När världen tystnar

29 ~ Bakfylla och dåliga känslor

Hennes läppar är lite torra, men ändå så mjuka. Fylliga. Perfekta. Theo kysser henne, först varsamt och försiktigt, sedan snabbare och intensivare. Hans händer smeker över hennes rygg. Han vill ha mer, kan inte tänka klart. Det snurrar i huvudet.
Han låter sin hand glida in under tröjtyget, smeker över magen. Hennes kropp är het som lava. Hon flämtar till när han för handen högre upp, stannar strax under bröstet.
Wilma har en hand i hans hår och en på ryggen. Plötsligt släpper hon greppet om honom, men läpparna lämnar inte hans en sekund.
Han låter sin hand smeka över hennes BH, lägger den kupande om hennes ena bröst. Wilma kvider till. Hennes hand glider in innanför hans tröja, stryker över magen. När hon snuddar vid hans byxlinning och fingrar på gylfen drar han sig snabbt undan. Det börjar klarna för honom.

Vad fan håller han på med? Han flyttar sig en bit ifrån Wilma och när han ser hennes förvånade ansikte växer klumpen i magen. Förvåningen övergår till ett ledset uttryck och det ser ut som att hon ska börja gråta när som helst. Theo får dåligt samvete.
"Förlåt... jag kan bara inte", flämtar han lågt. Han stryker med handen över Wilmas kind. Hon ser lättad ut.
"Jag förstår", viskar hon. Besvikelsen i hennes röst går inte att missa.
Theo skyndar sig att ge henne en kram. Han måste rädda situationen på ett bra sätt.
"Allt är så konstigt nu och jag vet inte hur jag ska agera, vad som är rätt och fel", viskar Theo i hennes öra.
"Du tänker för mycket Theo", svarar hon medan hon besvarar kramen.
"Jag vet, jag har alltid varit en grubblare."

De blir sittandes tysta en stund, utan att det känns konstigt. Theo kan andas ut. Ingen större skada är skedd. Han lovar sig själv att aldrig mer dricka, han får inte tappa kontrollen. Får inte göra ogenomtänkta saker.
"Ska vi gå och lägga oss?" frågar han när han inser att ljuset snart har brunnit upp.
Wilma nickar, reser sig ostadigt upp ur soffan och sträcker ut sin hand mot Theo. Theo tar den, känner att han inte har något annat val just nu. Dessutom känns det som att benen ska vika sig under honom så han är tacksam över stödet. Golvet gungar som ett stormigt hav under honom. När de kommer fram till trappan släpper han Wilmas hand och håller sig krampaktigt i räcket ända upp till den andra våningen. Han stapplar fram i korridoren och stannar utanför sitt rum. Wilma är bakom honom.
"Kan du sova nu?" frågar han.
"Vet inte", svarar Wilma och tittar ner i golvet.
"Sov hos mig om det känns bättre."

Utan att klä av sig kryper de ner i sängen under samma täcke. Theo vänder sig mot väggen, bort från Wilma. Vad har han ställt till med? Det sista han vill vara nu är elak, han måste vara snäll mot henne. Vill vara snäll. Han gillar henne, han vet bara inte hur. Det absolut sista han behöver nu är kärleksproblem.
Wilmas andning blir snabbt tyngre och Theo släpper ut en lättad suck när hon har somnat. De måste prata imorgon.

  Solen skiner in genom fönstret. Theo vaknar, sätter sig förvirrat upp och får nästan panik när han ser att det ligger någon bredvid honom. Stressat ser han sig om i rummet. Minnena trillar in, han är på Solgården. Varför sover Wilma i hans säng? Huvudet dunkar av smärta. Nattens händelser kommer tillbaka till honom, först långsamt och sedan väller de över honom som en stark vårflod.
  Utan att väcka Wilma lyckas han ta sig ur sängen. Han skyndar sig ut ur rummet och stänger dörren ljudlöst efter sig. Med ett stönande läte sätter han sig på golvet utanför, lutar ryggen mot väggen och sätter händerna för ansiktet. Han stönar igen. Det känns som att hans huvud är på väg att krossas i en miljon bitar. Det blir inte bättre av att illamåendet smyger sig på. Han måste ha frisk luft.
  På ostadiga ben springer han ner för trappan. Han struntar i att ta på sig skorna, aktar sig för det krossade glaset innanför dörren och häver sig ut.
  Morgonluften är behaglig i strupen, kall och fuktig. Gräset är blött, strumporna blir genomblöta på bara några sekunder. Theo märker det knappt. Han kippar efter luft och hinner precis fram till en buske innan maginnehållet väller upp. Han hulkar och spottar tills inget mer finns kvar. Det känns genast lite bättre, men ångesten ligger kvar. Den går inte att spy bort.
  Vatten, han måste ha vatten.

  Theo sitter vid köksbänken och håller hårt i sitt vattenglas. På en av toaletterna, som tyvärr är obrukbara då vattnet är avstängt, hittade han en använd tandborste och en tub tandkräm. Det var underbart att få borsta tänderna och han kunde inte ha brytt sig mindre om att den redan var använd. Idag ska han bada, även om det är kallt. Det finns både tvål och schampo här. Tyvärr hittade han inget medicinskåp så huvudet gör fortfarande ont.

