När världen tystnar

8 ~ Kunder, mopeder och bråk

Maj 2068

Sekundvisaren på väggklockan i fikarummet hörs tydligt. Tick, tack. Wilma blir stressad av ljudet och hackar frustrerat gaffeln i köttbullen tills det bara är mos av den. En ljudlig suck hörs från andra sidan bordet. Wilma tittar upp och slänger diskret en sur blick på Carro.
  "Kan du lägga av med det där? Det är jävligt störande", säger Carro och och lägger från sig äppelskrutten och drar handen genom det blanka håret.
  "Förlåt då", muttrar Wilma och slutar mosa sin mat.

  De är fortfarande osams. Wilmas fingrar räcker inte till för att räkna hur många gånger hon har bett om ursäkt men Carro är långsint. Det är en pina att tvingas jobba ihop en fredagskväll. De har knappt pratat med varandra på två veckor och Wilma börjar tappa tålamodet. Hon tycker att Carro överdriver, men vem är hon att tala om att överdriva? Det är det enda hon gör hela tiden.

  "Vill du städa eller stå i kassan efter rasten?" frågar Wilma och slänger en blick på klockan. Kvart i tio. Hon behöver bara överleva en dryg timme till.
  "Kassan", svarar Carro surt och reser sig häftigt från stolen och slänger sina fruktrester. Wilma hinner inte säga något mer innan hon är ute i macken igen.

Vattnet strilar från vattenkranen och stänker ner vasken. Wilma sköljer av sin tallrik när upprörda röster hörs från butiken. Wilma stänger av kranen för att höra bättre.
"Ut härifrån."
"Elisa..." Carro pratar med kollegan.
"Du ska ut härifrån. NU!"
"Men jag vill bara..." Rösten är obekant så Wilma antar att det är en kund.
"Om du inte lämnar butiken nu så kommer jag ringa polisen." Elisa låter nästan hysterisk. Wilma lämnar lunchrummet och möts av Elisa som står och trycker mot väggen bakom disken. Ett rosa hårband håller hennes blonda hårsvall på plats och hon pekar med darrande hand på mannen som står i dörröppningen i en skitig reflexjacka. Carro står vid kyldisken och tittar oroligt på Elisa. Mannen kliar sig i det gråspräckliga håret och river sig därefter i det ovårdade skägget. Han hostar och vecklar upp en redan använd näsduk.
"Vad händer?" frågar Wilma och stannar upp vid disken med nygräddade bullar. Hon lutar sig mot det ljumna glaset.
"Men ser ni inte att han är sjuk?" gormar Elisa och spärrar upp sina ögon när hon ser på mannen. Mannen tittar skrämt på henne.
"Jag vill bara handla lite mjölk", säger han oförstående och rycker på axlarna. "Jag är på väg hem från jobbet."
"Du... ska ut... nu", väser Elisa och lutar sig framåt och stödjer sin rymliga kroppshydda mot disken. Mannen ser skrämt på henne men rör sig inte ur fläcken. Han får en hostattack så att tårarna börjar rinna.
"Men herregud vad är det här för jävla larv", säger Wilma och tränger sig förbi Carro och slänger upp luckan till kyldisken. Hon tar upp två mjölkpaket och tittar på mannen. "Hur många vill du ha?"
"Två räcker", säger mannen tyst medan han går fram till kassan. Wilma tar plats bakom kassaapparaten och låter mannen betala. Sedan försvinner han snabbt ut från macken och lämnar efter sig en tryckt stämning.

"Vadå?" Wilma slår irriterat ut med armarna innan hon greppar tag i en sopborste. "Om ni inte har märkt det så börjar det tryta med kunder så vi lär ta vara på dom som kommer hit."
"Du märkte väl att han var sjuk?" Elisa står fortfarande lutad mot disken och låter andfådd. Carro mumlar instämmande.
"Har ni hört talas om förkylning någon gång?" Wilma är så jävla trött på att alla ska noja så över någon sjukdom som ingen riktigt vet vad den innebär. Hör de inte själva hur otroligt det låter? Skulle det vara allvarligt hade det kommit ut tydliga instruktioner och massa information. Det finns ingenting nu, inte ens ett namn på skiten. Hon tänker på Richards pappa. I skolan går ryktet, men han kan ha dött av precis vad som helst. Människor dör varje dag och har gjort det i alla tider.
  Elisa får plötsligt fart på benen igen och skyndar sig iväg till omklädningsrummet för att gå av sitt pass. Kvar blir Carro och Wilma som gör sitt allra bästa för att inte korsa varandras vägar. Wilma slänger då och då blickar åt Carros håll och varje gång knyter det sig av saknad i magen.

  Nattskiftet har anlänt och Wilma skyndar sig att samla ihop sina tillhörigheter i ryggsäcken och försvinner ut i mörkret. Gatlyktorna närmst ingången har gått sönder så det enda ljuset kommer från mackens stora fönsterrutor. Wilma börjar styra stegen hemåt. Trots att klockan är över elva så är det fortfarande varmt ute, asfalten ger ifrån sig en ångande värme. Ljudet från bilar, fester och fåglar susar genom luften. Sommaren är verkligen på väg nu. Hon börjar kunna känna känslan av ett härligt sommarlov.

