När världen tystnar

33 ~ Löftet

Stora regndroppar slår mot fönsterrutan. Theo spärrar upp ögonen och konstaterar att ovädret har väckt honom. Nyvaket sätter han sig upp i sängen medan han gäspar stort och sträcker på sig.
  Något känns fel. Det är då han minns natten, de tre nykomlingarna, bråket, vapnet. Han vet det inte med säkerhet, men han tror att Wilma är sur på honom och han vet inte varför. Det är frustrerande att hon aldrig blir nöjd, oavsett vad han gör. Bittert tänker han att det är så tjejer är. Förmodligen är hon sur för att han sa att det var okej att Gabriella och hennes vänner stannade, men Wilma har hela tiden sagt att hon vill hitta fler friska människor så han förstår inte alls vad problemet är.
  Visserligen hade Theo hoppats på att träffa någon som inte hotade honom med pistol och sedan av misstag råkade avlossa ett skott. Han är fortfarande rädd och osäker, men både Gabriella och Elsa verkar ofarliga så det borde vara lugnt. De påstår att Arvid kan hitta hjälp och då är det värt risken. Han måste ta den helt enkelt, måste få veta om det finns en räddning.

  Theo tar sig upp ur sängen, får på sig jeans och en tröja och lämnar rummet. Alla andra verkar sova för huset är tyst och stilla. Det enda han hör är sina egna fotsteg och smattret mot taket.
  När han kommer ner för trappan blir han ståendes i hallen. Han tittar på Wilma, som är fullt påklädd och bär en fullpackad påse i ena handen. Hon har inte sett honom än. Theo studerar hennes rörelser, de är snabba och ser stressade ut. Tänker hon ge sig av? Theo blir kall inombords.
  I samma stund som Wilma lägger handen på ytterdörrens handtag slänger hon en blick över axeln. När hon får syn på Theo stelnar hon till, rör sig inte en millimeter. Theo stirrar tomt på henne medan han febrilt försöker komma på något lämpligt att säga.
  "Ska du gå?" frågar han tonlöst.
  "Ja", viskar Wilma till svar. Hon ser uppgiven ut. Blicken är fylld av ledsamhet.
  "Varför?" Theo tar några steg mot henne, men hon sträcker ut handflatan som ett stopptecken och han lyder.
  "Du samarbetar ju ändå inte med mig", svarar hon surt och viker ned sin blick mot golvet.
  "Det gör jag väl?" hugger Theo till svar medan irritationen byggs upp inom honom. Han får inte tappa humöret nu.
  "Du tar alla beslut själv."
  "Jag trodde att det här var precis det du ville. Var det inte det? Har du inte sagt sen dag ett att du vill hitta fler? Att man är starkare tillsammans?"
  Wilma blir tyst. Theo biter sig i tungan för att inte fortsätta rabbla ur sig sin irritation. Han pressar in naglarna i sina handflator.
  "Jo, men det var din värsta mardröm så jag trodde inte du skulle ge med dig så lätt. Speciellt inte när det handlar om en person som viftade med ett laddat vapen framför näsan på dig. Tycker du att han verkar pålitlig? Tror du på riktigt att han har en fungerande plan som inte kommer sluta i katastrof?"
Nej, Theo har ingen aning. Absolut inte den blekaste aning, men de har ingen plan som är bättre.
"Ärligt talat så vet jag inte. Vi ska prata mer med dem idag. Dessutom så måste vi ta risken, eller har du någon bättre plan? Har du en idé som kan leda oss till någon form av hjälp? För vi behöver hjälp, och jag skiter i om personen som kan fixa fram det är världens bästa människa eller en ren psykopat. Livet vi lever nu är ändå inte värt att leva, så vad spelar det för roll om Arvids plan inte fungerar?"

Magen vrider sig, det känns som att tarmarna slår knut på sig själva. Theo slår uppgivet ut med armarna och ser på Wilma med blanka ögon. Genom tårarna tycker han sig kunna se att hon också är ledsen. Han var inte beredd på att orden han själv uttalade skulle göra så ont. Sanningen svider, är det inte så folk brukar säga? För sanningen är att det här livet inte är värt någonting. Vad är ett liv på flykt utan mat? För maten kommer ta slut, det är bara en tidsfråga.
Med en långsam rörelse ställer Wilma ifrån sig påsen. Greppet runt dörrhandtaget lossnar och hennes arm faller ned längs hennes sida. Hon snyftar medan hon torkar bort en tår med handryggen. Theo tar några snabba kliv mot henne och omfamnar henne i en varm kram.
"Jag vill bara att allt ska bli som förut", mumlar hon i hans öra.
"Det kommer aldrig komma tillbaka", svarar Theo. Återigen svider sanningen som salt i öppna sår.
"Tror du på allvar att det finns platser där allt är som vanligt?"
"Kanske inte som vanligt, men jag måste våga hoppas att det finns något som är bättre än det här. Ge det en chans."
Theo släpper taget om Wilma, backar ett steg och ser rätt in i hennes gröna blick. Hon drar en hårslinga bakom örat och ler svagt mot honom. Han kämpar fram ett leende tillbaka trots att hela hans kropp skriker att det inte finns något att le åt.
"Jag stannar om du lovar att du alltid står vid min sida."
"Jag lovar", svarar Theo utan att tveka.