  Fotsteg hörs utanför rummet. Theo får lust att springa därifrån men han sitter kvar. Blundar. Han hoppas att hon kommer att låtsas som ingenting. Hon borde väl själv förstå att det inte är lämpligt?
  "Godmorgon", säger Wilma när hon kliver in i rummet. Hon går direkt fram till vattenkannan och häller upp vattnet i ett glas.
  "Godmorgon", mumlar Theo till svar. Motvilligt öppnar han sina ögon. Wilma ser trött och sliten ut, men till hans fasa så ler hon. Varför gör hon det? Stressat ser sig Theo om i rummet, försöker hitta något att prata om innan hon hinner först.
  "Sliten idag?" Leendet försvinner inte från Wilmas läppar. Om hon inte slutar le kommer Theo få panik. Eller också är han bara larvig, hon kanske ler av en helt annan anledning än vad han tror.
  "Litegrann, själv då?"
  "Inte så farligt, jag brukar inte bli det."
  "Skönt."
  Småpratet är över och det blir tyst. Theo trummar mot bänkskiva med fingrarna medan han väger på stolen. Wilma lägger in några vedträn i spisen där det fortfarande glöder. Därefter ställer hon sig bredvid Theo, lutar sig mot bänken.
  "Det är lugnt", säger hon. Theo förstår inte vad som är lugnt. Exakt vad syftar hon på?
  "Okej, bra", svarar han och hoppas att hon kommer att nöja sig med svaret. Han vet inte hur han ska kunna prata med henne om det som hände inatt utan att göra henne ledsen.

Sommarens värme finns det inga spår efter i sjön. När Theos kropp bryter den släta vattenytan är vattnet så kallt att det gör ont. Han frustar och vevar med armarna, kämpar för att hålla sig kvar i det kalla vattnet. Efter ett tag vänjer sig kroppen och han passar på att tvåla in sig. Det löddrar om håret och vattnet runtomkring blir fullt av bubblor. Det är iskallt och skönt på samma gång. Kylan får hjärnan att klarna lite. Så fort allt skum är borta kravlar han sig upp på bryggan igen och virar in sig i handduken. Läpparna är svagt blåa och hans kropp skakar. Han är ensam nere vid sjön, Wilma badade tidigare under dagen. Theo tror att hon undviker honom och ärligt talat känns det ganska skönt.

Mjukisbyxorna och fleecetröjan värmer snabbt upp Theo igen. Han sitter på bryggan en stund och tittar ut över vattenytan som har lugnat sig efter badet och återigen är spegelblank. Solen är på väg ned på andra sidan, får vattnet att glittra.
Theo plockar upp schampoflaskan och handduken och går med tunga steg tillbaka mot Solgården. Det ryker hemtrevligt från skorstenen och han undrar om Wilma lagar mat.
  Förstår hon att det som hände bara var en dum grej som inte borde ha hänt? Theo hoppas det. Han grubblar så mycket att han först inte märker bilen som åker förbi ute på vägen. När han får syn på den stannar han tvärt upp, hukar sig ned och spanar mot den. Hans puls ökar. Det är nu det händer. Det är nu någon kommer och skjuter dem. Bilen har stannat i korsningen. Det ser ut som att föraren överväger att åka in på grusvägen. Theo vill att den ska försvinna. Som om föraren läst hans tankar fortsätter den rakt fram och är snart utom synhåll. Theo andas ut.

Wilma står vid spisen och kokar potatis när han kommer in. Han överväger att berätta om bilen, men när Wilma ser upp från grytan med rödgråtna ögon kommer han av sig. Han blir ståendes i dörröppningen in till köket, ruskar på huvudet så att vattendroppar stänker kring honom. Borde han säga något?
"Har det hänt något?" frågar han försiktigt. Han sväljer nervöst ett par gånger.
"Nej, det är inget", svarar Wilma och tittar ner i kastrullen igen.
"Okej, säg till om det skulle vara något."
Wilma mumlar något till svar som Theo inte hör. Han smiter från köket och skyndar upp på sitt rum, dumpar av sakerna från sin famn på sängen.

Ovanför skrivbordet hänger en spegel. Theo går fram till den. Han ryggar tillbaka när hans eget ansikte stirrar tillbaka på honom. Hans hår har växt och börjat locka sig, ansiktet har smalnat av, hela han har blivit mager. Ögonen är fortfarande bruna som kastanjenötter, men blicken saknar glädje.
Det som skrämmer honom mest är magkänslan han får när han står och betraktar sig själv. Känslan säger att något håller på att gå fruktansvärt fel, men han vet inte vad och hur han ska bete sig för att stoppa det. Magkänslan säger honom att något snart kommer att bli mycket värre än vad det redan är, och är det något han lärt sig i sitt sjuttonåriga liv är det att hans magkänsla oftast stämmer.
Stressat vänder han sig om och hoppas innerligt att han har fel.