  Wilma passerar en stor parkering till en matbutik. Ett gäng ungdomar har samlats där med cyklar och mopeder. Hon vänder blicken framåt igen, men i ögonvrån fångar något hennes uppmärksamhet. Eller snarare någon. På en silvrig moped hänger en röd hjälm på styret och ingen mindre än hennes lillebror Erik sitter på den. Wilma stannar upp och konstaterar att det är hans moped. Han har inget körkort, han har inte ens fyllt femton än. Erik kliver av mopeden, växlar några ord med sina killkompisar. Längre bort står tre tjejer och sneglar åt grabbarnas håll. Erik börjar röra sig framåt mot tjejerna och utan att någon hinner reagera kysser han den korta tjejen med spikrakt hår till midjan. Det ser ut som att han kör ner tungan i halsen på henne och tjejen knuffar hårt bort honom. Erik stapplar några steg bakåt och återvänder sen till sina polare som nu klappar händerna och tjoar glatt. Wilma ser hur en av dem plockar upp en sedel ur fickan och sträcker fram till Erik.

  Ilskan kokar upp i Wilma och istället för att fortsätta hemåt vänder hon på klacken, hoppar över ett staket och skyndar sig fram till ungdomarna. Ingen verkar ha sett henne ännu. Hon har fortfarande sin rutiga jobbskjorta på sig och ryggsäcken slamrar mot ryggen när hon med bestämda steg går de sista metrarna. En liten kille med snobbig stil och arrogant ansiktsuttryck får syn på henne. Han tar en klunk ur en vodkaflaska.
  "Va inte ett sånt jävla svin Erik", häver Wilma ur sig och ställer sig mitt emot sin lillebror vars leende dör ut en aning.
  "Stick härifrån", muttrar han till svar och rättar till kepsen. Han har en svart kortärmad på sig och runt magen hänger jeansjackan.
  "Du är ju helt slut i huvudet. Be om ursäkt till den där tjejen, det var ganska uppenbart att hon inte gillade det du gjorde. Och så kan du ge tillbaka pengarna också. Vem fan slår vad om sånt här?" De fyra pojkarna blir tysta. En lång kille som håller i ett cykelstyre tittar nervöst ner i backen. Wilma är medveten om att hon nästan skriker. Utan att vänta på svar från dem går hon fram till tjejerna och tittar oroligt på den drabbade.
  "Är du okej?" frågar Wilma och lägger en hand på hennes axel.
  "Ja det är lugnt", svarar tjejen med pipig röst och Wilma ser i hennes glansiga blick att allt inte verkar kännas okej. Självklart gör det inte det.
  "Förlåt mig", ropar Erik högt innan han trär hjälmen över huvudet, stoppar undan kepsen och startar mopeden som ger ifrån sig ett högt mullrande ljud. Den lilla killen som nyss stod och drack vodka tar plats bakom styret på den andra mopeden och de andra två åker med som passagerare. Cykeln slängs på marken med ett skramlande ljud. De försvinner på några sekunder och förutom cykeln är allt som finns kvar efter dem den tomma vodkaflaskan som rullar över asfalten.
  "Vi ska ta och cykla hem nu", säger tjejen och hennes vänner nickar instämmande.
  "Det gör ni rätt i."

  Wilma är fortfarande skitförbannad och hon överväger att ringa polisen. En som kör utan körkort och minst en som inte är nykter. Hon har en idiot till lillebror. Hon står ensam på parkeringen med mobilen i handen. Ska hon ringa? Hon velar länge innan hon till slut bestämmer sig för att bara skvallra för deras föräldrar. Hon lägger ner mobilen i jeansfickan, blickar mot de mörka fönstren i matbutiken och fortsätter sin vandring hemåt. Ute på gatan svischar bilar förbi och någonstans hör hon hur någon tutar ilsket.

Det är skönt att gå, Wilma har alltid gillat det bättre än att åka buss eller spårvagn. Det känns friare och tryggare. Wilma genar genom en gränd och kommer ut på en bakgård. Ilskna röster hörs. En smäll följt av ett kvidande. Wilma blir rädd och trycker sig mot husfasaden. Försiktigt smyger hon fram för att kunna se vad som pågår runt hörnet. I ett hörn som inte är upplyst ser hon två killar, en lite mindre och en stor och muskulös. Hon kan inte urskilja några anletsdrag i mörkret. Den stora killen måttar in ett slag i magen på den mindre som långsamt sjunker ner på backen.
"Skvallrar du så dör du", säger den större med mörk röst.
"Jag har inte skvallrat." Han låter rädd.
"Du är skyldig mig pengar dessutom." Den muskulösa killen ger honom en lätt spark i bröstet där han ligger på backen.
Wilma står förstenad och tittar på händelsen. Borde hon säga något? Göra något? Hon pressar sig hårdare mot fasaden, smyger tillbaka runt hörnet och stannar upp. Pulsen rusar. Hon vågar inte gå mellan. De kanske har vapen på sig. Hon hör hur bråket bakom henne fortsätter när hon beslutar sig för gå tillbaka genom gränden och ta den långa vägen hem. Kvällen känns plötsligt väldigt skrämmande och hotfull.