När världen tystnar

28 ~ Kyssen

Mörkret är kompakt. Rullgardinen hindrar månljuset från att slingra sin in i sovrummet. Huset knakar svagt när vinden får tag om det. I den smala sängen längs långsidan av rummet vrider sig Wilma oroligt i sömnen. Hon gnyr svagt innan hon slår upp ögonen och sätter sig upp i sängen. Hon famlar efter sänglampans strömbrytare men inget händer när hon trycker på knappen. Hon försöker ett par gånger till innan det slår henne att hon inte är hemma i sitt sovrum, i sitt varma, trygga hem. Mardrömmen hon vaknat av är inte bara en mardröm.

Wilma är fuktig av svett. Hon förblir sittandes på sängkanten och försöker samla sig. Den tidigare middagen beståendes av kokt potatis och konserverad korv hotar att komma upp igen. För att lugna sig reser hon sig upp och vankar fram och tillbaka i rummet, stannar vid fönstret och drar upp rullgardinen. Månen lyser starkt på den stjärnklara himlen. Hon lutar sig mot fönsterkarmen medan hon fokuserar på att räkna stjärnorna. Andningen blir lugnare och illamåendet avtar.

Förutom sängen finns ett sängbord, en byrå och ett skrivbord med tillhörande pall i rummet. Med hjälp av månljuset hittar Wilma snabbt stearinljuset och tändsticksasken som hon lagt på sängbordet, tänder ljuset och lämnar rummet.
Hon sover på andra våningen, längst ner i änden med utsikt över sjön. Theo sover i rummet mitt emot. Hennes första tanke är att hon ska knacka på hos honom, säga att hon är rädd och inte kan sova. Hon ångrar sig i samma stund som hon lägger handen mot det svala handtaget. Istället går hon försiktigt ner för trappan och vidare in i köket, tappar upp ett glas vatten och dricker det i stora klunkar.
På spisen står resterna från middagen kvar. För första gången lämnade de mat efter sig.

Mat finns det gott om. I källaren finns det ett svalt rum fyllt med potatis, ris, pasta och konserver av olika slag. Det som finns i frysboxarna lär dock vara dåligt vid det här laget. Wilma känner en lättnad över att veta att hon inte riskerar att svälta ihjäl inom den närmsta tiden.

På bänken bredvid den gamla vedspisen står vinflaskan kvar. Utan att tänka letar hon reda på en vinöppnare i en låda, får bort korken och tar en rejäl klunk. Det smakar fruktansvärt. Trots det låter hon ytterligare en klunk glida ner genom strupen.
  Hon känner hur drycken värmer hennes inre, får henne att slappna av. Hon tar ljuset och flaskan i vardera hand och går in till matsalen. Det finns flera bord att välja på och efter en stunds tvivlande väljer hon det runda, längst in mot väggen. Stolens stoppning är mjuk. En lätt suck av belåtenhet slinker ur Wilma när hon sätter sig ner. Hon blundar, lutar sig mot ryggstödet och lägger fötterna på bordet. Hennes pappa hade blivit skitförbannad, men han är inte här nu. För första gången får den tanken henne inte att vilja bryta ihop.

"Wilma? Är det du?"
  Wilma halvsover och reagerar knappt vid rösten. Hennes ögon är slutna. Stearinljuset står i sin hållare på bordet. Lågan lyser upp hennes ansikte, får det att se blekt och otäckt ut. Bakom henne kastas mörka skuggor upp på väggen. I kontrast till det totala mörkret runt omkring blir ljuset skarpt, nästan bländande.
  Steg kommer in i rummet. Wilma hör dem men hennes ögon förblir slutna. Först när de kommer nära slår hon upp ögonlocken och stirrar rätt in i Theos ansikte. Han står med ryggen mot ljuset så alla ansiktsdrag är dolda i dunklet. Hon kan inte avgöra om han ser glad ut eller inte. Han bara står där, tittar på henne och lägger armarna i kors som om han vore missnöjd.
  "Hej", säger Wilma släpigt och ler stort. Utan att kunna hindra det fnissar hon till. Hon drar ner fötterna från bordsskivan och slår nästan omkull vinflaskan som vid det här laget bara har en skvätt på botten kvar.
  Theo tar tag om halsen på flaskan, håller den hårt och skvalpar runt innehållet. Han tittar på vätskan med avsmak.
  "Hur mycket har du druckit?" Rösten låter anklagande.
  Wilma drar ut stolen bredvid sig och klappar på dynan. Hon tänker att hon brukade göra så när hon ville att katten hemma skulle hoppa upp någonstans. Nu är Theo hennes katt. Hon kväver ett skratt vid tanken.
  "Sätt dig!" uppmanar hon.
   Theo förblir stående och tittar med granskande blick på Wilma. Hon blir plötsligt osäker. Det känns som hans blick ser rätt genom henne, hon känner sig naken. Tycker han att hon är ful? Hur ser hon ut efter dessa veckor? Så gott det går har hon undvikit speglar, rädd för vad hon kommer se i dem.

