mitt egna liv och han borde lite på mig att jag inte gjorde något. Annars funkade inte ett förhållande. Men när jag tänkte efter kunde jag inte komma på en enda sak som funkade med mitt och Yangs förhållande.

Jag öppnade dörren till hans hus och haltade in i hallen.

-Vart har du varit de senaste dagarna? Röt han så fort jag stängde dörren.

-Är du allvarlig? Jag har legat på sjukhuset minns du? Det var ju du som misshandlade mig. Och inte heller ville du hämta mig så Scott fick skjutsa hem mig. Förresten vad har du varit? Muttrade jag surt.

-Jag var ute med grabbarna lite. Sluddrade han.

Jag märkte direkt att Yang hade tagit något. Jag tänkte inte bråka med honom. Jag var så trött på allt. Så jag gick förbi honom upp till mitt rum och lämnade Yang kvar i köket. Ville han mig något fick han följa efter.

Jag kunde inte heller sova den natten. Jag vände mig om fram och tillbaka för att få i mig någon sömn men inget funkade. Jag suckade och tittade upp i taket. Jag önskade att mitt liv inte slutade såhär och jag hatade den jag höll på att bli.

Jag vände på blicken mot mitt nattduksbordet och log mot fotot som bestod av mig och honom. Jag greppade min hand runt den antika ramen och höll den nära mitt hjärta. Mina fingrar ströks lätt över skepnaden över Scotts ansikte. Det var inte så länge sedan den här bilden togs.