Varje andetag (Swedish)

Kapitel 16

Vi satt hemma hos Liam, eller tja där de bodde innan de flyttade. Deras hus som jag innan hade kastat ägg på men gjort rent. Jag visste att Scott hade berättat för Liam men det verkade inte som att Harry visste om det. Kanske var bäst? Men jag ångrade mig sjukt mycket. Jag borde inte ha över reagerat så.

Jag kunde inte ljuga helt för farmor och farfar. Speciellt inte för Amanda. De hade fått reda på att Emily inte heller var hemma och jag hade omöjligt kunnat sova där då. De var väldigt upprörda och krävde ett svar. Jag visste att jag inte kunde berätta hela sanningen. "Killen jag är kär i förvandlades just till en varg. Detsamma med hans bror." Det lät så knasigt och dumt. Även om jag hade sagt det så hade de inte trott på mig. Varulvar fanns inte på riktigt? Just nu kunde jag varken svara ja eller nej. Så jag sa helt enkelt att Scott dök upp och var väldigt upprörd för han hade fått ett samtal att Liam var kidnappad. Vilket var delvis sant. Och att vi gav oss av för att leta efter honom och fann han. Det var också sant. Den andra delen behövde de inte veta om. Och faktiskt så nöjde sig farmor och farfar sig vid det svaret. Självklart gav de mig utegångsförbud, 2 veckor. Jag erkände, det kunde jag dock ha. Och så ville de att jag aldrig mer skulle ljuga om vart jag var, vilket jag lovade. Annars så var de rätt lugna över vad som hade hänt.

Jag och Emily satt i deras slitna soffa. Scott satt i fotöljen bredvid henne och Liam satt på armstödet bredvid mig och strök med sin hand över min axel. Vi väntade på att Harry skulle komma tillbaka från köket så att de kunde tala om för mig vad som pågick.

Jag var lycklig över att ha Liam hos mig igen, men jag kunde också inte smälta vad han hade sagt till mig innan han stack. "Men jag älskar inte dig." "Vi var aldrig tillsammans. Jag fick dig bara att tro det." De meningarna surrade fortfarande runt i mitt huvud. Jag ville inte känna så igen som jag gjorde då. Mitt hjärta brast i tusen bitar. Och när det började kännas minsta lilla bra igen så var Liam tillbaka igen. Jag var förvirrad. För Liam betedde inte sig som att han bara hade spelat med mina känslor. Jag visste att jag skulle bli tvungen att fråga honom någongång. Men just nu ville ja ha andra svar.

-Så? Vem du? Vem är ni? Och vad menade den mannen med att jag skulle fråga dig vem jag var?

(flashback)

Jag och Emily stod nu bakom Scott och Liam. På något sätt hade de lyckats i deras vargform ta sig blixtsnabbt till oss och stoppade den vägen mellan den främmande mannen och oss. Deras mungipor var uppdragna så de blottade sina vita huggtänder. Jag tyckte de såg skräckinjagande ut när de dreglade av raseri. De hade kunnat slita sönder den här mannen på bara några sekunder.

-Liam kan vi gå nu? Frågade jag osäkert. Jag visste inte om Liam fortfarande fanns därinne eller om han var varg helt och hållet.

Jag lade försiktigt min hand på hans rygg och kände hans mjuka päls mellan mina fingrar. Liam ryckte till men han sade inte åt mig att sluta.

Emily åt andra sidan var lika vettskrämd som jag var för ett par sekunder sedan. Jag trodde hon skulle få en panikattack när som helst. Scott brydde sig inte om att Emily stod så nära. Han var helt fokuserad på att inte släppa mannen i sikte.

Mannen fortsatte att backa sakta men tillslut vågade han öppna munnen:

-Du borde lyssna på din tjej Liam. Vi vill inte skapa en scen där det slutar med att någon far illa. Du vet vad priset blir då?

Han flinade igen och det gjorde mig riktigt irriterand.

