Varje andetag (Swedish)

Kapitel 65

Efter det långa uppehållet har jag nu bestämt mig för att det är dags för att fortsätta lägga ut här. Tack för att ni har väntat så tålmodigt!

Liams perspektiv

Jag vaknade upp av ett skrik. Ett öronbedövande skrik. Jag hade aldrig hört något liknande men visst direkt vem det kom ifrån. Och innan jag hann tänka något mer var jag uppe på fötter och rusade till ovanvången.

Jag öppnade dörren till Scott och Emilys sovrum och fick se Scott vrida och jämra sig i sömnen.

-Han har en mardröm. Men han vägrar vakna! Snyftar Emily medan hon desperat försöker skaka om hans axlar.

Men det var lönlöst.

Aime kom inspringade i rummet helt panikslagen.

-Försöker ni skrämma livet ur mig. Vad har hänt?

-Scott har en mardröm igen. Suckar jag och går fram till sängkanten.

Det var femte natten i rad Scott hade mardrömmar. Det sårade mig att se honom sådär, och jag visste definitivt att det sårade Emily också. Hon var förkrossad när hon förstod att det inte fanns något hon kunde göra åt saken.

-Scott ... snälla jag ber dig.. vakna.. Snyftade hon och pussade honom på pannan.

Men Scott fortsatte att jämra sig och veck bildades i pannan när ett nytt skrik steg ur från hans strupe. Det var som om man ville hålla för öronen.

Emily började gråta ännu mera.

Då fick jag nog. Jag böjde mig ner och ruskade om Scott hårt, men utan resultat. Mardrömmen var fortfarande kvar.

-Kom tillbaka till mig. Jag älskar dig. Hörde vi han mumla.

Nej nu jävlar fick han vakna till vilket pris. Så jag gav honom en hård örfil på den vänstra kinden och Scott vaknade med ett ryck och satte sig oroligt upp i sängen. Han ögon var rödsprängda och svetten droppade från hans panna.

Scott tittade sig desperat runt i rummet, och när han fann henne andades han ut. Emily. Han drömde om Emily.

-Jag trodde att jag hade förlorat dig föralltid. Mumlade han och drog henne intill sin fram där han vaggade henne fram och tillbaka. Om vi bara kunde förstå hur mycket han behövde henne. Och jag beundrade Emilys tålamod och styrka. Trotts att Scott kunde vara ett as ibland så stannade hon alltid hos honom. Jag hade inte varit något vidare snäll mot henne och det skulle jag gottgöra när jag fick chansen.

-Hörrni tjejer. Kan jag få prata med Scott i enrum en stund? Jag ropar på dig sedan när jag har pratat klart. Bad jag och Emily nickade.

Så fort hon och Aime hade gått ut satte jag mig på sängkanten. Scott slog huvudet mot kudden och tittade med trötta ögon upp i taket. Sedan suckade han högt. Han var så trött på det här.

-Pappa? Frågade jag och Scott nickade.

-Fast den här gången var det Emily istället som låg livlös på marken. Jag vet att pappa är död och de drömmarna brukar jag kunna kämpa bort. Men Emily, jag kan inte förlora henne också. Hon är mitt liv Liam!

Scott grät. Den tuffa storebroden jag hade lika mycket känslor som någon annan. Många tog miste om honom pågrund av hans humör. Lärde man känna honom så vi hade gjort så hade vem som helst kunna bli kär i honom.

-Hon kommer aldrig att försvinna Scott. Vi har två underbara tjejer som vi skyddar med våra liv. Vi kommer att få bli gamla tillsammans med dem. Allt tillsammans! Varför tror du alltid det värsta? Har du pratat med Emily om det än?

-Nej och det ska inte du heller göra! Morrade Scott ilsket.

Han hade inte berättat något för Emily om vad mardrömmarna handlade om. Eller varför han var så nedstämd efter pappas död. Jag var självklart också ledsen över det som hade hänt, men jag försökte ta mig igenom det. Scott hade gett upp för länge sen och gått ner i en depression. Och Emily misstänkte det och höll på att oroa ihjäl sig.

-Du vet att hon aldrig skulle sticka pågrund av det här. Hon förtjänar att veta! Försökte jag igen utan att pressa Scott för hårt.

Men på honom funkade inget. Han är lika hård som sten.

-Håll dig till egna jävla förhållande. Röt Scott och vände ryggen mot mig.

-Jaja jag försökte i alla fall. Suckade jag och gick ut från rummet.

Scott var helt omöjlig.