Varje andetag (Swedish)

Kapitel 11

Aimes perspektiv

-Snälla Aime. Du måste följa med!

Vår klass var och campade nere vid sjön alldeles intill Liams hus. Ingen brydde sig eftersom de inte bodde där längre. Jag ville verkligen inte gå dit men Emily bönade och bad.

-Du kan väl gå själv? Vi är 20 stycken i klassen. En mer eller mindre gör ingenting.

Jag hade ingen lust att sitta runt en lägereld och dricka mig full. Det var inte min grej. Det var personerna som arangerade "klassfestens" grej.

-Snälla. Vem ska jag annars dela tält med? Killarna i klassen är idioter och kom inte och säg att jag kan sova bredvid dum och dummare.

Dum och dummare var två tjejer i vår klass. Melanie och Zoe och de spelade så mycket dummare än vad de egentligen var, bara så de blev omtyckta av killarna.

-Haha. Det hade varit ganska kul att se dig med dem. Skrattade jag.

Emily slog lätt till mig på axeln.

-Så du följer med? Frågade hon glatt.

Jag suckade uppgivet och nickade. Även om jag hade fortsatt att säga nej hade Emily dragit med mig dit. Och jag förtjänade att ha lite roligt. Det var länge sedan.

-Men om det blir för mycket så går jag. Sa jag och gick för att packa. En natt kunde jag klara.

Emily hade gjort så mycket för mig att det var dags för mig att göra något för henne.

Musiken hördes ända från mitt hus. Jag trodde faktiskt att jag skulle få se Larry eller Rick där, de älskade att festa. Men ingen av dem var där. Jag hade inte heller sett dem på över ett halvår. Precis som Liam.

-Sluta nu Aime. Glöm honom! Röt Emily.

Hon hade rätt. Jag var tvungen att glömma Liam. Han älskade aldrig mig och ljög. Värst av allt var att han fick mig falla för honom. Ingen god människa gjorde så och stack sedan sin väg. Jag skulle glömma Liam. Men varför var det så svårt?

Vi kom fram och festen var i full gång. En kille kom fram och gav mig och Emily varsin öl. Jag hade aldrig druckit innan.

"Tänk inte ens tanken Aime" hördes en röst i mitt huvud. Vem var det?

Jag öppnade ölburken.

"Jag finns alltid med dig". Där hördes han igen.

-Liam ut ur mitt huvud! Det var du som lämnade mig. Du har skapat det här! Skrek jag så högt att flera i klassen vände sig om och stirrade på mig som om jag hade ett problem.

-Liam är inte här. Sa Emily oroligt.

-Nej men han är i mitt huvud. Jag vet inte hur. Röt jag.

Emily log mot mig.

-Kom! Nu ser vi till att ha lite kul.

Ja kul hade vi det. Jag tog inte en klunk av ölen. Det var ju inte så farligt. En öl kunde inte skada. Men det blev inte en. En timme senare var jag stupfull.

-Du ser i syne Aime. Sätt dig ner.

Jag började bli trött på att Emily hade reda på mig hela tiden. Det hade jag inte sagt om jag varit nykter. Men nu hade jag en massa alkohol i kroppen.

-Åh Emily. Min kära Emily. Du är inte min mamma. Hon är död! Jag ska bara gå och prata med Liam. Han står där borta. Sluddrade jag.

Och det var inte att jag såg i syne. Liam stod verkligen där.