När världen tystnar

17 ~ Flykten börjar

Slutet av juli, 2068
På flykt från Göteborg

Berget på diskbänken av öppnade, tomma konservburkar har växt sig större och större för varje dag och riskerar när som helst att rasa. Runt om burkarna cirkulerar flugor i sin iver på att få smaka en droppe av den vidriga soppan som en gång fyllt behållaren. På golvet nedanför bänken ligger kartonger, papper, smutsiga bestick och en krossad tavla. Köksbordet syns knappt under röran av kläder, väskor och skräp.

Theo flänger runt i lägenheten, öppnar garderober och river frustrerat ut vartenda klädesplagg trots att det inte är hans kläder. Allt ska ut, bort. Inte ett enda minne ska finnas kvar. Fotografier åker ner från väggar och hyllor. Ramarna ger ifrån sig ett ekande ljud när de slår i backen och följs av ett splitterregn av glas. Lika krossat som Theos hjärta.

Allt är kaos och det går knappt att ta sig fram i lägenheten utan att snubbla över trasiga möbler eller trampa i glasskärvor. Det ser ut som att någon har gått runt i hemmet med ett baseballträ och haft som mål att förstöra så mycket som möjligt. Den ljusa, hemtrevliga lägenheten är borta.

Han har varit ensam i snart tre veckor. Den första veckan efter sin mammas död sprang han till en affär som fortfarande hade varor kvar och fyllde korgen med så mycket konserver han kunde hitta. Enda skillnaden mot sist han var där var att det var ännu mera slagsmål om de sista goda matvarorna och ingen personal fanns i syne, det var bara att ta vad man ville ha. Det var tur för Theo, för han vill inte stjäla saker medvetet, det går emot hans moral. Fast spelplanen har ändrats nu och inga gamla regler borde gälla. Han måste komma till instinkt med att ingenting kommer återgå till det normala, men hur gör man det när man varenda vaken minut hoppas på det?

På två veckor har han inte lämnat hemmet och alla gardiner är fördragna så han har knappt sett dagsljus. Theo har ingen koll på vad det är för dag, vad klockan är eller hur lång tid som har förflutit. Mobilen har varit död länge och han har inte känt något behov av att ladda den, dessutom fungerar bara strömmen då och då.

Begravningar är inte ens att tänka på. Emilia har inte fått någon begravning, inte hans mamma heller. Med största sannolikhet kommer de inte få någon heller. Det var när den tanken slog honom som soffbordet slogs i träflisor med hjälp av en stor hammare.

Theo springer in till sitt eget rum och river ut sin garderob. Han petar med skospetsen bland kläderna och plockar bara åt sig några enstaka plagg. Han återvänder till köket och mosar ner kläderna i en ryggsäck där de sista konservburkarna med soppa, en ficklampa och en kartbok är nedlagda. Han tvekar en stund innan han stoppar ner mobilladdaren och plockar på sig mobilen i jeansfickan. I nödfall kanske han behöver använda den.

Theo går ett sista varv i sitt hem. Föräldrarnas rum luktar instängt efter att ha haft dörren stängd i veckor. Nu är det lika stökigt som resten av lägenheten. När han går in i Emilias sovrum fylls ögonen av tårar och han hukar sig vid sängkanten, knäpper sina händer över täcket och minns hennes lockiga hår.
"Vi ses snart", mumlar han och plockar upp en liten nallebjörn som hänger på en nyckelring. Han fäster den i jeansen och går vidare.

Det finns ett litet fotografi som fortfarande är helt, en familjebild från en fantastisk sommarkväll på västkusten. Alla log stort och kisade mot solen som färgade himlen i bakgrunden rosa. Havet låg vindstilla och Theo minns hur varma klipporna de stod på var efter den stekande solen. Theo plockar upp bilden och håller den hårt i sin famn, låter tårarna fortsätta rinna. Han förmår sig inte att riva isär bilden, så istället tar han med sig den och lägger varsamt ner den i ryggsäcken.

Med packningen på ryggen går Theo med tunga steg mot hallen. Han är både hungrig och trött men kan inte åtgärda problemen nu. Omkullvälta möbler pryder även hallgolvet och Theo tvingas lyfta bort en mindre byrå för att komma åt sin jacka. Den kan vara bra att ha. Precis innan han ska öppna ytterdörren råkar han få syn på sig själv i en spegel han glömt att krossa. Han har blivit smalare och ansiktet är likblekt med en blick som är livlös. Theos bruna hår är okammat och spretar åt alla håll och kanter. I jeansen är det hål och den gråsvarta huvtröjan kommer vara alldeles för varm om det är högsommar ute. När han möter sin sorgsna blick virar han in näven i tröjärmen och drämmer den så hårt han orkar mot spegelglaset som dalar ner mot golvet och splittras.

"Jag ska aldrig mer komma tillbaka", viskar han och utan att se sig om kliver han ut i trapphuset och slår igen dörren bakom sig.

