Varje andetag (Swedish)

Kapitel 42

Liams perspektiv

 Det gjorde så ont i mig. Det gjorde så ont att se Aime på det sättet. Hon försökte verkligen hålla sig uppe inför Amanda.

Den morgonen när Aime bestämde sig för att gå hem visste jag att något var fel. Men jag trodde aldrig att något brutalt som det här. Jag vaknade av Aimes skrik och det kändes som om hjärtat krossades i tusen bitar. Det lät som ett djur som höll på att plågas till döds. Jag försökte ta mig upp ur sängen men skadorna gjorde så ont att jag bara föll tillbaka i sängen igen.

-Jag letar upp henne. Oroa dig inte! Ropade Scott från köket. Han hade antagligen också hört det.

Jag kände mig så värdelös när det inte kunde vara jag som räddade Aime. Min Aime.

Redan dagen efter Aime fick brevet så berättade hon för Amanda om hela varggrejen. Hon tog det som vilken människa som helst hade gjort. Först så skrattade hon och sa att vi bara försökte skrämma henne. Sedan när Amanda förstod att vi var allvarliga blev hon livrädd och kallade oss för monster. Hon sa en hel del hemska saker till Aime, som att det var hennes fel att deras farmor och farfar var döda. Jag ville gå emellan men Aime gav mig en menande blick som fick mig att backa undan. Hon ville reda ut det här själv. Jag tyckte så synd om henne. Aime stod där och tog emot orden. Jag var imponerad att hon kunde hålla sitt lugn på det sättet. Hade det varit mig eller Scott hade vi blivit förbannade. Jag mindes vårt bråk när jag blivit så arg på Scott för att han hade varit elak mot Aime i skolan. Och det slutade med att vi höll på att riva ner hela huset. Vad länge sedan det var. Efter vi kommit tillbaka till Seattle kom vi rätt bra överens.

Amanda fick nog av oss och försvann. Aime suckade. Hon var sårad.

Jag öppnade min famn, osäker på om hon ville ha den. Men när hon tog ett långsamt steg framåt så slog jag armarna om henne.

-Det tar tid. Vi får låta henne smälta det. Mumlade Aime.

Vi väntade tjugo minuter men Amanda hade inte kommit tillbaka.

-Skogarna är farliga nu. Det är kanske bäst att hämta henne?

Tack om lov att min pappa fanns. Det tänkte inte vi på. Jag gick mot dörren men Aime stoppade mig.

-Jag letar upp henne.

Jag ogillade tanken av att låta Aime gå ut ensam men för en gångs skull tänkte jag inte hindra henne. Hon och Amanda hade ett band som jag aldrig skulle förstå mig på. Inte ens jag Scott hade det och flockens band var starkt.

De var borta hela dagen. Mitt hjärta dunkade okontrollerat tills dörren öppnades och Aime och Amanda kom in. Då kunde jag äntligen andas ut.

Jag trodde de hade rett ut allt för istället för ilska och tårar så skrattade de och det syntes att de hade förlåtit varandra.

-Hon skulle vilja se er i era vargformer?

Osäkerhet hördes i Aimes röst. Jag tittade på Scott men han bara ryckte på axlarna. Så typiskt honom att lägga allt ansvar på mig.

-Okej. Log jag och vi följde med tjejerna ut. Jag hörde Scott muttra i bakgrunden. Var han inte nöjd med vad jag sa eller gjorde så fick han väl prata själv. Jävla fegis.

Jag och Scott sprang en bit bort till skogsdungen för att byta om, medan Aime och Amanda stannade kvar utanför huset.

-Du vet att det här är så onödigt. Amanda kommer att bli livrädd så fort hon får syn på oss. Ska vi verkligen utsätta henne för det här när det bara gått ett par dagar sedan hennes morföräldrar blev dödade av exakt samma sort som vi är.

Scott hade en poäng. Varför skulle han ha rätt hela tiden?

-Jag vet. Men hon ville det här. Amanda såg de vargarna som dödade dem. Hon vet hur de ser ut och det är inte vi. Vi ska bara bevisa det.

Scott svarade inte mer utan skiftade över till vargform med mig tätt efter.

"Okej då gör vi det här"

Vi gick långsamt fram till huset för att inte skrämma dem. Aime betedde som som hon brukade när hon såg oss. För Amanda var det värre. Hon ramlade av ren rädsla och när hon låg på marken och insåg att hon inte kunde hinna fly så skrek Amanda i högans sky. Jag gnydde högt av smärtan i öronen.

"Jag skiter i det här" Mumlade Scott och sprang iväg för att han blev så irriterad. Men jag stannade kvar. Jag försökte visa Amanda att jag inte var farlig genom att lägga mig på marken och titta upp mot henne med lugna ögon. Men det verkade inte hjälpa.

-Nej sluta. Jag fixar det inte. Ta bort honom Aime! Skrek Amanda och sprang tillbaka in i huset.

Aime suckade djupt och drog händerna igenom håret. Jag travade glatt fram till henne och lade mitt huvud på hennes axel. Hon slog armarna runt min hals och flätade in fingrarna i pälsen. Jag njöt.

-Det är ingen idé. Det kommer aldrig att gå! Hennes liv är ett helvete. Snyftade Aime.

" Det kommer att funka. Som du sa innan så får vi ge henne lite tid. Inte påskynda saker och ting. Det har har bara gått en dag. Vi ska hjälpa henne, precis som när du hade en jobbig tid och vi hjälpte dig. Det kommer att gå ska du se."

Om Aime bara kunde höra mig.