När världen tystnar

18 ~ Ett sista farväl

Slutet av juli, 2068
På flykt från Göteborg

  Det har gått två, två evighetslånga dagar sedan Wilma tog ett livsavgörande beslut. Två dagar av ren ensamhet och rädsla. Hon strövar omkring på en en gång och cykelväg som går genom en liten park. Inga familjer går med sina barnvagnar och hundar, inga pensionärer matar änderna som guppar omkring i den konstgjorda dammen intill två stora lövträd. Djuren kvackar högljutt när Wilma passerar dem och hon ska precis yttra någon tragisk hälsningsfras till dem när de flaxar iväg. Allt som finns kvar i pölen är ringarna på vattnet. Wilma fortsätter framåt, djupt försjunken i tankar.

  "Du måste komma hem nu", hade hennes mamma sagt när hon väl svarat i sin telefon. Wilma hade till en början vägrat , men hade till slut fått ge med sig och begett sig hemåt. Carro gick det ingen nöd på, för hennes jämngamla kusin hade knackat på dörren och också bosatt sig i lägenheten. Wilma hade blivit en gnutta besviken då hon hade trott att lägenheten enbart var hennes och Carros gömställe.

  Wilma hade gått den långa vägen hem igen enbart för att mötas av en låst dörr som hon inte fick komma in genom. Hon sparkade så hårt hon kunde på den tills hon hörde att någon rörde sig på andra sidan, men den vita dörren förblev låst.
  "Är det ett jävla skämt eller", hade Wilma vrålat fylld av ilska. Hon tyckte sig ana snyftningar på andra sidan men det var svårt att höra. Förutom de ljuden var det knäpptyst. För andra gången sparkade hon hårt på dörren och den här gången började hennes mamma prata. I det grumliga dörrfönstret kunde hon se sin pappas gestalt komma och ställa sig bredvid Kristina.
  "Wilma du måste lyssna nu." Wilma fick spetsa öronen till max för att ens ha en chans att höra de låga orden. "Du kan inte komma in hit."
  "Varför inte? Ni anar inte hur jävla långt jag har gått för att ta mig hem igen för eran skull", skrek Wilma tillbaka och i ögonvrån såg hon hur en granne kikade på henne, dold bakom en gardin.
  "Inte den tonen Wilma!" Wilma hade suckat och börjat gått från huset när Frank tagit till orda, bara för att tillrättavisa henne.

Wilma börjar närma sig slutet av parken och när stadens höghus och asfalterade gator återigen skymtas bakom höga, blommande buskar sjunker hon ner på en bänk intill en liten fontän. Två småfåglar dansar runt på stenkanten och doppar förtjust sina näbbar i det porlande vattnet. Hon önskar att hon just nu var en fågel, då hade hon kunnat flyga härifrån. Långt bort. Nu har hon ingen plan och frustrationen över det håller på att ta över hennes förstånd.

"Varför får jag inte komma in? Ni bad mig om att komma hem!" Orden blev hängande i luften och inga ljud hördes från andra sidan dörren. Wilma hade vänt vid brevlådan och gått tillbaka, hon behövde få svar. Efter en lång stund harklade sig Frank.
"Vi är ledsna för att du behövde gå så långt bara för att mötas av det här, men vi varken ville eller kunde berätta det via telefon."
"Gumman, vi älskar dig över allt annat på denna jord. Glöm aldrig det." Kristinas ord blandades med högljudd gråt följd av hostningar.
"Jag vet att vi bråkat en del och jag vill be om ursäkt för allt dumt jag gjort", fortsatte Frank och nu lät även han ledsen. Wilma kände paniken bubbla i sitt blod.
"Vad är det som händer? Kan någon svara på min fråga?" skrek hon så högt hon kunde. Grannen tittade återigen ut genom sitt köksfönster.
"Vi är smittade Wilma." Kristinas ord var som en käftsmäll och en hård spark i magen.
"Det är mitt fel", hävde Wilma ur sig och sjönk ihop på stentrappans översta trappsteg.

Magen kurrar högt men Wilma förmår sig inte att leta reda på något att äta. Var ska hon ens få tag på mat nu? De flesta mataffärer är rensade. Hemma hos Carro hade kusinen Louise fixat käk. Hon hade smugit ut på kvällarna och framåt midnatt kommit tillbaka med varor som såg ut att komma från restaurangkök. Lousie hade tydligen hört av sig till Carro och frågat om de kunde göra sällskap med varandra, då hennes familj också var borta. Carro hade givetvis svarat ja och gett ut adressen utan att säga något till Wilma. Wilma skakar av sig tankarna på Carro och Louise då det bara gör henne ledsen att tänka på dem. De hade stundtals haft det ganska roligt tillsammans i lägenheten, men nu är det över.