  Solen står högt på himlen och kastar sina starka strålar rätt i ansiktet på Theo, men det är inte det som får honom att rygga tillbaka. Med de svaga vindpustarna kommer dofter som sticker i näsan och han försöker att inte tänka på vart lukten kommer ifrån. Bara tanken får honom att må illa och vilja kräkas. Det andra som slår honom som ett slag i magen är hur tyst det är. Till och med suset från trafiken är borta. Gatorna ligger öde. Är det möjligt att så mycket kan ha förändrats på tre veckor?

  Paniken dunkar i Theos kropp och han snurrar runt på stället i hopp om att se något som ger honom något att tro på. Allt hans blick sveper över är gator, parkerade bilar och höga hyreshus. Varken människor eller djur syns till. Theos andhämtning blir snabbare och snabbare och han blir tvungen att sätta sig ner på träbänken utanför sitt lägenhetshus. Stressat fortsätter han att svepa med blicken över området, vilket bara får hjärtat att slå ännu hårdare.

  Han måste fixa det här nu, han får inte låta rädslan och smärtan segra. Han måste ta sig till en annan plats, han måste fly. Tänk inte Theo, bara gör. Theo tänker meningen om och om igen för sig själv och lyckas till slut att ta sig upp på benen och börjar gå framåt. Fokusera nu, tänk inte på dofterna, tänk inte på omgivningen. Gå bara.

  Theo tar sig steg för steg framåt. Han går utan mål och vet att han egentligen borde stanna och tänka ut en plan, men om han stannar nu kanske han inte kommer ha krafter för att börja gå igen. Och då är han körd. Han passerar en länga med affärer, alla är lika igenbommade och nedsläckta som allt han gått förbi tidigare. Då och då tycker han sig kunna höra ljudet av bilar men han ser aldrig någon.

  Om det bara fanns någon typ av information, vad som helst, skulle Theo betala ett högt pris för den. Finns det säkra platser? Kan man skydda sig på något sätt? Är hela världen drabbad? Hur är det i Kalifornien där allt startade? Finns det uppsamlingsplatser för friska personer som behöver hjälp?

  Theo irrar omkring i flera timmar, gata upp och gata ner. Fötterna värker och huvudet känns som om det ska explodera. Han vill gråta men inga tårar kommer. När han för en tredje gång passerar samma galleria han redan gått förbi två gånger stannar han för första gången till och sätter sig på trottoaren nedanför den väldiga byggnaden. Theo brukar väldigt sällan vitsas i den här delen av staden så området är relativt okänt för honom. Från gallerian kan han skymta en bro som går över motorvägen som leder bort från Göteborg. Härifrån hör han tydligt suset från bilar och långtradare. När han spetsar öronen ytterligare kan han även höra röster från någon intilliggande lägenhet. Det ger honom en gnutta av hopp, om än så liten att den kan räknas som en piss i Nilen.

  Theo börjar ångra sitt beslut att fly, han är inte riktigt redo än. Han önskar att han hade brytt sig om att ladda sin mobil, allt hade kanske varit enklare då. Den enda tanken han kan tänka på nu är huruvida Stina och hennes man Evert lever. Om Stina lever vill han vara med henne.

  Asfalten under Theo är varm och tränger igenom jeanstyget. När han reser sig upp och långsamt börjar gå hänger värmen kvar och han svettas ännu mer än tidigare. Han slänger en blick upp mot himlen, den är klarblå och inte ett moln syns till. Hade det här varit en vanlig sommar hade Göteborg varit mer livat än någonsin med festivaler, överfyllda badplatser, skrik från nöjesfält och människor i varenda affär.

  Theo är medveten om att det kommer att ta flera timmar att ta sig hem till Stina men beslutar sig ändå för att det är värt besväret. Om han kommer fram och det inte är någon som öppnar dörren har han i alla fall gjort vad han kunnat.

  Tröttheten blir bara värre och när han fyrtio minuter senare inser att han återigen har irrat bort sig i staden skriker han frustrerat rätt ut och lägger sig raklång på en gräsplätt intill ett cykelställ. Han tar av sig sin ryggsäck och sliter upp mobilen men den är lika död som sist han kollade på den. Gräset prasslar under Theo och har färgats gult av torkan. Till vänster om honom breder stora villor ut sig och till höger radar affärer upp sig i gamla, utsmyckade byggnader.

Till en början är Theo så trött och yr att han inte ser att någon rör sig vid ett av skyltfönsterna. Med dimmig blick sneglar han rakt framför sig och studerar hur en fluga kryper över en cykelkedja och därefter flyger därifrån och landar på en rosa blomma som sticker upp bland grässtråna. Ett krasande ljud får honom att släppa insekten med blicken. Han sätter sig upp, gnuggar ur ögonen och fokuserar blicken åt affärerna. Det är då han får syn på henne.