Varje andetag (Swedish)

Kapitel 21

Emilys perspektiv

Aime stack iväg med någon kille och Liam körde iväg med Zoe. Jag blev så irriterad på de två. De var nästan vuxna och betedde sig som barnungar. Båda var menade för varandra, ändå skulle de göra varandra svartsjuka. Drama, drama och ytligare drama. Det var vår fritid nu för tiden.

Jag hade själv lite drama att ta itu med.

Scott gick förbi mig med träningsväskan i handen. Jag kunde gissa att han skulle boxas. Det var på så sätt han fick ur sin ilska. Aime hade berättat att han började med det efter att han tog ut sin ilska på mig. Och efter händelsen på caféet så ville Scott inte ens se åt mitt håll. Eller det kanske han egentligen ville, men att han var rädd att jag dömde honom. På så sätt undvek Scott mig. Vi satt med han och Liam på lunchen men han sa inte ett ord till mig. Allt jag hörde var Aime och Liams tjabb om vad vänner fick och inte fick göra. Suck..

Men idag tänkte jag prata med Scott om han så ville det eller inte. Jag gjorde klart för honom att det var okej från min sida. Det var inte hans fel. Delvis var det mitt, jag startade det.

Så jag följde efter Scott dit som en stalker jag var. Och när han var i omklädningsrummet satt jag på en bänk i boxningslokalen och väntade. Vilka blickar jag fick! Vadå kunde inte tjejer boxas? Jag kunde dock inte med det fanns säkert tjejer i min ålder som hade kunnat ge de här killarna en match.

Men Scotts min när han fick syn på mig var priceless. Hans ögon var skräckslagna men samtidigt förvånade över att jag var här.

-Scott. Innan du börjar träna kan jag få prata med dig lite? frågade jag försiktigt för att inte fresta hans häftiga humör.

Jag trodde Scott skulle gå och lämna mig kvar, men han stod på exakt samma ställe med ansiktet vänt mot marken. Jag harklade och fortsatte.

-Är allt lugnt mellan oss?

-Jag skadade dig Emily.. mumlade han.

Jag tog ett steg fram.

-Det var en olyckshändelse. Jag borde inte ha pressat dig som jag gjorde. log jag och försökte få ögonkontakt med Scott.

-Det ändrar ändå inte det faktum att min inre varg ville skada dig. Du borde vara rädd för mig, springa skräckslaget härifrån och aldrig se dig om. Det är så alla andra ha gjort.

Det var inte en kaxig arg Scott som stod framför mig. Han var en sårad känslig lite pojke. Han hade tagit lärdom för vad andra gjort mot honom. Bara för att de andra tjejerna som han varit med hade sprungit ifrån honom betydde inte det att alla gjorde det.

-Jag är inte rädd Scott. Om du bara kan öppna dina ögon och se att det finns människor runt om dig som faktiskt vill vara din vän.

Jag tog ett steg till och lade mina armar försiktigt runt hans nacke. Först fattade jag inte vad jag höll på med, men sedan kände jag Scott armar på min rygg.

-Förlåt! snyftade han.

-Det gör inget. Man lär sig av sina misstag ellerhur?

Allt Scott behövde var en vän. Och det kunde jag vara.

Jag satt kvar på bänken och tittade på när Scott tränade. Jag var inget fan av boxning men om det gjorde han lugn så kunde jag inte komma på en bättre metod.

Ägaren till lokalen gick förbi och tittade imponerat på Scott.

-Han har talang den där killen. Se till att låsa efter er när ni är klara. sa han och slängde nycklarna till mig.

Jag nickade. Det fanns inget annat jag kunde ha sagt utan att hålla med.

-Kom här lite. log Scott när vi var ensamma igen.

Jag vågade lämna min lilla plats i lokalen och gick upp i boxningsringen. Scott stod och tittade på mig med höjt ögonbryn.

-Glöm det Scott! Du ska inte få använda mig som en boxningssäck. Glöm det säger jag bara. röt jag och tänkte gå ut igen men Scott lade sin hand på min axel och drog mig tillbaka.

-Var inte fånig! Du ska få slå på mig.

Hörde jag just rätt? Scott skulle inte känna någonting. Den där varggrejen de hade gjorde så att han hade en hud av stål.

-Det här är så dumt. Jag tänker inte slå dig Scott.

Jag skakade mitt huvud gång på gång. Vaför betedde sig Scott så fånigt.

-Jag förtjänar det. Jag skadade dig! Slå mig nu.

Scott viskade samma mening om och om igen. Jag var inte ett dugg rädd då jag visste att han hade kontroll över sig själv.

Tillslut gjorde jag inget annat än gav efter och min knytnäve träffade hans käkben. Ett slag, inget mer hände. Jag trodde inte det kändes något på Scott eftersom han stod kvar på samma ställe. Jag var ingen stark människa även fast mina knogar ömmande till under några minuter.

-Jag är så så ledsen Scott. Jag visste inte vad som flög i mig. sa jag med osäkerhet.

-Du gjorde det jag ville att du skulle göra. Jag förtjänade det.

Han såg på mig med de uttryckslösa ögonen. Snart klarade jag det inte mer. Mina känslor svämade över. Tydligen gjorde Scotts det också.

-Jag klarar inte det mer Emily. viskade han och slängde sina handskar i marken.

Jag gjorde likdant med mina, men när väl de träffade marken hann jag inte mer än titta upp innan Scott fyllde igen det avståndet mellan oss och med ett fast grepp om mina höfter tryckte han upp mig mot ett av boxningsringens fyra hörn. Scotts läppar träffade mina och kyssen blev intensiv. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade aldrig kysst någon innan och absolut inte på det här sätet. Så utan att tänka klart snodde jag mina ben runt hans midja och svepte mina armar runt hans nacke. Jag trodde inte någon av oss direkt fattade vad som föregicks för vi båda flämtade snart efter luft.

-Scott? frågade jag medan jag flätade in mina fingrar i hans svarta rufsiga hår.

-Vad? andades han andfått.

-Jag tycker verkligen om dig men jag vill inte gå för fort fram.

Skulle han gapskratta åt mig nu? Berätta för mig att jag var väldens tönt som inte klarade av att kyssa någon utan att känna sig obekväm.

-Det är lugnt. Förlåt! Det var fel av mig. Jag lovar att jag inte ska vara så framåt. Jag gillar dig också Emily även fast det kanske inte verkar som det ibland. Jag vet att det låter dumt efter vad som hänt de senaste dagarna och jag har inte sagt det till någon tjej innan, men vill du bli min flickvän? log Scott och jag hörde hans häftiga andetag.

Han var nervös?

Då var det som något brast inuti mig. Lycka? Förälskelse? Upphetsning? Jag visste inte vad med något var det. Jag ville kyssa honom igen. Och det gjorde jag också.

-Ja! Jag det vill jag. mumlade jag innan jag smällde ihop våra läppar igen.

Jag ville att han skulle kyssa mig och låta det hålla på föralltid.