Varje andetag (Swedish)

Kapitel 5

Kap 5

Liams perspektiv

Aime misstänkte något, det såg jag.

Hon satt under ett träd längst ner vid parkeringen och läste Hamlet. Eller låtsades att läsa. Då och då såg jag att hon tittade upp och stirrade på mig. All min vilja var att gå fram till henne och säga precis som det var.

Men både farsan och Scott hade tvingat mig att inte göra något åt det, för Aimes eget bästa. På sätt och vis hade de rätt. Jag såg vad som hände på klipporna.

Jag vände mig långsamt om och började gå mot lektionen. Det värkte i mitt bröst att bara strunta i Aime sådär. Det var min plikt att skydda henne med mitt liv.

Fan vad livet var komplicerat.

-Aime vad har du valt för dikt att läsa upp för oss idag?

Jag vaknade till från den tråkiga engelskalektionen. Mr Ross ville att vi skulle leta upp en dikt som betydde något för oss själva. Vi kunde använda oss utav böcker, internet eller filmer. Jag hade helt glömt bort uppgiften!

Aime vecklade upp ett papper med sina darrande hände och började läsa. Hon hatade sådana uppgifter.

-There was a time I was so afraid

To lose you, not see you again.

But you came back to me and I can´t lose you again.

It´s enogh for me to be with you

To live and finish it with you.

Sedan tittade hon på mig. Hennes havsblåa ögon var blöta av tårar. Jag ville bara gå fram och kyssa hennes röda läppar, röra vid henne igen.

-Liam vad har du att läsa för oss? Liam!

Jag ryckte till. Mr Ross tittade irriterat på mig.

-Jag glömde bort. Igen.. svarade jag och tittade ner i bordet. Ilskan började krypa långsamt upp ur mig.

Det ringde ut på rast men alla satt kvar till Mr Ross sa åt oss att gå. Han kunde bli riktigt förbannad om ingen lyssnade på honom.

-Slut för idag! Liam du har imorgon på dig att leta upp en dikt.

Jag nickade och skyndade mig ut. Det här var bara för mycket för mig. Så nära att tappa kontrollen.

-Andas Liam! Andas! Inte här, inte nu.

Scotts röst ekade i mitt huvud. Det funkade, jag kunde andas ordentligt. Jag var lugn.

Någon petade mig i ryggen och jag vände mig snabbt om. Det brukade vara Mr Ross som kom för att ge mig någon anmärkning som jag skulle ge till pappa.

-Hej, Liam va?

Jag svalde.

-Jag är Aime. Kan jag få prata med dig lite?

Aimes perspektiv

Han räddade mig, han var där! Det visste jag. Jag kände igen hans ögon.

-Liam, hur kunde du vara i skogen exakt samtidigt som jag var där?

Jag visste att Liam döljde något och jag ville veta vad.

Men Liam bara tittade ner i marken.

-Jag vet inte vad du pratar om.

Varför ljög han hela tiden? Jag såg på honom att det inte var sant.

-Liam! Snälla berätta. Varför är det så sjukt svårt att säga sanningen. Jag vill lära känna dig, bli din vän. Med det går inte och du ska ljuga för mig.

Jag skulle snart få äta upp det jag sa. För Liam drog snabbt upp huvudet.

-Hur jävla jobbig kan du vara? Vill du verkligen veta? Ja jag var där. Jag såg dig rida förbi och du grät. Jag blev orolig och följde efter. Sedan såg jag vargarna och försökte jaga bort dem. Då ramlade du och slog i huvudet. Fan är du nöjd nu? Kan du lämna mig ifred?

Liam svettades och andades tungt. Det var lika bra att låta honom vara. Så jag vände mig om och började gå hemåt. Jag försökte i alla fall, försökte att nå fram till honom. Men Liam var precis som sin bror. Helt omöjlig med otrevligt humör.

-Aime vänta!

Liam hade sprungit ifatt och vred på mig så jag såg på honom.

-Förlåt. Det ska inte hända igen. Jag menade inte det jag sa. Kan du förlåta mig?

Han log så hans smilgropar syntes tydligt. Då kunde jag inte heller låta bli att le.

-Vill du hitta på något? Kanske ta en fika?

Fika? Var det bästa du kom på?

Men Liam nickade glatt. Jag visste att jag hade utegångsförbud men vad farmor och farfar inte visste om skadade inte.

Vi gick till ett café Liam kände igen. Han hejade på några killar som vi gick fram till. Jag såg Scott, han satt mellan två av killarna.

-Marvin, Larry, Rick det här är Aime. Scott känner du redan.

Jag nickade och hälsade på alla killarna. Men när jag kom till Scott gav jag bara honom en arg blick. Idiot!

Vi satte oss ner bredvid dem, jag beställde en kaffe och Liam en öl.

När vi hade pratat en stund med de andra sträckte sig Scott över bordet och viskade något i Liams öra. Jag kunde knappt höra vad de sa.

-Du vet vad pappa har sagt.. skydda henne.. utsätta henne för.

Liam drog sig sakta tillbaka och tänkte efter. Jag önskade att jag hade hört exakt vad Scott sa. Men Liams bet ihop och viskade tillbaka i Scotts öra.

-Jag vet vad jag gör!

Sedan vände han sig mot mig. Hans vackra leende, det kunde jag aldrig glömma.