När världen tystnar

13 ~ Ej tillträde

  Efter flera timmar kommer äntligen en ambulans. Personalen bär munskydd och handskar och skyndar in till Emilias rum. Theo backar undan och ser förtvivlat på hur de lyfter upp hennes kropp och bär ut henne. De lägger henne inte på en bår, ger henne inga mediciner, ingenting. Den manliga ambulansföraren säger trött att de måste åka och försvinner därefter ut från lägenheten med lillasyster. De verkar redan ha gett upp.

  Theo står tryckt mot väggen och skakar. Han sluter sina ögon hårt och önskar för allt han är värd att Emilia ska klara sig, men innerst inne vet han att det redan är kört. Ingen kommer undan det här. Samhället kan inte skydda någon och sjukvården kan inte rädda någon. Det finns inget vaccin eller botemedel.

  "Du skulle inte ha öppnat dörren", skriker hans mamma hysteriskt från köket. Theo försöker låta bli att gråta men det bränner bakom ögonlocken.
  "Hon var smittad redan innan det", försvarar sig Theo. "Det är bara några timmar sen jag öppnade dörren och så fort bryter det inte ut."
  "Försök inte, det är ditt fel!"
  "Det är inte mitt fel!" Theo vrålar förtvivlat tillbaka och rusar ut från Emilias tomma sovrum.
  "Vems fel är det då?"
  "Inte fan vet jag, inte mitt i alla fall. Sluta vara så förbannat elak." Theo går in i köket där mamma sitter vid köksbordet med strimmiga kinder. Theo andas häftigt och stirrar på henne.
  "Jag är också ledsen. Förstår du inte det? Jag har förlorat min pappa och snart min lillasyster. Det är inte bara du som lider av det här. Det finns en hel värld utanför den här lägenheten som också lider!" Mamma brister ut i gråt och döljer ansiktet med sina händer. Vigselringen skimrar runt hennes ringfinger.
  "Förlåt mig, älskade Theo", får hon fram mellan snyftningarna. Theo ser ledset på henne innan han vänder sig om och går. Han måste hitta Emilia.

  Theo åker spårvagn till det närmsta sjukhuset. Han har ingen aning om det är där Emilia befinner sig men han måste chansa. Är det fel får han åka vidare. På darriga ben går han mot entrén. Lappar med stora varningstexter sitter fästa på dörren men Theo läser ingen av dem, han sliter upp dörren och går in. I receptionen är det tyst och doftar starkt av rengöringsmedel.
  "Ursäkta mig, jag letar efter min syster", säger Theo till damen som sitter bakom disken och vänder papper.
  "Namn?" frågar hon utan att titta upp på honom.
  "Emilia Ek." Den gråhåriga damen loggar in på en dator och nickar stillsamt.
  "Hon kom precis hit, men du får inte besöka henne." Kvinnan loggar ut från datorn och återgår till sina papper.
  "Varför inte?"
  "Smittorisker", svarar hon stramt.

  Eftersom att kvinnan verkar vara extremt upptagen med sina papper och inte bryr sig det minsta om Theo smiter han iväg mot akutrummen. Han har ingen aning om vart han ska leta och öppnar dörrar på måfå. Någon läkare börjar skrika åt honom och han börjar springa genom en lång korridor.
  "Stanna!" skriker läkaren som följer efter honom. Theo lyssnar inte och ökar istället farten. Plötsligt springer han rätt in i en städvagn och faller handlöst mot golvet. Städvagnen rasslar till och kvidanden hörs från Theo. Läkaren kommer ifatt och stannar bredvid Theo, han blänger ilsket på honom genom tjocka, runda glasögon.
  "Vad sysslar du med?" frågar han strängt men sträcker ändå ut en hand och hjälper Theo upp. Theo borstar av sina jeans fast att det inte finns en enda smutsfläck på dem. Allt är kliniskt rent här.
  "Letar efter min syster", svarar han sanningsenligt och sneglar bort mot hissarna.
  "Du får absolut inte gå in i rum hur som helst."
  "Nej förlåt, men ingen vill hjälpa mig och jag måste hitta henne."
  "Vad heter hon?" Theo lämnar hennes personuppgifter och förklarar situationen. Läkaren ser med medlidsam blick på honom och lägger huvudet på sned. När Theo tystnar dröjer det en lång stund innan läkaren säger något.
  "Hon är nog på våran isolerade avdelning, ingen annan än de behöriga kommer in där. Jag är ledsen." Därefter vänder han på klacken och lämnar Theo ensam i den ljusa korridoren.

