My heart is brooken

37

Förra kapitlet:

Plötsligt hör vi alla en hög duns från övervåningen och sen hörs inget mer. Jag ställer ifrån mig mjölken och springer upp till Jossa där jag hittar henne på golvet, okontaktbar.

Jag ropar på dom andra och att någon ska ringa 112.

Jag ser hennes mobil och sms:t hon fått. Mina ögon blir större när jag ser vem det är från.

Idioten Jack! Han ska fan dö efter allt han gjort mot Jossa!

------------------------------------------------------------------------------------

Jossas pov

Jag känner värken i hela min kropp men det är värst i sidan av magen, jag ligger på något mjukt men har ingen uppfattning om vad det är.

Jag känner hur en stark ljusstråle letar sig in i mina ögon, vart är jag?

Jag försöker öppna mina ögon men något hindrar mig, jag förstår absolut inget just nu om vad som händer eller vart jag är.

Sen blir allt svart igen.

Omars pov

Jag, killarna och Alma har väntat på sjukhuset i över 5 timmar på att dom ska säga något till oss om Jossa, men läkarna har bara gått förbi oss och in i hennes rum. Den jäveln ska få igen så många gånger så han försvinner, ingen gör något sånt här mot min Jossa, jag var ju inte med när han gjorde illa henne första gången men det har varit så många fler gånger som han varit inblandad men det värsta var när han tog henne ifrån mig. Han får inte göra det igen.

Jag ska göra allt för att stoppa honom, jag kommer göra allt i min väg för att vara där för Jossa och göra så hon känner sig trygg.

Jag kollar upp mot dom andra som sitter i en ända stor klunga, alla är påväg att somna när som helst så jag bestämmer mig för att skicka hem dom.

Jag putter lite Oscar som är närmast så han vaknar till.

- Ni måste åka hem och sova lite, jag ringer när dom säger något, säger jag och han är precis påväg att protestera men jag bara skakar lite lätt på huvudet och sen så vaknar dom andra till lite och på mindre än 1 minut är dom borta från väntrummet och jag blir själv. Det känns plötsligt kallt och obehagligt och då märker jag att jag är helt själv, inte ens någon i receptionen.

Jag reser mig för att gå till vattenautomaten för min hals känns väldigt torr.

När jag har satt mig igen i den otroligt obekväma trästolen så kommer äntligen en läkare mot mig med en bunt papper och inte rör en min. Just nu vill jag bara skrika på han att han ska berätta hur hon mår.

- Är det du som är Omar? frågar han lugnt

- Ja, hur mår hon? frågar jag spänt för jag vet inte vilket svar som jag kommer få.

- Vi har ringt hennes målsman så dom är påväg, svarar han utan att ens svara på min fråga.

- Hur mår hon? frågar jag igen för svar

- Hon har tur som ändå mår så som hon mår nu, hon fick en hjärtspänning som var väldigt påfrestande för hennes hjärta så för att förenkla det så var hon borta från oss i 4 sekunder.

- Så det du säger är att hon var död i 4 sekunder? frågar jag ansträngande för när som helst så kommer tårarna.

- Ja, hon behöver vila en bra stund innan hon kan ta emot besökare.

(PIP PIP PIP PIP)

Läkaren kollar på sin lilla dosa som sitter på hans långa vita rock och sen springer han in till Jossas rum...