Varje andetag (Swedish)

Kapitel 59

Då kör vi igång igen efter ett uppehåll. Jag har äntligen hittat inspirationen jag behöver :)

Aimes perspektiv

 Ärligt talat så visste jag inte vad jag gjorde. Jag lovade Liam och Scott att vi skulle fira jul med Harry på sjukhuset, men bara tanken av att se han där gjorde mig deprimerad. Vi alla visste att Harry inte hade långt kvar. Ändå så ville vi att den sista julen tillsammans med honom skulle bli den bästa. Jag kanske lät hemsk, men vi fick göra det bästa ur situationen.

Jag och Liam höll på att packa ner de sista julklapparna och väntade på att Scott och Emily skulle komma med bilen.

-Ska du verkligen ge Harry den där? Skrattade jag och tittade när Liam packade ner whiskeyflaskan.

-Det är min pappas favorit. Mumlade han.

Jag släppte allt det jag höll på med och gick fram till min sorgsna pojkvän.

-Jag kan inte fatta att han snart kommer dö..

Jag slöt mina armar runt honom. Jag kunde inte höra mer. Jag förstod att det inte var läge att be Liam att vara lycklig, för då tänkte jag bara på mig själv och hur dåligt jag mådde över att se honom så ledsen. Men jag kunde inte stå ut med att se Liam såhär.

-Det är inte vad du vill höra just nu. Men du ska veta att jag finns alltid här för dig, oavsett vad Liam. Jag älskar dig!

Han log. På mycket länge så log Liam.

Han tittade på mig en liten stund och gav mig sedan en varm försiktig kyss. "Snälla kom tillbaka till mig."

-Jag älskar dig också. Viskade Liam.

Vi hann inte säga så mycket mer till varandra förrän vi hörde Scotts bil var utanför. De var här. Nu såg vi till att åka till sjukhuset och fira jul med Harry.

Harry blev så glad när han fick se oss komma med massa julklappar och tomteluvor. Tyvärr fick Harry bara äta speciell mat från sjukhuset, annars hade jag tagit med lite julmat också. Vi försökte verkligen att få det här till den bästa julen. Men jag kunde fortfarande inte glömma att Harry kunde vara död imorgon. Ingen visste. Men hans cancer var obotlig, doktorn kunde inte göra något mer. Jag tror att Liam och Scott också visste att de hade gjort sitt bästa för att hålla Harry vid liv. Men självklart ville ingen att han skulle dö.

-Pappa förlåt mig för det jag sa! Jag menade ingenting av det. Jag vet att jag har skyllt så många gånger på just den anledning, men jag var arg! Jag är arg hela tiden.

Det var någon vecka sedan bråket men Scott hade fortfarande dåligt samvete.

-Scott. Du ska inte be om ursäkt för någonting. Det var fel av mig att försöka ta Emily ifrån dig, precis lika fel som när jag försökte ta Aime från Liam. Ni behöver dem. Om ni Aime och Emily får ert hetsiga temprament att svalna, så tycker jag att ni ska hålla er till dem. Släpp de aldrig! Jag litar på er pojkar. Och jag litar på att ni håller er i skinnet när jag är borta.

Både Liam och Scott hade tårar i ögonen och Emily strök långsamt sin hand upp och ner för Scotts ryggrad. Även hon snyftade.

Jag bara höll Liams hand. Kalla mig känslokall, men jag hade faktiskt inga känslor kvar. Först så dog mina "föräldrar" för något år sedan, jag fick reda på att min riktiga pappa finns kvar därute men min mamma är död. Och så var det inte så länge sedan farmor och farfar dog. Jag visste inte vad jag skulle tycka längre. Jag var ledsen, jätteledsen. Men jag visste inte hur jag kunde visa det längre.

-För att muntra upp er lite, Scott tog du kuvertet som låg i byrån? Frågade Harry.

Scott nickade och fiskade upp ett litet buckligt kuvert ur fickan. Han gav det till Harry men han skakade på huvudet.

-Det är till er alla fyra. Öppna det.

Jag blev genast nyfiken över det Harry sa och flyttade mig närmare pojkarna.

Scott öppnade kuvertet långsamt och en nyckel föll ut i hans hand. Österrike?

-Ni vet huset vi har i Österrike. Vi har ju inte varit där sedan mamma dog. Och jag vill att ni ska ha det. Och när allt det här är över så ska ni åka dit. Ni behöver alla en semester för att ladda upp krafterna igen. Fienden är nära och ni måste vara redo. Och nu när inte jag kommer vara kvar så måste ni lära er att ta hand om er själva.

-Pappa säg inte så.. snyftade Liam.

Jag tyckte så synd om de alla. Inte bara Liam. Min älskade pojkvän som jag älskade över allt annat. Han och Scott borde inte behöva gå igenom det här. De har redan varit med om tillräckligt.

Vi satt länge på sjukhuset och bara pratade med Harry. Få ut den sista pratstunden med honom. Vem visste om han skulle överleva morgondagen?

-Harry kan du berätta om Scotts och Liams ögon och vad de har för betydelse? Jag har alltid undrat varför de skiftar hela tiden. Frågade jag efter en stund.

Jag ville låta Scott och Liam säga det de ville till sin far först, innan jag började prata. Så jag och Emily satte oss ner och lyssnade nyfiket när Harry berättade.

-Ögonen på en skepnadsskiftare beskriver dens personlighet. Basfärgen som den har kommer från hur den var som människa innan den förvandlades. Det finns fyra olika ögonfärger en skepnadsskiftare kan ha, vissa är ovanligare än andra. Guldiga ögon visar lycka och vänlighet.

Jag log för mig själv. Liams ögon.

-Sedan finns det svarta. De visar ilska eller sorg.

Scott..

-När en skepnadsskiftare är någonstans mittemellan så är deras ögon gula. Liams ögon var guldiga när han skiftade för första gången. Scotts var svarta, men det var pga hans uppväxt. Som ni förmodligen märkt så har hans ögon förändrats sedan han träffade Emily.

Scott och Emily tittade på varandra och log. Det hade inte jag tänkt på. Hans ögon var lika guldbruna som Liams nu.

-Och sedan så finns det de blåögda skepnadsskiftare. De är väldigt ovanliga, jag har bara sett en innan. De är rena enda in i själen.

Det här var nog det intressantaste jag någonsin hade lyssnat på. Jag hade faktiskt ingen aning om att ögonen påverkades av deras liv. Jag trodde det var något som bara ändrades med jämna mellanrum.

-Till något helt annat och viktigare. Mina pojkar, jag vet att jag inte har långt kvar. Och jag vill att ni ska lova mig några saker. Ni båda går klart skolan och tar tag i era liv. Ni håller er vid liv! Gör inga dumma beslut som kommer ge konsekvenser. Och för guds skull. Håll er till Aime och Emily. De är det bästa som någonsin har hänt i era liv. Ta väl hand om dem och lova att aldrig lämna dem.

Scott och Liam nickade samtidigt.

-Vi lovar pappa. Älskar dig.

Sedan brast de ut i gråt igen.

-Och jag älskar er mina pojkar. Sa Harry hest och kramade om de båda två.

Då kunde inte jag och Emily heller hålla oss till gråt. Och vi grät länge tills vi alla somnade. Scott och Liam på varsin sida om sängen, jag och Emily i varsin stol.

Morgonen efter tog Harry sitt sista andetag.