När världen tystnar

6 ~ Patetisk

Helgen flyger förbi innan den ens hunnit börjat. Wilma ligger i sin säng och försöker plugga till morgondagens prov i geografi. Hon är körd. Provet har klassen vetat om i tre veckor men smart som hon är har hon inte öppnat boken förrän nu. Läraren kommer hata henne. Dessutom kan hon inte koncentrera sig. Imorgon är det måndag vilket innebär att det finns en risk att springa in i Richard. Richard som inte vill ha henne, som har en annan jävla tjej. Wilma är arg utan anledning, hon borde inte vara det. Hon vet inte ens vem den andra tjejen är och ändå så avskyr hon henne. Så mycket gillar jag honom inte, försöker Wilma intala sig utan några större framgångar. Han är hennes obesvarade kärlek och hon är övertygad om att de kommer gå genom kyrkgången tillsammans om han bara ger henne en chans. Men det gör han inte.

  Morgonen därpå vaknar hon av väckarklockans ilskna signal och av misstag och ilska åker den i golvet med en hög smäll. Wilma sätter sig frustrerat upp i sängen och drar bort hårslingor från ansiktet. Stressat inser hon att hon glömt bort att ställa alarmet en timme tidigare än vanligt, hon kommer att missa provet.
På bara några få minuter hoppar Wilma ur sin sovtröja och drar på sig jeans och en mörkgrå hoodie med tryck. Sminka sig hinner hon inte och det rufsiga håret får ingen vidare omsorg det heller. Se upp, här kommer den orangea fågelskrämman Wilma. Irriterat lämnar hon sitt rum och rusar ner för trappan, frukosten hinns inte heller med. Förutsättningarna för att lyckas med provet är verkligen usla.

Skolans gula tegelfasad tornar upp sig mot en mulen himmel där några fåglar förtjust flyger omkring och för oväsen av sig. Byggnaden är i tre våningar. Aulan ligger på bottenvåningen och det är där skrivningen sker. Wilma håller upp sin handled och slänger ett öga på klockan, sjutton minuter över åtta. Hon har missat nästan tjugo minuter av tiden. Kommer hon ens bli insläppt när hon är så sen? Wilma springer mot de tunga träportarna och puttar upp dem, rusar vidare mot aulan. Utanför står en lärare som vaktar skrivningen. Han har bakåtkammat hår och stora glasögon. Minen är spänd och blicken som spänns i Wilmas ögon är inte glad.
"Du är sen. Vad heter du och vilken klass tillhör du?" Rösten är klar och tydlig och han gör inga förösk till att dölja sitt missnöje.
"Förlåt, Wilma Berg, samhäll 2A", svarar Wilma samtidigt som hon rotar runt i sin ryggsäck efter penna och suddgummi. Hon hittar inget och nervositeten tar över.
"Egentligen får du inte skriva nu, men jag kan göra ett undantag och släppa in dig i alla fall, är du redo?"
Wilma lägger märke till hånflinet i hans mungipa, läraren är fullt medveten om att hon inte hittar sina grejer men han slänger in henne i salen i alla fall.

Aulan är stor och rymmer flera hundra personer. Golvet sluttar neråt tills det möts upp av en stor scen där ett gäng lärare står och övervakar provet. Inte ens hälften av de blå stolarna är fyllda och nervöst börjar Wilma gå ner genom gången för att få provet av sin magister. Hon känner hur många blickar dras till henne och hon önskar att golvet ska försvinna under hennes fötter. Kan de inte bara koncentrera sig på sina prov?
Anders blick är uppgiven när han ger Wilma provet och berättar hur lång tid hon har på sig.
"Har du en penna? Jag hittar inte min och vill inte hälla ut min ryggsäck här, det skulle störa andra", mumlar Wilma nästan ohörbart samtidigt som hon drar en hårslinga från ansiktet. Anders blick ser om möjligt nästan ännu mer uppgiven ut. Hans smala läppar öppnas lite och Wilma är övertygad om att han ska be henne lämna salen, men så sträcker han med en rynkig hand över en blyertspenna som hon tacksamt tar emot.

  Efter provet skyndar sig Wilma till en toalett, hon måste bort från alla andra innan de ser hur besviken hon är. När hon sjunker ihop på toalocket bränner tårarna innanför ögonlocken och allt hon känner är en fruktansvärd besvikelse över sig själv. Provet gick åt helvete rent ut sagt, hon kom inte ihåg någonting och fick chansa på det mesta. Dessutom hann hon inte svara på de sista frågorna och den enda hon har att skylla på är sig själv.

