Varje andetag (Swedish)

Kapitel 58

Scotts perspektiv

Jag hatade sjukhus. Sist jag var här när Emily hade blivit misshandlad av Yang lovade jag mig själv att jag skulle se till att aldrig sätta min fot här igen. Och nu var jag här igen med en döende pappa i någon av rummen. Hur kunde jag vara så dum? Harry var visst min pappa. Det var han som tog hand om mig när min förra far inte ville ha mig. Och nu kanske jag aldrig fick chansen att berätta för Harry att jag tog tillbaka allt det jag hade sagt.

Jag velade fram och tillbaka i väntrummet tillsammans med Liam. Aime var tvungen att gå hem till Amanda för att trösta henne och Emily följde med dem för att se så de båda var okej. Det kändes skönt att vara här ensam med min bror.

Liam försökte hålla lugnet men jag visste att innerst inne var han lika skräckslagen och orolig som jag. Fast jag visade det mycket mer.

-Snälla Scott. Sitt ner! Muttrade Liam och tvingade mig ner brevid honom.

-Kommer pappa att bli bra igen? Frågade jag oroligt.

Liam tittade förbannat på mig.

-Jaha så nu är han din pappa? Så lät det inte för någon vecka sedan. Och förresten så vet jag inte mer än du. De tog hand om pappa och sa att jag skulle vänta här.

-Vad hände? Försökte jag igen, osäker på hur arg han var på mig.

-Jag vet inte. Jag, Aime och Amanda höll på att klä granen när vi hörde en duns från köket. När vi kom dit låg pappa livlös på golvet och hjärtat hade stannat.

Helt plötsligt bröt Liam ihop och kastade sig i min famn. Då kunde inte jag heller hålla tårarna borta. Ja killar kan gråta också.

Jag hade saknat min bror så. Hur kunde jag säga det jag sa till de båda? De var den enda familjen jag hade kvar. Och jag bara stötte bort dem.

-Förlåt Liam. Jag är så ledsen för hur jag betet mig. Och jag förstår om ni hatar mig och aldrig vill veta av mig igen. Det hade inte jag velat efter det jag hade sagt.

-Du är min bror Scott! Jag kan aldrig hata dig. Jag är ledsen för att jag berättade för pappa om slagsmålet med Yang, men jag var orolig för dig. Det är jag fortfarande. Mår du bra Scott?

Jag suckade. Liam hade rätt. Det var något fel på mig. Och för en gångs skull kunde jag svara på frågan.

-Nej det gör jag inte. Jag kan inte vara i närheten av folk utan att jag vill slå till dem på käften. Borsett från ni då. Jag har både ärvt "pappas" agressiva sida och vargens gener gör ju inte saken bättre. Emily har kommit med ett förlag om någon slags terapi och jag har funderat på om det kanske inte är så dumt trotts allt. Men jag är rädd att det inte hjälper.

-Det är värt ett försök.

Liam log mot mig och puttade mig i sidan. Han hade förlåtit mig.

-Så du är inte arg?

-Nej det är jag inte. Och som situationen ser ut nu så behöver min bror hos mig. Sa Liam och kramade mig. Jag hade saknat min brors famn så mycket. Och skulle jag vara ärlig så behövde jag honom också. Dagarna var inte densamma utan honom.

Vi satt i väntrummet en stund till innan en manlig doktor dök upp.

-Liam och Scott Parker?

-Ja. Sa vi båda samtidigt och ställde oss upp.

Mådde pappa bra?

-Jag är Harrys privatläkare? Och jag är jätteledsen. Hans cancer har vandrat upp till hjärnan. Er far har inte många veckor kvar.