Varje andetag (Swedish)

Kapitel 4

Aimes perspektiv

-Var är jag?

Jag öppnade försiktigt ögonlocken. Allt var suddigt vilket gjorde mig rädd. Jag visste inte vart jag var. Men jag låg på något mjukt och varmt och jag hade torra kläder på mig.

Jag blinkade en gång till och allt blev klarare. Jag var hemma. Hemma och hemma? Jag var tillbaka hos farmor och farfar.

-Var är Blackie? Mår hon bra?

Jag satte mig snabbt upp i sängen. För fort, hela mitt huvud bultade. Det kändes som hjärnan hade svullnat upp och försökte pressa sig ut ur mig. Jag tvingades läggamig ner igen.

Farfar kom in i rummet och Amanda stod i dörren.

-Du har fått en lätt hjärnskakning och måste vila ett par dagar. Blackie mår bra, fast hon står på ridskolan nu. Du vet att det är det rätt för ett tag.

Farfar hade rätt. Blackie skulle få det bra där, ingen red henne förutom jag och Nina. Och hon var fortfarande "min".

-Vad hände? Frågade jag förvirrat.

Farfar ryckte förvånat till.

-Jag trodde du kunde förklara det för mig. Blackie kom tillbaka hit helt panikslagen och utan ryttare. Förstår du hur oroliga vi blev? Vi trodde att du låg skadad någonstans. Och ja tanken att du var död kom upp också. Jag sprang genast över till Harry och frågade om de hade sett dig. Han berättade att hans söner hade sett dig galoppera förbi. Du verkade upprörd så de gav sig ut och letade efter dig. En stund senare kom Scott springandes och sa at du hade ramlat av och slagit i huvudet i en sten. Liam bar dig hela vägen tillbaka. Vad tänkte du med? Rida utam hjälm. Du kunde ha dött.

Så jag hade Scott och Liam som grannar? Underbart. Eller inte.

Jag red aldrig utan hjälm. Den hade jag alltid på mig när jag satt på Blackie rygg. Och jag ramlade inte av. Jag hoppade av och tog av mig hjälmen innan jag satte mig ner.

Nu kom jag ihåg! Blackie blev rädd för vargarna. Herregud! Jag trodde de skulle äta upp mig. Det var en svart och en brun varg, den ene morrade åt mig så jag föll bakåt och slog i huvudet.

Jag var påväg att berätta för farfar men svalde det.

Hur kunde Scott och Liam vara där? Jag såg dem inte. Fast de var stora nog att kunna skrämma iväg vargarna.

-Jag måste prata med dem.

Men farfar knuffade ner mig i sängen igen.

-Det låter du bli. Du måste vila tills hjärnskakningen är över. Och sen har du utegångsförbud i en månad. Bara skolan, och efter det direkt hem. Du kommer få plugga och tänka mer på skolan. Ingen Blackie. Nina sköter henne tills du är tillbaka. Och ingen Emily, Scott och Liam.

Skämtade han eller? En månad i det här huset och inte få gå ut förutom i skolan? Jag suckade högt.

Farfar gav mig en besviken blick och gick ut ur rummet. Jag kastade en blick på Amanda men hon skakade på huvudet och försvann hon också.

-Men du sa inget om att jag inte får prata med Liam i skolan. Sa jag och log stort för mig själv.