  Aldrig kan hon lyckas med något. Betygen sjunker, de flesta vännerna är falska och jobbet varar säkert bara en månad till, sen kanske de vill ta in någon annan. Någon bättre. Precis som Richard gjorde.

  Plötsligt knackar det på dörren och Wilma hoppar upp, spolar i den oanvända toaletten och startar vattenkranen. Hon låter vattnet strila ner och iakttar hur vattendroppar stänker mot det vita porslinet. I spegeln ovanför möter hon sin glansiga gröna blick. Det knackar igen.
  "Wilma, jag vet att du är där inne." Carros röst ljuder genom dörren och Wilma låser upp, låter henne komma in. Carro ger henne en kram och tack vare att hon är såpass mycket längre än Wilma kan hon luta sitt ansikte mot hennes axel utan problem. Carros hår luktar mango.
  "Så dåligt kan det väl ändå inte ha gått?"
  "Säger hon som alltid får A. Får jag ens godkänt lovar jag att gå med i kyrkokören." Carro skrattar högt och Wilma kan inte heller låta bli att dra på mungiporna. Hon kan verkligen inte sjunga och sätter helst inte en fot i kyrkan. Gud finns inte. Och även om han nu skulle göra det så är han långt ifrån snäll. Mannen folk ber till bara jävlas med folk.

Carro får Wilma på bättre humör och tillsammans lämnar de toan och går vidare mot nästa lektion i svenska. I korridoren sammanstrålar de med två killar från klassen som ivrigt diskuterar något. Wilma anstränger sig för att höra vad de pratar om. Hennes mamma brukar skoja om att Wilma föddes nyfiken och det ligger nog en del sanning i det.
"Hörde du om Richard?" frågar Tim och ser med flackande blick på Lucas.
"Nej inte exakt, han avbröt sin fest i fredags och folk hade tydligen blivit skitsura. Var du där?" Tim skakar på huvudet samtidigt som han stannar vid skåpen för att leta fram rätt böcker. Wilma har sitt skåp snett nedanför honom så hon får automatiskt ett bra tjuvlyssningsläge.
"Nej jag var inte där men min kusin var det. Richards polare skickade hem alla utan anledning men ryktet säger att hans farsa dog under den kvällen. Men jag är inte helt säker, jag har bara hört rykten av andra."

Wilma stelnar till med handen bland pennorna i plåtskåpet. Vad sa han precis? Skulle Richards pappa ha dött? I sånna fall förklarar det varför Richard var ledsen och har fått omtänksamma meddelanden på Facebook. En klump i magen växer fram och det kliar i hennes fingrar av vilja att höra av sig till honom. Carro ser oroligt på henne när killarna lämnar dem ensamma igen.
"Gör det inte", uppmanar hon med sträng röst.
"Gör inte vadå?" Wilma försöker spela dum. Med en smäll stänger hon skåpet och låser igen den tomatröda luckan.
"Skriva till honom. Han bryr sig inte om dig." Det känns som ett slag i magen och Wilma blänger surt på sin kompis. Det svarta håret är uppsatt i en prydlig tofs och stora ringar glänser i öronen. Helt plötsligt tycker Wilma att hennes smink är alldeles för mycket.
"Lätt för dig att säga som får varenda kille du pekar på bara för att du ständigt klär upp dig alldeles för mycket", häver Wilma ur sig och ångrar sig i samma stund som orden lämnar hennes läppar. Carro stannar mitt i ett steg och blänger ilsket tillbaka, men hon ser också sårad ut. Wilma vill säga förlåt men inga ord kommer fram.
"Du är ju ganska patetisk du också, springer efter en kille som knappt vet om att du existerar. Har du någonsin bjudit ut honom? Nej just det, det vågar du inte. Lycka till med förhöret på svenskan idag, du har med all säkerhet inte pluggat och jag är jävligt trött på att ständigt behöva hjälpa dig med precis allting."

Carro stormar iväg utan att Wilma hinner svara något. Hon rör sig inte ur fläcken. Hade de en läxa i svenskan? För andra gången på en dag kommer hon misslyckas i skolan och då har klockan inte ens slagit elva. Tårarna bränner och helst av allt vill hon fly tillbaka till toan och låsa in sig resten av dagen. Wilma hatar sitt humör, hur hon ibland kan häva ur sig något dumt bara för att hon blivit irriterad över något. Hon lyckas alltid göra allting tusen gånger värre än vad det var från början. Hur länge ska Carro vara sur den här gången? Utan henne har Wilma ingen riktig vän.

  Samtidigt som Wilma med tunga steg börjar röra sig vidare i korridoren kommer en lärare springandes förbi henne. Hon har en telefon pressad mot örat och pratar stressat. Hon låter rädd.