När världen tystnar

16 ~ Monopolspelet

  Ljudlöst tassar Wilma fram genom den lilla hallen och trycker sig mot väggen för att inte bli upptäckt. Hon sneglar ut i vardagsrummet och ser hur Carro ilsket står och pratar med en man i medelåldern som Wilma bara kan se ryggtavlan på. Mannen är ganska kort och rund med ett ljust och tunt hår. Han har en blå kostym på sig och under ena armen håller han i en pärm fylld av papper.

  "Jag bor inte här säger jag ju." Carros röst låter förtvivlad samtidigt som mannen börjar skrocka elakt.
  "Det ser ut som att du bor här", svarar han och tar ett steg mot Carro som ryggar tillbaka.
  "Nej, jag kände han som bodde här innan och visste inte att han inte längre uppehåller sig här." Mannen börjar återigen skratta. Han rör sig i en cirkel runt rummet och stannar vid en sliten skinnsoffa. Han blir ståendes bakom den och lutar sig mot ryggstödet. I samma stund som det ser ut som att han tänkt säga något kliver Wilma fram från sitt gömställe.

  "Är det något problem här?" frågar hon och försöker låta säkrare än vad hon känner sig. Wilma ser en lättnad svepa över Carros ansikte.
  "Vem är du?" Mannen vänder sig mot Wilma och ser på henne med en iskall, blå blick.
  "Vem är du själv?" Wilma tar de få stegen fram till Carro och ställer sig bredvid henne. Hon lägger armarna i kors och intar försvarsställning. Carro följer hennes exempel.
  "Jag är fastighetsägaren och om ni ursäktar mig ska den här lägenheten vara tom då kontraktet har gått ut." Mannen lämnar soffan och ställer sig framför tjejerna. Han knyter sina nävar och lägger ifrån sig pärmen.
  "Pengar eller ut", fortsätter han hota med en väsande ton. Hans pupiller påminner om ormögon på jakt efter ett gott byte.

  "Vi sticker", viskar Carro till Wilma som inte är dummare än att hålla med. De backar några steg från mannen, följer väggen och kommer fram till öppningen till hallen. Samtidigt som de tar på sig sina skor ringer fastighetsägarens telefon och hans röst låter ännu argare. Samtalet verkar handla om ett område med hus som inte har någon ström längre. Han avslutar samtalet och skyndar sig ut i hallen och roffar åt sig sina skor. Innan han öppnar ytterdörren ger han Carro en hård knuff rakt i bröstkorgen så att hon handlöst faller baklänges och slungas in i väggen.
  "Jävla snorungar", säger han lugnt och stilla med en röst mörkare än mörkret själv. Därefter försvinner han och ingen vet om han har tänkt att komma tillbaka.

Carro ligger i en hög av stövlar och nedrivna jackor och kvider tyst. Wilma böjer sig snabbt ner för att kolla om läget är okej med sin vän. Försiktig hjälper hon Carro upp på fötter igen och leder henne in till soffan i vardagsrummet. De slår sig ner i varsitt hörn och tittar på varandra.
"Hur gick det?" frågar Wilma med skrämd röst. Först nu märker hon att hennes händer darrar en aning.
"Ryggen gör ont", flämtar hon till svar och sluter sina ögon hårt. "Tänk om han kommer tillbaka", fortsätter hon i en viskande, rädd tonart.
"Vad ville han?" Wilma känner sig förvirrad. Hon ser sig om i det trånga rummet och låter blicken stanna vid ett gammalt familjefotografi på ena väggen.
"Rensa lägenheten, slänga ut den som inte betalat hyran och alla grejer." Carro sträcker sig efter en filt och drar den över sina shortsklädda ben.
"Som om någon hade velat hyra här nu", fnyser Wilma och gestikulerar mot det missfärgade taket och brädgolvet som har stora glipor.

Det är en märklig känsla att befinna sig i någon annans hem. Alla fotografier, de vissna blommorna och de gamla möblerna påminner ständigt om den gamle mannen som bodde här tills han sjuknade in. Det är i alla fall vad Carro tror har hänt. Hon hade planlöst åkt omkring och letat efter ett tomt ställe att bo på och hade hittat den här lägenheten med olåst ytterdörr. De få matvarorna i kylskåpet hade vittnat om att ingen varit där på ett par veckor då allt var utgånget och mögligt.
"Vad som helst är bättre än att bo hemma i huset där alla minnen väller över mig hela tiden", hade hon sagt med sprucken röst när hon gråtfärdig hade ringt till Wilma och meddelat att hon flyttat.

