Varje andetag (Swedish)

Kapitel 33

Aimes perspektiv

Fan. Jag satt på historielektionen och insåg att idag var det redovisning. Men jag såg inte Jack någonstans. Och var jag ärlig så hade jag inte sett honom sedan han anföll mig i mitt hus. Kände jag Miss Clare rätt så skulle hon ge mig ett F direkt. Både för att jag och min partner inte funkade ihop och för att uppgiften inte blev inlämnad i tid. 

Miss Clare tittade på mig och väntade på att jag skulle gå fram och presentera mitt och Jacks arbete. Men jag skakade på huvudet och hon gav mig en besviken min som fick mig att vilja bara sjunka ner i ett stort svart hål. Jag hade aldrig missat en skoluppgift innan.

Jag bara satt där och lyssnade på när alla andra redovisade sitt. 

-Aime, kan du stanna kvar en stund? Bad Miss Clare mig när alla andra hande gått.

Nu kom domen.

-Det här är inte likt dig Aime. Jag har märkt att du har ofta bråttom och verkar ha det stressigt i ditt liv. Men låt inte det gå ut över skolan. Sa Miss Clare vänligt och satte sig på sin lärarstol. 

Jag suckade. Hur kunde hon vara så lugn samtidigt som hon fick mig att tro att hon var besviken.

-Jag är ledsen Miss Clare. Du har rätt, det är mycket i mitt liv nu men jag lovar att skärpa till mig. Kan du inte ge mig en chans till med uppgiften? Snälla. Bad jag.

Miss Clare tittade misstänksamt på mig men sedan suckade.

-Du får helgen på dig. Är uppgiften inte klar tills på måndag måste jag tyvärr ge dig ett F Aime. Du är en duktig elev och jag vill helst inte det så se till att den blir klar.

Tre dagar? Trodde Miss Clare på sitt fullaste allvar att jag kunde göra en uppgift som tagit två månader nu på tre dagar. Hon kunde lika gärna skriva ett F i pannan på mig direkt.

-Tack. Mumlade jag och gick ut från klassrummet.

Jag var vansinnig och slängde in böckerna i skåp. Jag förstod knappt hur jag kunde bli så arg över en småsak. Jag var inte arg på Miss Clare, hon gjorde sitt jobb. Det var Jack och fick jag se honom någonsin igen så skulle jag slita honom i stycken.

Jag ville inte förvandlas och jag visste att jag behövde hjälp för att hindra det.

Det tog sin lilla tid innan jag blev lugn och jag ville inte vara bland människor när jag hade ett sådant temprament. Lunchen med Liam, Emily och Scott fick vänta. De hittade väl mig tillslut?

Så jag lade mig ner i skolsoffan och slöt mina ögon. Människorna som gick förbi måste trott att jag var sjuk och jag smittade dem eller att jag hade det jobbigt hemma. Men det brydde jag mig inte om. Jag behövde lugna ner mig och sömn var det enda jag tänkte på just då. Men en tanke slog mig. Mycket hade förändrats sedan Liam kom in i mitt liv igen och jag förstod at det inte var samhället och människorna runt om mig som hade förändrats. Utan det var jag! Jag hade förändrats. 

Livet som jag hade levt innan hade försvunnit och blivit något nytt. Jag kanske inte hade blivit en bättre person men jag hade blivit mer målmedveten och stark. Hade jag stannat kvar i Los Angeles hade jag säkert blivit helt galen av frustation, men nu fick jag hjälp. tack vare de underbara människorna runt om mig. 

-Aw ligger du här och deppa? Hördes en irriterande röst.

Jag slog upp mina ögon fick se Zoe stå bredvid mig med ett onskefullt leende.

-Gå härifrån Zoe. Jag är inte på humör. Muttrade jag. 

Men hon stod bara kvar på samma ställe. Hade hon en dödslängtan eller?