När världen tystnar

7 ~ Begravning

Maj 2068

Livet är inte detsamma som innan. Det kommer heller aldrig att bli som innan och den tanken smärtar något fruktansvärt. Den etsar sig fast i hjärnan, påminner om hur lite makt människan har över att styra vad som händer i livet. Över döden är alla helt maktlösa.

Theo stirrar tomt in i TV-skärmen, ser hur nyhetsreporterns läppar rör på sig men han hör inte vad hon säger. Färgerna växlar och miljöerna byter av varandra men han reflekterar inte vad inslagen handlar om. Han är fast i sina egna tankar och kan inte ta sig loss. Saknaden av pappa är så enorm att den påverkar honom varenda dag, aptiten är som bortblåst och orken till att sköta skolarbetet finns inte. Han gråter sig till sömns nästan varje natt och vaknar varje morgon och minns det han kvällen innan gjorde allt för att glömma.

  Drygt två veckor har gått sedan den där hemska dagen då mamma reste iväg till sjukhuset i Norge. Det har blivit torsdag och utanför fönstret strålar solen för fullt. Strålarna träffar fönsterrutan som reflekterar ljuset. Det är skållhett i lägenheten, försommaren visar upp sin allra varmaste sida.

"Theo, du måste göra dig iordning nu." Theo tittar med uppgiven blick bort från TV:n och möter mammas blick. Hon står i dörröppningen iförd en svart långklänning. I handen håller hon en lika mörk kavaj. Hennes blick är livlös och ansiktet saknar färg.
"Mm", mumlar Theo till svar och drar filten tätare kring sin kropp. Han fasar för det som väntar.
"Nu Theo, vi borde ha åkt för fem minuter sen", vädjar mamma och släpper trött kavajen som dalar ner mot golvet och lägger sig i en skrynklig hög. Mamma vänder sig om och lämnar rummet men kommer tillbaka på en gång. Nu rinner tårar ner för kinderna och hon stormar fram till soffbordet, sliter åt sig TV-dosan, trycker frenetiskt på alla knappar men skärmen slocknar inte. Frustrerat slänger hon dosan i golvet så att batterierna rullar iväg över parketten. Theo får en klump i magen och reser sig på darrande ben. Han går fram till TV:n och slår av den innan han böjer sig ner och plockar ihop resterna av dosan.
"Förlåt mamma, jag kommer", viskar han nästan ohörbart. Theo plockar upp kavajen från golvet och tassar bort till sitt rum.

  Det är alldeles för varmt för jeans, skjorta och kavaj. Theo svettas innan han ens hunnit ut från sitt rum. Han studerar sin spegelbild och försöker släta till det bruna håret som spretar. Han har magrat av rejält sen pappa gick bort och han tvingas leta på sitt skärp.

  Theo lämnar sitt rum och möter upp mamma och Emilia i hallen. De knyter under tystnad sina skor. Alla tre är mörkklädda från topp till tå. Mamma tar Emilias hand och kramar den hårt innan de går ut i trapphuset. Från lägenheten mitt emot hörs basen från en stereoanläggning. På den smutsgula väggen har någon klottrat förnedrande ord.

  Värmen är outhärdlig. Theo torkar svetten ur pannan och frustar när bussens dörr glider upp och släpper in ännu mer värme. Det är fortfarande tre hållplatser kvar tills de ska gå av. Theo sitter ensam och lutar huvudet mot fönsterrutan. Han blundar hårt och gör sitt bästa för att hålla alla känslor borta men smärtan gör sig påmind i alla fall. Det bränner bakom ögonlocken och han vet att om han öppnar ögonen nu kommer tårarna att rinna.

  Bussen är nästan tom. För bara några veckor sedan fick man vara glad om man lyckades få en sittplats. Nu kan man välja och vraka bäst man vill. Theo har knappt vistats utomhus men han har ändå förstått att många har blivit rädda på riktigt för sjukdomen. Ingen vill åka kommunalt, de tror att de ska bli sjuka på en gång då. Theo vet att folk i Göteborg har blivit drabbade men han vet inte huruvida någon har avlidit. Han har inte läst något om det i alla fall. Han förstår inte vad det är som pågår. Varför uttalar sig ingen expert? Varför kommer det ingen information? Allt tyder på att pappa dog av syrebrist. Theo läste själv pappret men han var för trött för att ta in allt som stod skrivet. Lungorna hade förlorat sin funktion.