Varje andetag (Swedish)

Kapitel 62

Emilys perspektiv

Jag hade aldrig sett en människa med sådan panikångest som Liam hade när han fick reda på att Scott var i fara. Ingen visste vart han var. 

Liam gick runt i cirklar i huset med händerna bakom nacken. Det såg ut som att han försökte komma på en plan, men varje gång rann den ut i sanden. Inte ens Aime kunde lugna honom.

Jag suckade.

- Vi får helt enkelt vänta och se vad Jack menade.

Jag kunde inte sova någonting den natten. Och när väckarklockan ringde var jag redan påväg nerför trappan. Ändå var jag sist in i vardagsrummet. Liam satt på golvet med fjärrkontrollen i handen. Aime satt i soffan bakom honom och strök sina små fingrar i hans rufsiga hår. De båda hade tårar i ögonen. 

Jag vände blicken mot tvn där en kille syntes i skärmen med en mikrofon i handen.

-En varg har strukit omkring i byarna och dödat boskap under ett par dagar. Invånarna är väldigt upprörda. Och nu har jägarna fått order om att skjuta den svarta vargen. Det finns många vargar i Seattle men vi kan inte ha såna agressiva djur som bryter sig in på gårdar och dödar djuren. Jägarna ger sig ut under helgen, så till er som antingen har boskap eller är ute med er hund. Håll er inne så gott ni kan eller promenera på de stora vägarna tills allt det här är över. 
Det här är ingen vanlig varg. Den här är brutal och sjuk. 

Och så visade de olika bilder på upprivna får och höns med inga huvuden.

Det här var inte Scott! Han skulle aldrig göra något sådant. Hur arg han än var det. Det var Jacks verk. Det var han som låg bakom det här. Scott skadade inte någon, varken människa eller djur.

-Vi måste hitta honom innan det är för sent. Sa Aime förtvivlat.

Hon hade rätt. Men jag fick inte fram ett ord. 

Helt plötsligt flög Liam upp och med fullständig ilska tittade han på mig.

-Det här är ditt fel! Skrek han.

Jag ryckte till av Liams ilskna röst.

-Mitt fel? Vad snackar du om? Frågade jag förvånat.

Liam stapplade sig fram till mig så vi stod ansikte mot ansikte och bara några centimeter från varandra. Jag kunde både känna och höra hans snabba och ojämna andetag. 

-Liam lugna dig lite.

Aime var lugn i sin röst. Hon visste vad som behövdes. Men Liam bara skakade undan hennes ord. 

-Hade du letat upp fakta innan du öppnade din käft så hade Scott varit här och allt hade varit som vanligt. Nu kanske han är död och allt är ditt fel. Du har dödat Scott!

Jag fick tårar i ögonen. Hur vågade Liam klandra mig för det här? Och säga att det är jag som dödat Scott. Han lever och vi kommer att hitta honom.

-Du menar det inte. Snyftade jag.

-Kom inte med de tårarna Emily. Stick härifrån istället! Ingen vill ha dig här. Ellerhur Aime? Morrade Liam.

Han vände sig mot sin flickvän som också var min bästa vän. Men hon skakade chockat på huvudet och visste inte vad hon skulle säga. 

-Aime.. Bad jag.

Snälla va på min sida!

-Eh.. Stammade hon.

Aime stod mållös på exakt samma ställe. Hon vågade inte gå emot sin pojkvän. 

-Låt oss leta upp Scott. Emily hjälper till! Sa hon och tittade menande på Liam.

Han funderade en stund och sedan gav han sig.

-Okej. Emily kan följa med. Men när vi väl har hittat Scott, död eller levande så vill jag ha henne ute ur våra liv. Det gäller både ditt, mitt och Scotts. Röt han mot Aime.

Vad fan!

Och Aime sade ingenting. Hon tog Liam i handen och så gick de ut ur huset och lämnade mig kvar. 

Jag kunde inte tro det. Hon tog Liams parti i det här.