När världen tystnar

36 ~ Svar

Natten känns oändligt lång. Wilma ligger vaken i sin säng och stirrar upp i taket. Kudden under henne är våt av tårar. De rinner fortfarande längs kinderna, får det att smaka salt i munnen. Hon böjer sig fram mot sängbordet, tar ett papper och snyter sig.

Jävla Theo. Hur kan han vara så falsk? Visserligen har allt gått så fort och hon borde verkligen inte ha hoppats på något. Ändå gjorde hon det, hon kände att han kände likadant som henne. Det gör han inte. Hur kan någon som hon tycker är så fin göra så här? Hon känner sig sviken och övergiven. Återigen ångrar hon att hon inte stack på egen hand. Hon klarar sig utan Theo.

Tårarna har nästan slutat rinna men tomheten i bröstet vägrar att lämna henne. Hon är så ledsen att hon mår illa. Magen känns som om någon har knutit en stor knut av den. Huvudet dunkar. Ofrivilligt börjar hon tänka på sin familj. Hon saknar dem något fruktansvärt och just nu önskar hon att hon fick vara på samma ställe som dem. Finns det en plats efter livet där alla får mötas igen? Wilma hoppas det, hoppas och längtar. Hon är rädd för att leva, men ännu räddare för att dö. Gör det ont? Kommer hon hamna i ett helvete?
Lever Caroline, hennes allra bästa vän? Wilma har ingen aning. Aldrig har hon önskat något så mycket som hon önskar att hon kunde ringa till Carro. Tänk om hon lever och hade svarat? De hade kunnat söka upp varandra.
Hon saknar sitt gamla liv. Det värker i bröstkorgen. Varför blev hon inte sjuk som alla andra? Allt hade varit så mycket enklare då.
Tårarna forsar igen. Hon hulkar högljutt och begraver ansiktet i kudden.

  Ingenting blir bättre när det äntligen ljusnar ute och natten övergår till morgon, för när Wilma masar sig upp ur sängen och ska äta frukost är det första hon ser hur Gabriella och Theo sitter i soffan. Wilma stannar till och tittar på dem, de verkar inte ha upptäckt henne ännu. Hon backar ett steg mot väggen för att minska risken att bli sedd. Blodet känns kallt som is inom henne när det flyter runt med den bubblande svartsjukan.
  De äter ur en konservburk och dricker något, det luktar som kaffe. Dricker Theo kaffe? Gabriella säger något roligt så att Theo skrattar till. Hon slänger med sitt långa hår så att det flyter ut över ryggen. Vänd mot Theo säger hon något igen och Theos leende försvinner. Wilma står för långt bort för att höra vad de pratar om.
  Halva delen av henne vill inte lyssna, medan andra halvan måste höra. Benen går nästan av sig själva när hon smyger närmre. Får någon för sig att lämna vardagsrummet kommer hon bli upptäckt på en gång. Hon måste ta risken.

  "Jag hörde det", säger Gabriella och ser allvarligt på Theo som sänker sin blick.
  "Jo, men det är inget allvarligt. Det löser sig."
  "Hon lät ganska arg", protesterar Gabriella.
  Det hugger till i Wilmas mage när hon förstår att de pratar om henne. Håret reser sig av obehag på armarna, hon är rädd för vad hon kanske kommer att få höra.
  "Jag förstår att det inte är lätt att känna saker nu, men det är svårt att låta bli också", fortsätter Gabriella. Det ser ut som att hon tänker flytta sig närmre Theo men till Wilmas lättnad sitter hon kvar, med en sittplats mellan dem.
  "Problemet är väl bara att jag inte vet vad jag känner och det är inte så lätt att komma fram till det heller när man inte får någon tid till att fundera. Hon förstår inte att jag är osäker."
  "Prata med henne, hon måste ju tagga ner lite om du inte hänger med liksom."

  Theo svarar något och så ler han igen. Wilma hör inte, hon vill inte höra mer. Diskret backar hon undan och styr stegen mot köket.
  Varför diskuterar han det här med henne? Wilma känner sig både arg och sviken. Ilsket plockar hon fram en stekpanna och placerar den på spisplattan med en ljudlig smäll. Hon startar spisen och kommer på att hon inte vet vad hon ska laga för något. Utbudet av mat börjar tryta. Sedan det blev tre munnar mer att mätta har förrådet minskat fort. Hon vrider av spisen igen. Med stekpannan i handen blir hon ståendes mitt i köket. Hon får lust att slå den mot något, ha sönder något. Slå Theo. Innan något dumt händer lägger hon tillbaka den i skåpet. Därefter lutar hon sig mot köksbänken, knyter nävarna och andas häftigt.
  Hon klarar inte av den här känslostormen. Den tar kål på henne. Och varför äter Theo frukost med Gabriella utan att försöka väcka henne först? Varför skrattar han åt det hon säger? Varför säger han att han är osäker? Innebär det att hennes chanser inte är helt borta ännu?