Carro har inte speciellt mycket att erbjuda i matväg, utan dukar upp ett paket med knäckebröd och en tub mjukost. Wilma försäkrar henne om att det räcker gott och väl och börjar därefter utförligt förklara om bråket som brutit ut hemma. När hon är klar blir det tyst en lång stund, bortsett från knastret från de hårda mackorna.
"Det var fan på tiden att du sa ifrån. Din farsa har varit en skitstövel länge", utbrister Carro efter ett tag och ler ett snett leende. Wilma ler tillbaka för att försäkra henne om att orden hon precis slängt ur sig inte har någon betydelse, hon blir inte arg.
"Så får jag bo här ett tag?" frågar Wilma och reser sig upp från soffan. Hon rundar det lilla soffbordet och plockar upp en surfplatta som ligger där. Hon försöker komma in i den men det behövs en kod och det är lönlöst att försöka gissa sig till den.
"Du får bo här så länge du vill", svarar Carro och reser sig också upp ur soffan. Hon tar de få stegen fram till Wilma och ger henne en lång kram. De står så en lång stund och allt som Wilma kan tänka på är, att utan Carro vore hon ingenting.

Fastighetsägaren verkar inte komma tillbaka, inte ikväll i alla fall. Carro och Wilma har suttit framför TV:n, som dessvärre inte har några kanaler då ingen betalat abonnemanget, och pratat gamla minnen i flera timmar. De har skrattat och gråtit om vartannat och för första gången på länge kan de låtsas att saker och ting är precis som förr, då de största problemen handlade om läxor och killar.

Wilma går runt i rummet och stannar vid ett stort skåp av furu med skåpsluckor av glas. Innanför glaset ser hon ett gäng gamla filmer men det som fångar hennes intresse är kartongerna som står staplade på varandra längst ner i skåpet. Hon öppnar luckan och hukar sig ner. Entusiastiskt drar hon ut kartongen som det står Monopol på och går in till köket där Carro försöker få täckning på sin mobil.

"Kolla vad jag hittade", utbrister Wilma glatt och håller upp sällskapsspelet. Carro lägger ifrån sig sin mobil och ser på Wilma med sina mörka ögon. Hennes bleka ansikte brister upp i ett leende och hon drar armen över köksbordet för att städa undan duken och ljusstaken. Wilma ställer ner spelet och vecklar upp spelplanen, delar ut kreditkort och kortläsare samt spelpjäserna. Hon ska precis stänga igen kartongen när hon får syn på en handskriven papperslapp. Innan Wilma har hunnit tagit upp den norpar Carro åt sig den och läser högt.
"Den som förlorar är den första som lämnar oss."

  Wilmas mage drar ihop sig och det känns som om någon häller en hink med iskallt vatten över henne. Hon tittar på Carro med stora ögon och försöker få fram några ord men allt som lämnar läpparna är små harklingar. Carro håller hårt i lappen och hennes ögon vandrar fram och tillbaka över orden innan de fylls av tårar.

  "Det där har ingenting med det som händer att göra. Gubben som bodde här hade familj och barnbarn, de har säkert bara lekt någon fånig lek", får Wilma ur sig och går fram till Carro och lägger en arm över hennes axlar.
  "Jag vet men..." Carros kropp skakar och hon sätter händerna för ansiktet. Wilma förblir tyst och hennes hjärta brister av att se sin vän så ledsen.
  "Jag saknar min familj", fortsätter Carro snyftande. Wilma sätter sig ner bredvid henne och lägger en värmande hand på hennes lår.
  "Jag älskar dig Caroline, jag finns alltid här för dig."
  "Jag vet." Orden är viskningar, men ändå så otroligt starka och betydelsefulla. "Jag vill spela ändå."

  Att sitta och spela sällskapsspel och samtidigt försöka vara glad och skratta när ingenting är som det ska ger en konstig känsla. Är det ens okej att låtsas vara glad och tvinga fram ett fejkat leende när man förlorat allt man har? Wilma försöker stöta ifrån sig känslan när hon skramlande slår ut tärningarna över bordet och råkar välta omkull ett hotell som Carro precis byggt upp. De skrattar fast att det inte är roligt, men det finns något i luften som får dem att tro att det blir lättare då, att allt ska kännas lite bättre.

  Spelet närmar sig sitt slutskede. Wilmas mobil har ringt tre gånger men hon har inte svarat på något av samtalen, varken från mamma eller pappa. Wilma har övertaget och slår tärningarna för sista gången samtidigt som det knackas hårt på dörren. På andra sidan bordet blir Carro stel som en pinne men reser sig ändå upp.
  "Jag går och öppnar", säger Carro men slår sin omgång först. "Du kan flytta min pjäs."

  I samma stund som tärningarna har snurrat klart öppnar Carro dörren. Wilma gör sig beredd på att rusa ut i hallen och skydda sin vän.
  "Men hej, är det du? Det var så länge sen!" Carros lättade tonläge får Wilma att slappna av och hon vänder blicken mot tärningarna och flyttar Carros gubbe fem steg framåt. Som om hon hade bränt sig släpper hon den hastigt och spärrar upp ögonen, trots att det är helt betydelselöst.

  Caroline har förlorat spelet.