Varje andetag (Swedish)

Kapitel 19

Aime perspektiv

När jag kom hem var det beckmörkt ute. Jag antog att alla hade gått och lagt sig för de lämnade fönsterlampan tänd i köket så jag kunde se åtminstone lite i mörkret.

Jag stannade kvar hos Emily en stund och såg till att hon mådde bra. Sedan tog jag en promenad i skogen. Jag var inte rädd för den längre, inte när jag visste vilka vargarna egentligen var. Jag ville vara fly förbannad på Scott, men han menade inte det. Och jag hoppades att Emily också visste det för Scott behövde henne.

Jag tog fram nyckeln ur min ficka och låste upp dörren till det gamla huset. Klockan i hallen visade efter midnatt. Jag sparkade av mig mina skor och smög till Amandas rum. Det kändes så länge sedan jag pratade med henne sist. Jag förväntade mig dock att hon sov men hennes sänglampa var tänd.

-Du kom hem sent. mumlade hon.

-Jag vet. Jag var hemma hos Emily och glömde bort tiden. log jag och klappade Amanda på pannan. Hon vände bort blicken. Var hon fortfarande sur på mig för att vi inte pratade lika mycket med varandra längre? Jag suckade djupt.

-Du borde sova. Det är sent och du har skola imorgon.

-Det har du också. snäste Amanda.

Hon hade rätt. Det hade jag faktiskt. Jag och Emily hade anmält oss sjuka under ett par dagar så vi kunnat prata med Liam och Scott. Fast imorgon skulle vi alla tillbaka till skolan igen.

Efter att ha sagt godnatt till Amanda och bara fått ett mummel tillbaka smög jag ut ur hennes rum och gick vidare till mitt. Jag bytte om till mitt nattlinne och kastade mina jag haft under dagen i tvättkorgen. Efter jag borstat mina tänder lade jag mig i min säng och drog täcket över kroppen. Men innan jag hann sluta mina ögon hörde jag någon harkla sig och jag reste mig med ett ryck. Liam stod där med ett belåtet leende på sina läppar.

-Vad gör du här? När kom du hit? flämtade jag och flyttade på mig då han också fick plats på sängkanten.

-När du var i badrummet. Ditt fönster var öppet. log Liam.

Jag skakade på huvudet.

-Du kan inte göra det. Inte längre.. Och varför är du här?

Istället för att svara tog Liam mitt ansikte lätt mellan sina händer. Jag hann inte ens ana vad som skulle hända för än det hände. Limas läppar snuddade vid mina och jag satt helt förtrollat. Mycket försiktigt tryckte han mig bakåt så jag tillslut låg i sängen med Liam över mig. Vad höll jag på med? Jag kom på mig själv att faktiskt njuta av hans kyss. Men jag ville inte att samma sak skulle hända ingen. Vi blir tillsammans igen och det slutar med att Liam lämnar mig. Jag hade inget förtroende för han längre. Han var tvungen att visa det på många sätt för att få tillbaka mig igen. Inte dyka upp i mitt rum mitt i natten och tro att Liam bara kunde kyssa mig sådär som inget hade hänt. Jag kunde inte.

-Liam. mumlade jag.

Han viskade fram ett "ja" med kyssar längs min käklinje. Men när Liam väl pillade med kanten på mitt nattlinne slog jag händerna mot hans bröst och med all min kraft så knuffade jag bort honom.

Liam låg kvar på sängen med en förvånad blick.

-Jag vill bara vara vänner. sa jag tyst.

Nu hade jag sagt det. Jag visste inte om vi hade blivit ihop igen efter Liam hade kommit tillbaka, men vi hade spenderat mycket tid tillsammans. Den här gången var det jag som gjorde slut med honom och inte tvärtom. Hur ont det än gjorde så ville jag inte bli utsatt igen.

-Men det vill inte jag. röt Liam och tog ett steg närmare för att kyssa mig igen men då tog jag flera steg bakåt sång undvek den.

Liam fick allt att se ut som om det var okej, men det var det definitivt inte.

-Du måste gå. sa jag och öppnade dörren åt honom.

När Liam försökte kyssa mig en tredje gång höjde jag handen och gav honom en örfil. Jag hoppades att den hade känts lite åtminstone.

-Vem tror du att du är? fräste han.

Likheterna mellan Liam och Scott började bli tydligare. Men han skrämde inte mig. Jag älskade honom fortfarande men det betydde inte att Liam kunde behandla mig precis som han ville.

-Jag vet vem jag är och jag vill att du går nu. sa jag bestämt och öppnade dörren mer.

Liam drämde knytnäven ilsket i väggen och försvann sedan.

-Du kommer att få betala för hålet i väggen! skrek jag ilsket efter honom.

Jag kunde visa honom att jag också var förbannad. Jag smällde igen dörren så högt jag kunde utan att bry mig om vem jag väckte. Efter det lade jag mig raklång på sängen och log för mig själv. Jag hade vunnit. Om Liams känslor för mig var äkta eller han bara lekte med mig så var det min tur att leka med honom. Ingen kunde köra med mig, inte längre.

Men de tankarna jag hade nu höll inte länge. Imorgon var jag tillbaka med att dregla över Liam igen. Men just nu tänkte jag njuta över livet och se hur länge jag kunde klara mig innan Luke övertalade mig.