  Tystnaden är hemsk. Wilma vrider sig oroligt på stolen, kramar sina händer så hårt hon kan. Knogarna blir alldeles vita. Nervöst biter hon sig i kinden tills det smakar blod. Hon har lust att gråta. Skulle det få honom att tycka synd om henne och sluta stå där med en besviken blick?
  Wilma vet inte hur lång tid som förflyter utan att han säger något. Ljuset blir kortare, stearin droppar ned på den vita duken. Theo står kvar framför henne och pillrar med en lös tråd i sin huvtröja. Han ser ut att fundera på något.

  "Jag frågade hur mycket du har druckit", säger plötsligt Theo. Han lyfter blicken och ser in i hennes ögon. När Wilma möter hans blick glömmer hon genast bort vad han sa. Det känns som om hon håller på att drunkna. Det pirrar i hennes mage och hon får bita sig hårt i tungan för att inte fnittra.
  "Va?" Hon lägger huvudet på sned och drar handen genom håret. Hon släpper inte hans blick en enda sekund. Han ser fortfarande lite arg ut.
  "Skitsamma, du är full", säger Theo medan han vänder sig om för att gå igen.
  Wilma reser sig snabbt upp och vinglar till. Hon tvingas ta tag i bordskanten för att återfå balansen. Hon skyndar ikapp Theo som inte hunnit ut ut rummet än. Han går så långsamt att Wilma hinner tänka att han vill att hon ska stoppa honom innan hon lägger en hand på hans axel. Han stannar.
  "Förlåt, jag kunde inte sova och var ledsen", får hon sluddrande ur sig.
  "Du kunde ha kommit in till mig och snackat", säger Theo lågt och vänder sig om. Den missnöjda blicken är borta och hans ansiktsdrag är inte lika stela längre. Eller också beror det på att hon inte ser ordentligt, stearinljusets låga orkar knappt kasta sitt ljus hit.
  "Jag ville inte störa och så gick jag ner och så stod flaskan där och så bara råkade jag..." Wilma pratar snabbt, snubblar på orden.
  "Du behöver inte förklara. Fanns det öl?"
  Wilma nickar.

  Soffan i vardagsrummet är den mjukaste Wilma någonsin har suttit i. Hon lutar sig mot ryggstödet och ler belåtet. Hon kämpar för att hålla ögonen öppna, hon vill inte somna nu.
  Theo kommer in i rummet med famnen full av gröna flaskor. Han ställer ned dem på det låga bordet framför soffan innan han slår sig ned bredvid Wilma. Korken faller och landar med ett klirrande läte i golvet. Theo lägger ifrån sig kapsylöppnaren, tar den pysande ölen och sveper den. Han öppnar en till. Och ännu en till.

  "Nyss var du sur för att jag druckit", fnissar Wilma. Hon tittar på de tomma flaskorna och räknar dem till fem stycken.
  "Sorry, det var innan jag fattade varför du gjorde det", svarar han. Han drar upp sina ben i soffan och lutar sig mot armstödet.
  "Varför gjorde jag det?" Wilma sätter sig likadant som Theo.
  "För att glömma allt för en stund." Theo sluter sina ögon och ler. Wilma vill veta vad han tänker på.
  "Exakt!"
  "Förlåt om jag har varit dum mot dig någon gång", säger Theo. Han slår upp ögonen och försöker fokusera sin blick på Wilma.
  "Det är väl snarare jag som varit dum mot dig."
  "Vi glömmer det nu, jag är glad att jag har träffat dig."
  Det pirrar till i Wilmas mage igen, mer än tidigare. Sa han verkligen det där? Menar han det? Den här gången kan hon inte låta bli att le stort. Hon rodnar men är för full för att bry sig om det. Hon skäms inte för någonting längre. Ingenting spelar någon roll. Om hon får honom spelar det ingen roll om hela jävla världen går under.
  "Jag är också glad. Jag typ gillar dig", säger Wilma utan att kunna stoppa orden.
  Hon sätter sig upp i soffan igen. Theo gör detsamma. Wilma hoppar ett steg närmare. Hennes hjärta slår hårt i bröstkorgen av förväntning och nervositet. Hon kan inte tänka klart.
  När Theo lägger sin hand över hennes lår flämtar hon till. Den är varm, bränns nästan. Hon tittar ned på den, innan hon tittar upp på Theo. Han ler och hans ögon är de finaste hon någonsin har sett.
  Hon lutar sig fram, Theo gör detsamma. Deras läppar krockar med varandra. Theos läppar är mjuka, underbara. Wilma flämtar till och det känns som att hjärtat håller på att stanna. Nu pirrar inte bara magen, utan hela kroppen. Hon är rädd att hon ska börja skaka. Istället fokuserar hon på hans varma läppar. Hans händer trevar över hennes rygg och hon lägger sina bakom hans nacke, flätar in fingrarna i hans hår. Försiktigt särar hon läpparna och deras tungor möts.