  Eldens sprakande från vedspisen blandas med skramlet från bestick mot porslin. Theo petar i sig av den stekta potatisen medan han iakttar sina bordskamrater. Bredvid honom sitter Wilma, med en orörd tallrik framför sig. Hon håller gaffeln i ett ostadigt grepp mellan två fingrar och gör små cirklar i luften med den. På andra sidan av det rektangulära köksbordet sitter Arvid, Elsa och Gabriella. Gabriella och Elsa småpratar med varandra samtidigt som de glupskt äter av potatisen. Arvid har ätit upp och sitter helt tyst med hakan vilandes i sin hand. Han har en fundersam rynka mellan sina mörka ögonbryn. Ögonen ser ut som gråa stenar. Hans ena arm är full av tatueringar.

  "Förlåt för igår", säger Arvid utan att komma med några förklaringar.
  Hans ursäkt får ändå Theo att slappna av en aning, hade han varit en sinnessjuk idiot hade han förmodligen aldrig bett om ursäkt eller visat någon ånger. Arvid ser uppriktigt ledsen ut, han tittar på Theo med en blick som känns bedjande.
  "Gabriella berättade något om en plan." Theo går rakt på sak, han har inte tid för massa småprat. Han lägger ifrån sig gaffeln på bordet, slänger en blick på köksbänken som är full av smutsig disk och låter den därefter vila på Arvid. Gabriella och Elsa har slutat prata, de tittar nyfiket på Theo som försöker att inte låtsas om dem.
  "Ja, exakt. Jag har med mig en slags radio som man kan sända meddelanden genom. Jag snodde den från mitt jobb, tänkte att den kunde vara bra och ha. Jobbet lär ändå inte behöva ha den nu och..."
  "Kom till saken", avbryter Elsa bryskt och ser på honom med sin mörka blick. Hon ler dock, så hon är nog inte så arg som hon ger sken av att vara.
  "Förlåt. Den här apparaten går alltså att sända meddelanden genom, allt som krävs är att någon slår in samma frekvens som mig för att höra just mitt meddelande. Alternativt att jag tar mig in i någon annans frekvensområde."
  Wilma som har suttit tyst som en mus vid sin plats harklar sig plötsligt.
  "Hur många frekvenser finns det?"
  "Ärligt talat så vet jag inte, jag vet bara att det är många. Riktigt många. Jag har suttit i dagar med radion och försökt knäcka koden, försökt att hitta en kanal som någon annan använder. Allt hänger ju på att det är någon mer än jag som försöker sända meddelanden genom dessa frekvenser, men jag tror att det finns personer som gör det. När mobiltäckningen inte fungerar finns det inte så många andra alternativ förutom det här och flaskpost."
  "Vi har åkt runt långt och länge utan att hitta några levande personer", berättar Gabriella medan hon reser sig upp och bär sin tallrik till diskberget. "Vi tror att vi såg några som sprang och gömde sig när vi närmade oss. I en affär som vi plundrade träffade vi även på en äldre man, han började kasta glasflaskor efter oss så vi stack därifrån. För någon vecka sen körde vi in i en mindre stad där de hade samlat kroppar i en och samma byggnad, utanför stod en grävmaskin men det hann väl inte bli klart..."
  "Gabriella, jag har sagt att vi inte ska prata om sånt här", säger Elsa besvärat. Hon ser illamående ut.
  "Det hjälper att prata, man bearbetar saker då", protesterar Gabriella.
  "Inte nu Gabriella", suckar Arvid och reser sig upp. Stolen skrapar mot trägolvet.
  "Kommer du fortsätta med den där radiogrejen idag? Får jag följa med och kolla i sånna fall?" frågar Theo. Arvid nickar till svar.
  Wilma reser sig häftigt upp, stolen tippar nästan omkull av rörelsen.
  "Jag tar disken", säger hon surt.
  Theo förstår inte varför hon är så sur.