När världen tystnar

1 ~ Mamma är död

Juli 2068
Göteborg

  Mamma är död. Hon andas inte, de rossliga andetagen har upphört. Helvete. Theo sjunker ihop på golvet och önskar att det var han som låg där under det grå täcket, utan att bröstkorgen höjde och sänkte sig. Men han är fullt levande och frisk trots att smärtan i hjärtat får honom att tro något helt annat.

Theo är ensam nu, hans sista hopp var mamma. Världens finaste människa som han skulle göra vad som helst för. Nu är det försent. Tårarna rullar ner ner för kinderna och desperat slår han knytnävarna i väggen så hårt han orkar. Blod rinner från knogarna men han känner det inte. Hans familj har lämnat honom ensam kvar.

Det hugger i bröstkorgen och rummet Theo befinner sig i känns fruktansvärt litet, luften håller på att ta slut. Han kommer att kvävas om han inte tar sig ut. Panikslaget reser han sig från golvet han sjunkit ihop på och rusar ut från mammas sovrum, ut genom lägenheten, ner för trapphuset och ut på gatan. Han kippar efter luft och riktar ansiktet mot himlen, önskar att smärtan ska försvinna.

Verkligheten är inte verklig längre, den är en mardröm som inte går att vakna ur. Theo vet att han inte kan ta sig ur den, ändå har han de senaste veckorna bett till högre makter som han inte ens tror på att allt ska ta slut. Han håller på att tappa förståndet totalt.

En sliten gammal träbänk står intill en soptunna och Theo säckar ihop på den. Han lägger sig med ryggen mot de stickiga brädorna och låter benen hänga ner mot marken. Gräset gör hans fötter blöta och det tar ett tag innan han inser att han inte har några skor på sig. En askkopp intill honom stinker av gamla cigaretter och han rynkar på näsan, får inte den friskluft han behöver.

Mamma ligger död i lägenheten. Någon måste ta hand om hennes kropp. Theo vill inte gå in igen förrän kroppen är borta. Samtidigt så vill han aldrig att hon ska försvinna. Han vill kunna titta på hennes vackra ansikte omringat av ett kastanjebrunt hår som han lyckligtvis ärvt. Han vill kunna se på henne och känna den trygghet bara en mor kan ge. Hoppet är det sista som lämnar människan och Theo hoppas innerligt att hon ska vakna igen. Kanske sover hon bara?

Theo ser sig om längs gatan, vid ett grått lägenhetshus längre ner rör sig några barn, de spelar fotboll bland bilarna och låter rätt glada. Förhoppningsvis har de inte fått tagit del av det som händer i staden just nu. Men ingen borde väl ha missat det?

Tre djupa andetag innan han går in till sitt hem igen. Redan innan han öppnar ytterdörren känner han doften av död, men Theo vet att han bara inbillar sig. Hjärnan fungerar inte som den ska.

  Han spolar länge i den rostfria vattenkranen innan han får fram det kalla vattnet han längtat efter. Kylan gör ont i halsen men Theo fortsätter att klunka ur glaset, fyller på det två gånger innan han känner sig nöjd. Han stålsätter sig innan han går in till sin mamma igen.

Rummet är ljust. Tavlor på familjen hänger på väggarna och vackra blommor står på fönsterkarmen. Det är mysigt och ger ett rofyllt intryckt. Theo tassar ljudlöst fram till sängkanten och sätter sig på en pall intill. Försiktigt sträcker han ut sin hand och stryker den över mammas kind. Värmen finns inte där längre och Theo drar häftigt tillbaka handen, håller den hårt intill sig som om den blivit skadad. Hennes ögon är slutna och hon ser fridfull ut, men huden saknar färg.

Gråten kommer hejdlöst. Theo får knappt luft för att han hulkar så mycket, snoret rinner och det täpper igen näsan. Han önskar innerligt att han också ska få dö snart. Mamma är död. Pappa är död. Lillasyster Emilia är också död. Varför dör inte han? Förtvivlat skriker han så högt han kan och slår armar och ben i golvet.