När världen tystnar

2 ~ Richards fest

April 2068
Tre månader tidigare

  "Kan du inte hänga med för min skull?"
  En sur blick till svar. Wilma vet att hon tjatar men hon vill verkligen inte gå ensam på festen och den är viktig för henne.
"Vi ska ju jobba på lördag, om du inte har glömt bort det."
"Nej det har jag inte, men det orkar vi ändå." Wilma tittar med bedjande ögon på Caroline som bara skakar på huvudet. Hon är bestämd och Wilma frågar inte en gång till, medveten om att Carro inte kommer att ändra sig.

Wilma måste gå på festen. Det är Richards fest och hon har varit intresserad av honom så länge hon kan minnas, och nu har han bjudit henne på sin fest. Wilmas hjärta hade tagit ett glädjeskutt och när han sagt att hon fick ta med en kompis hade hon genast tänkt på Carro, men nu ville hon inte. Wilma har ställt upp för henne hur många gånger som helst, det är dags att hon ger tillbaka lite.

"Kommer du? Vi är redan fem minuter sena", säger plötsligt Carro och reser sig snabbt från bänken och samlar ihop sina böcker. Wilma följer stressat efter henne. Hon har redan för många sena ankomster och har inte råd med flera.
"Vilket klassrum ska vi till?" flåsar Wilma när de halvspringer genom den grå korridoren.
"B130", svarar Carro snabbt och svänger till vänster. De är framme och dörren står på glänt. Så diskret de kan smyger de in i rummet där mattelektionen är i full gång. Tyvärr är de inte så osynliga som de hoppas på och läraren noterar surt deras ankomst.
"Ni är sena."

Koncentrationsnivån är låg på ett sätt bara fredagseftermiddagar kan orsaka. Wilma får inte många tal gjorda, iställer sneglar hon på Carros svar och skriver av. Hon kommer aldrig klara provet om två veckor, men det är framtidens problem. Nu måste hon övertala Carro om festen.

"Snälla, snälla, snälla? Värdlens bästa Caroline?" Wilma vänder sig mot henne och blinkar ivrigt med ögonfransarna. Carro tittar bara på henne men ett litet leende visar sig i mungipan. Hon drar en hand genom sitt mörka långa hår innan hon suckande svarar.
"Okej, men vi stannar max till elva och vi dricker ingen alkohol."
"Tack bästa du", svarar Wilma och glädjen strålar i hennes ansikte.

Klockan ringer och sista lektionen för dagen är över. Äntligen helg. Hela samhällsklassen reser sig samtidigt och tjattrandet ökar i styrka. Läraren Jan ser irriterad ut och Wilma vet att han kommer gnälla på hennes prestationer så fort han får chansen. Hon skyndar sig att samla ihop miniräknaren, pennor och böckerna.

"Hinner vi färga mitt hår innan festen?" frågar Wilma oroligt när de kommit ut i korridoren igen.
"Du behöver inte färga det, var vi inte överens om att du skulle sluta med det?"
Wilma har tänkt att sluta färga det men nu känns det inte bra längre. Hennes naturliga hårfärg syns tydligt och den är nästan orange. Många tycker att det är fint men Wilma avskyr det, som liten hade hon blivit retad av klasskamraterna. Morotswilma.

Det pirrar i Wilmas mage när hon lägger på det sista sminket. Hon drar plattången genom håret, förhoppningsvis är det mörkt på festen så ingen lägger märke till hårfärgen. Speciellt inte Richard.
Hon letar länge i garderoben innan hon till slut tar på sig svarta tajta jeans och en vit skjorta. Lite fin känner hon sig allt när hon möter sin egen blick i spegeln. Irisen ser ibland blå ut och ibland grön. Hon tycker bäst om när ljuset faller så de ser gröna ut.

"Ska du ut?" frågar hennes mamma och ser på Wilma med granskande blick.
"Ja, men det blir inte sent", svarar hon och och går ut till hallen. Hon hukar sig ner och knyter de vita converseskorna innan hon hänger en kamouflagefärgad jacka över axeln. Hon säger hejdå och slänger igen dörren innan någon hinner protestera. Hon lämnar huset och försvinner bort i bostadsområdet.