När världen tystnar

32 ~ Osäkra beslut

När något oväntat och dramatiskt sker är det lätt att falla bort från verkligheten, hjärnan stänger av sig eller byter kanal. Wilma ser exakt allt som händer, men hon tar inte emot informationen. Den sållas bort i en papperskorg innan huvudet har hunnit tagit emot den.
  Krutröken sticker i näsan. Tystnaden efter den höga knallen är av den sorten som det inte finns något bra ord till, det är tystare än tyst. Lugnet är märkligt, ingen rör sig eller säger något. Elsa och Arvid ligger kvar i en hög på golvet utan att röra sig ur fläcken.
  Lever de? Wilma har ingen aning. Vad bråkar de om? Vem har pistolen? Varför flyr hon inte? Varför gör inte Theo något?
  Hon borde vara rädd. Kanske är hon det, kanske rusar hjärtat av rädsla. Eller beror det på överraskningen? Eller kanske en förhoppning om att något äntligen kommer att hända? Det finns fler som lever. De är inte ensamma. Lättnaden är obeskrivlig, även om det hade känts bättre om de inte hade haft vapen med sig.
  Utan att Wilma registrerar det börjar människorna i hallen sakta att röra på sig igen. Elsa kommer upp på benen, stirrar ilsket ner på Arvid innan hon ger honom en hård spark i magen med sin känga. Han kvider till och kryper ihop, ser ut som ett barn.

  "Wilma? Hallå?"
  Wilma återvänder till verkligheten när Theo petar henne hårt i sidan. Hon ruskar på huvudet och stirrar med uppspärrade ögon på allt som ljuslyktan orkar lysa upp. Hallen är densamma som den alltid varit, men allt är helt annorlunda nu. Hon känner det i hela kroppen, nu kommer något att hända.
  "Jag vill ut", viskar Wilma så lågt att de nya gästerna inte ska höra.
  "Inte nu", mumlar Theo till svar.
  "De är farliga", protesterar hon och gör sig redo för att ta ett steg mot ytterdörren.
  "Nej, jag tror inte det." Hans röst brister och avslöjar att han själv inte tror på det han precis sa. Theo tar ett hårt grepp om hennes överarm för att hindra henne från att gå någonstans.

  "Ditt förbannade jävla as!" skriker Elsa medan hon låter en spottloska träffa Arvid, som fortfarande inte har rest sig upp, i ansiktet.
  "Lugna dig", säger den blonda tjejen.
  Snyftningar hörs från golvet. Arvid gråter. Tjejerna ger varandra förvånade blickar. Wilma tittar på Theo som bara rycker på axlarna. Vad är det här för människor?
  "Det var inte meningen", säger Arvid lågt när han har samlat sig en aning.
  "Vad var inte meningen?" fräser Elsa. Innan hon hinner sparka honom igen drar den blonda tjejen med lätthet bort henne från Arvid.
  "Skjuta", säger Arvid mellan några hulkningar. "Jag visste inte att den var laddad"
"Du kunde ha dödat oss", skriker Elsa och lyckas lirka bort en arm från sin vänninas grepp för att peka upp mot taket där ett kulhål nu finns. Hennes lilla kropp darrar och svettpärlor blänker i pannan. Det både syns och hörs på hennes röst hur adrenalinet efter skottet pumpar inom henne.
"Jag älskar dig Elsa", säger Arvid. Han kravlar sig upp från golvet, låter pistolen ligga kvar där. Han sträcker ut armarna i en uppgiven gest, lägger huvudet på sned och ser rätt på Elsa.
"Bete dig då", väser hon. Med bestämda rörelser vänder hon sig om och försvinner in i köket. Arvid småspringer efter henne. En hög duns vittnar om hur han springer rätt in i något i mörkret. Ett kvidande hörs från honom innan han springer vidare.

  Wilma stirrar på pistolen som ligger på golvet. Hon skulle kunna ta den. Även om det är slut på skott fungerar den alldeles utmärkt som skrämselobjekt. Bara åsynen av den gör henne rädd. Hon har aldrig hållit i en pistol, har aldrig gillat vapen.
  De kunde ha dött, hon kunde precis ha dött. Kulan kunde ha träffat vem som helst. Hon har bara träffat, eller snarare tittat på, Arvid i några få minuter och hon har redan bestämt sig för att inte tycka om honom. Impulsiv, arg och våldsam är de enda ord som hon kan beskriva honom med.
  Wilma tar de sista stegen ner för trappan, är på väg rakt mot vapnet. I samma stund som hon är nere på golvplanet plockar den blonda tjejen upp föremålet. Ska hon skjuta nu? Ska hon uträtta arbetet som Arvid misslyckades med? Så obemärkt som möjligt sneglar Wilma på Theo. Hon tycker sig se att han har slappnat av en aning, han ser inte alls lika spänd och rädd ut som han gjorde innan. Munnen är inte längre sammanpressad till ett smalt streck.