-Vi går om du lovar oss att lämna oss ifred, muttrade jag och spände mina nerver. Kunde han inte bara låta oss vara ifred?

-Det kanske borde vara du som håller Aime i koppel istället för tvärtom. Och har du berättat för henne ännu? Att hon är mer speciell än vad hon tror? Och Aime, jag tror du ska fråga din älskade Liam om vad som verkligen hände dina föräldrar? Vi ses snart igen. Skrattade han.

Och bara sådär var mannen borta igen. Scott och Liam tittade på varandra och sedan rusade in i skogen igen. Minuter senare kom de tillbaka i sin mänskliga form igen. Varken jag eller Emily sa ett ända ord till dem, vi följde bara efter.

Liam tittade ner i marken. Jag såg på långa vägar att han döljde något.

-Nu berättar du vem jag är! Jag skiter i hur dåligt det än är, men jag förtjänar sanningen. Jag kanske inte är mänsklig? Jag kanske är en varulv precis som du. Jag vet inget! För ingen talar om något för mig! Röt jag. All den här tystnaden gjorde mig förbannad.

-Berätta för henne Liam. Det är dags, mumlade Harry och det fick Liam att lyfta huvudet.

-Du är mänsklig Aime. Men du är ingen vanlig människa. Du tillhör ett släkte av jägare och din familj var specifika på pilbågar eller som ni kallar det bågskytte. Du är en jägare Aime!

Jag ville skratta Liam upp i ansiktet. Jag visste att han inte talade om mycket för mig men det här trodde jag aldrig att han ljög om.

-Du ljuger. Mamma och pappa pratade aldrig med mig om det här, försvarade jag mig.

-Det fick de inte! De var tvungna att hålla det hemligt till du var vuxen nog. Tyvärr hann de dö innan du hann fylla 20år. Det var den åldern människorna hade för krav på dem som ville bli jägare. Vissa började innan dock men det var väldigt ovanligt. Innan människorna började flytta in i det här lilla området i Seattle fanns det bara onaturliga väsen, tro på det om du vill eller låt bli. När sedan ni människor flyttade in hit drog sig det onaturliga tillbaka. Men en dag gick en familj ut i skogen. Det här är faktiskt sant. De kom aldrig ut igen. Förmodligen stötte de på någonting, och de såg familjen som föda. På så sätt kom det onaturliga tillbaka till staden eftersom det fanns föda där nu. Då började människorna träna upp vissa personer till jägare, där kommer ditt släkte in i bilden. De försvarade människorna mot vad som fanns utanför staden. Men fler människor blev allt räddare och mindre jägare tränades, så det finns inte många kvar av er nu. Båda dina föräldrar var jägare. Min pappa kände din pappa och de var riktigt bra kompisar. De visste inte om vad vi var tills för några år sedan. Din pappa ville inte döda oss så han sa att vi skulle glömma att han såg det överhuvudtaget.

Nu har det onaturliga insett att det är inte många kvar av er nu och har tagit sig in i staden ytligare än gång. Du såg den mannen som kidnappade mig. Du tror inte de var mänskliga va? När du föddes så insåg dina föräldrar att det skulle bli farligt för dig här, så de flydde. Kom bara tillbaka på somrarna för att få information och prata med min pappa. Din pappa bad oss att om något hände dem så skulle vi skydda dig och hålla allt detta hemligt tills du fyllde 20år. Det förstördes ju nu men dina föräldrar dog inte av en slump Aime. Någon planerade det och lyckades. Och jag har försökt ta reda på vilka de var, det är vad jag har gjort medan jag var borta.

Liam andades ut. Hade han tagit ett enda andetag under stunden han hade berättat för mig? Jag svalde. Det var mycket för mig att ta in. Och kunde jag lita på dem? Eller ljög bara Liam för mig. Oavsett hur långt tid det tog eller hur länge de fick sitta här med mig, så skulle jag få svar på alla mina frågor.