  Det kanske är dumt, men Theo är desperat. Han smyger sig fram genom olika korridorer och hittar till slut en karta över sjukhusområdet. Den isolerade avdelningen ligger på våning fem. Theo styr stegen mot hissarna och trycker bestämt på knapp fem. Hissen rör sig skramlande uppåt. Den stannar med ett pip och dörrarna glider upp. Theo smiter ut och hamnar i en liten hall där det finns tjocka ståldörrar åt alla håll som verkar leda in i ytterligare små hallar. Han känner på dem men alla är självklart låsta.

  Theo sätter sig ner på en liten bänk som står placerad mot väggen. Tankarna snurrar runt och han lyckas inte få ordning på en enda av dem. Varför känner han ett så starkt begär efter att hitta Emilia? När hon är i skick att få träffa sin familj kommer sjukhuset självklart att höra av sig direkt, men han kan inte vänta på det. Något säger Theo att om han vill se sin syster i livet en sista gång måste han hitta henne snabbt, och det finns en sak han måste hinna berätta för henne.

  Plötsligt får han en idé. Den är väldigt osäker och kan sluta i katastrof men det kan också vara det enda sättet att ta sig in på avdelningen. Theo stiger in i hissen igen och färdas ner till plan två där han tyckte sig se på kartan att personalutrymmen skulle finnas. När hissen stannar skyndar han sig ut och irrar runt i korridorerna i jakt på det han söker. En larmad dörr med kodlås dyker upp framför honom och han saktar in för att inte verka misstänkt. Bredvid dörren står en stor plastblomma och om han bara är tyst och still kanske han kan gömma sig bakom den. Theo smyger dit och hukar sig bakom den stora växten.

Dörren öppnas och ut småspringer en ung, kvinnlig läkare med färgglada pärmar i famnen. Theo reser sig upp så diskret han kan från sitt gömställe och ilar fram mot dörren innan den hunnit slagit igen helt. Han är svettig om händerna och hjärtat slår hårt. Om någon upptäcker honom nu är det kört. Han ser sig nervöst omkring innan han smiter in mot personalrummen.

Här är det inte lika vitt och dystert som i övriga delar av sjukhuset. Väggarna är i en grön nyans och pryds av tavlor med vackra motiv. Från ett lunchrum doftar det kaffe och glada röster hörs. På en dörr till höger om Theo står det Omklädningsrum herrar 1 och han smiter in där innan någon får syn på honom. Till Theos glädje är rummet tomt på folk och han behöver inte låtsas för någon att han är nyanställd. Stressat börjar han rota runt bland personalens väskor och tillhörigheter på jakt efter ett passerkort eller liknande.

Klumpen i Theos mage växer sig bara större och större för varje sekund som går. Hjärtat slår så hårt att han tror att det är på väg ut från bröstkorgen. Han hittar inte det han söker och är medveten om att någon kan komma in när som helst. På kortsidan av rummet står en radda med små skåp, vissa har hänglås men en del verkar vara olåsta. Theo går fram och öppnar luckorna som inte är låsta. Han tror inte att han kommer hitta något, förmodligen är det strikta regler om vad som får lämnas framme och inte. Trots sina aningar letar han ändå igenom alla olåsta skåp och i det näst sista får han napp. Det hänger ett hänglås på skåpet men ägaren måste ha glömt att låsa det. I det lilla plåtskåpet ligger ett rött nyckelband med ett passerkort i. Theo roffar åt sig kortet och innan han lämnar rummet tar han på sig en av de vita läkarrockarna som hänger där.

Plötsligt öppnas dörren och en äldre kille med korpsvart hår kliver in. Han går bestämt fram till en bänkrad och hänger av sig sina ytterkläder på en av alla krokar. Innan han börjar byta om nickar han kort till Theo som nervöst nickar tillbaka. Killen verkar inte reflektera över att Theo inte borde vara där. Theo går så lugnt han kan ut och är tacksam över att läkarrocken döljer hans skakande ben.

Theo tar återigen hissen upp till våning fem och hälsar så naturligt han kan på de besökare han möter. Han verkar smälta in ganska bra, ingen tittar snett på honom. Förmodligen har alla fullt upp med att tänka på annat.

Tiden är knapp. Om Theo ska hinna prata med Emilia måste han snabba sig. När han kliver ur hissen torkar han svetten ur pannan och tvingas ta stöd mot väggen i den lilla hallen utanför. Han sneglar på den låsta dörren rakt fram som leder in till ytterligare en dörr med lås. Hur många låsta dörrar måste han ta sig genom? Allt Theo tänker på är att han måste träffa Emilia innan det är försent. Han går fram till dörren och börjar fumla efter det stulna passerkortet i fickan. Fingrarna får tag om bandet och han halar upp det. Med darrande hand för han kortet mot kortläsaren. Det börjar pipa och blinka rött. Theos blick blir suddig men han kan ändå urskilja orden som lyser på displayen. Ej tillträde.
"Helvete", skriker Theo och börjar banka på dörren. Ingen varken ser eller hör honom och han förstår att det är över nu.