  "Ursäkta det som precis hände", säger den blonda tjejen med sin silkeslena röst.
  Nu när hon står bredvid ljuslyktan kan Wilma se att hennes ögon är kristallblåa. Hon är lång och smal, iförd tighta ljusa jeans och en röd stickad tröja som smiter åt kring hennes överkropp. Håret når henne till midjan, i början är det rakt för att sedan vrida sig i vackra lockar. Wilma gissar att de är jämngamla.
  "Vad är ni ute efter?" frågar Theo med skrämd röst och ser på tjejen.
  "Inte att döda någon i alla fall, det är bara Arvid som är nojig", svarar hon snabbt. "Jag heter Gabriella förresten."
  "Jag är Theo och det här är Wilma." Theo gestikulerar mot Wilma som höjer sin hand i en osäker hälsning. Gabriella rör sig inte ur fläcken utan nickar bara kort till svar.
  "Som sagt, Arvid är sjukt nojig och sista tiden har han nästan varit paranoid. Han tror att han ser saker som inte finns, tror att han hör någon hosta i någon buske. Ibland misstänker han mig och Elsa också. Har ni varit här länge?" Gabriella ser på Wilma när hon ställer frågan.
  "Jag har tappat räkningen på dagar, men ett tag", svarar hon.
  "Finns det mat och sovplatser till tre till?"
  Theo nickar snabbt till svar. Wilma vill skrika att det inte går. När byttes rollerna? Det var ju hon som ville hitta fler överlevare och Theo som absolut inte ville det, och nu är det hon som vill att de ska försvinna.
  "Schysst. Vi har drivit runt rätt länge nu. Till en början var jag helt själv, innan jag stötte ihop med Elsa och Arvid. Ett rätt udda par om ni frågar mig, men de är snälla. De är några år äldre än oss, typ tjugotre har jag för mig. Arvid försöker just nu få kontakt med fler överlevare, komiskt att han försöker skjuta de han hittar."
  Gabriella skrattar till medan Theo och Wilma tittar osäkert på varandra. Ingen av dem kan se något komiskt med det hela.
  "Helst av allt vill han få kontakt med någon krisgrupp, han är övertygad om att det finns sånna. Får han bara tag i någon av dem kommer de komma och hämta oss och därefter föra oss till en säker plats, eller något överlevnadsläger. Vi kommer att bli räddade i alla fall."

Tystnaden lägger sig kompakt över rummet. Ljuslyktans sken fladdrar över väggarna, lämnar stora skuggor efter föremålen i hallen. En kuslig känsla letar sig ända in till Wilmas benmärg och hon ryser till av obehag. Hennes tankar skenar iväg till ett spökhus och i det här fallet måste Gabriella vara spöket.
Räddning? Det finns alltså räddning. Wilma ryser ännu mer vid den tanken. Hur kan Arvid vara övertygad om det? Han kan väl inte veta mer än någon annan? Wilma lovar sig själv att inte börja hoppas. Hopp kan vara bland det farligaste som finns, hoppas man för mycket har man till slut inget kvar när hoppet tynar bort. Räddningen är bara en önskedröm.
Försiktigt trevar Wilma efter Theos hand, men han möter den inte. Besviket låter Wilma handen falla längs sin sida. Ingen säger något. Tystnaden är läskig, hon avskyr den. Det känns som att en ny fara när som helst ska hoppa fram ur mörkret.

"Vill ni hänga med oss?"
Gabriellas fråga blir hängande i luften. Wilma tittar på Theo, som i sin tur stirrar på Gabriella. Först när Wilma petar till hans ben med foten vänder han blicken mot henne. Ett snett leende pryder hans bleka ansikte. Han är fortfarande rädd, Wilma ser det klart och tydligt.
"Jag tror inte att det ingår i dina vänners plan", svarar Theo osäkert medan han kliar sig i håret.
"Jo det gör det, Arvid blev överraskad bara. Nu är han lugn och vet att ni också är friska, då kommer han inte göra något mot er. Hans mål är ju att hitta så många överlevare som möjligt. Och Elsa är helt och hållet på min sida. Så vad säger ni?"
"Absolut, det blir bra", säger Theo snabbt. Han låter fortfarande osäker men Gabriella ler stort, hon är nöjd med hans svar.
Irritationen stiger i Wilma. Borde han inte ha diskuterat saken med henne innan han gav ett besked? Fast i och för sig har hon hela tiden sagt att hon vill hitta fler att slå följe med. Hon lägger armarna i kors och stirrar några sekunder på Gabriella. Hon är upptagen med att rätta till sitt hår och plockar därefter upp ljuslyktan från golvet, verkar inte alls märka att Wilma blänger på henne.
"Jag ska sova nu", säger Wilma med hård röst.
Med klampande steg börjar hon gå uppför trappan. När hon hör Theos röst stannar hon upp.
"Ja sova är nog en bra idé. Sovrummen ligger här uppe och nycklar till rummen finns i receptionsdisken där borta."
"Tack. Vi kanske kan fixa frukost imorgon och sätta oss ner allihop och prata igenom allt."
"Det låter som en bra plan."
Wilma fortsätter uppåt med ännu hårdare kliv. Istället för att gå in till Theos rum igen går hon in till sitt eget. Dörren drar hon igen med en smäll.
Det här är garanterat en fälla. De har gått rakt in i den. Grabben verkar helt sinnessjuk, det borde Theo också märkt. Arvid har säkert inte ens en plan. Vad han än har planerat så kommer det gå käpprätt åt helvete. Wilma är övertygad om det. Imorgon tänker hon ge sig av, innan de andra vaknat.