När världen tystnar

25 ~ Förändrad spelplan

Dagarna går utan att någonting händer. De äter så lite som möjligt, dricker vatten från en bäck de hittade i skogen, letar ätbara bär och sover. Redan första dagen samlade de ihop grenar och kvistar som de kan elda i kaminen, så nätterna har inte varit kalla. Men Theo är rastlös, de är inne på tredje dagen och någonting måste hända. Här kan de inte stanna för alltid.

Wilma är ute en sväng, så då passar Theo på att öppna sin ryggsäck. Han sitter på sin sängkant och drar långsamt upp blixtlåset. Hans hand darrar redan innan han plockar upp det han söker. Fotografiet är varmt i hans händer och när han stirrar in i sin familjs glada ansikten knyts magen ihop och tårarna börjar rinna. Stora droppar faller ned mot glaset som skyddar bilden. Han snörvlar, lägger ifrån sig fotot och sjunker ihop på sängen. Förtvivlat pressar han händerna hårt för ansiktet, försöker tänka på något annat. Att titta på bilden är rena självplågeriet, ändå gör han det så fort han blir ensam.

En stund senare öppnas dörren och Wilma kliver in. Hennes hår är blött och ligger slickat kring hennes ansikte. Hon har på sig Theos mjukisbyxor som han packat med sig hemifrån och en av tröjorna de hittade i stugan. I sin famn håller hon ett bylte med blöta kläder.
  "Hej, jag tvättade lite av dina kläder också. Det går att tvätta sig själv i bäcken, om du vill", säger hon och tittar på honom där han ligger raklång i sängen med rödgråtna ögon. Fotografiet har han plockat undan.
  "Okej", svarar han tonlöst.
  "Jag går ut och hänger upp det här på tork så kan vi kanske äta sen?"
  Theo nickar bara till svar. Han funderar på hur äckligt han luktar. I början kände han att en dusch skulle ha varit nödvändig, men nu har han vant sig så vid doften att han inte känner att han luktar illa. Han hoppas att Wilma också har vant sig.

Wilma har värmt lite ris i en kastrull på kaminens enda spisplatta. Ur ett slitet, väggfast skåp bredvid kaminen plockar hon fram tallrikar, bestick och glas. Theo sitter vid bordet och studerar hennes rörelser, hur hennes våta hår ger ifrån sig små vattenstänk när hon snabbt vänder sig om. När hon har fått fram allt på bordet slår hon sig ner mitt emot och börjar lägga upp riset på sin tallrik.
"Det kan vara varmt fortfarande, men det är rent i alla fall", säger hon och nickar mot hinken med vatten som Theo precis har plockat upp på bordet.
"Det går nog bra", svarar Theo slött utan att riktigt veta vad han svarar på medan han sticker ner sitt dricksglas i hinken och fångar upp bäckvattnet som Wilma tidigare under dagen kokade.

De äter under tystnad och det enda som hörs i den lilla stugan är ljudet av bestick som slamrar mot porslin. Theo sneglar på Wilma. Inte en enda gång har de blivit osams under de senaste dagarna och under gårdagskvällen pratade de länge med varandra innan de somnade. Hon är mycket snällare än vad Theo först trodde och för första gången tänker han att han är glad över att ha träffat just henne. Sällskapet hade kunnat varit så mycket värre än vad det är.
Wilma tittar upp från sin tallrik och möter Theos blick. Hennes ögon ser nästan gröna ut och tittar undrande på honom. Theo skyndar sig att vika undan blicken och känner hur kinderna börjar byta färg. Stolen skrapar på andra sidan bordet och Wilma reser sig upp, plockar upp sin disk och stannar sen ståendes och ser på Theo.
"Är du klar? Jag kan skölja av din disk också." Wilma ler mot honom medan han samlar ihop sin disk och sträcker över den till henne.
"Tack", säger han men Wilma är redan på väg ut. Då reser han sig upp och skyndar ut genom dörren innan den hunnit slå igen helt.
"Jag hjälper till", säger han högt vilket får Wilma att stanna till.
"Det var det värsta", svarar hon retsamt och ler ännu en gång mot honom. Theo ler tillbaka.

  Vattnet porlar i bäcken, ljudet blandas med suset från de stora träden runt omkring och solens strålar letar sig in bland den täta skogens grenar. Lyssnar man noga kan man höra fåglarna kvittra uppe i skyn, och sluter man ögonen för en kort stund skulle allt kunna kännas precis som vanligt.
  Som en vanlig sensommardag ute i skogen, med blåbärsris som färgar skorna mörkt blåa.
  Inga tecken på den hemska smittan.
  Allt skulle kunna vara precis som vanligt, men det är det inte.

  "Theo? Hör du vad jag säger?"
  Theo slår hastigt upp sina ögon och märker hur tallriken han nyss höll i handen har sjunkit till botten av bäcken. Han ser sig förvirrat omkring och upptäcker att Wilma sitter på en stor sten bakom honom och torkar av sina grejer med en gammal tröja.
  "Nej, vad sa du?" Theo gör sitt bästa för att inte låta irriterad men allra helst hade han velat stanna kvar i det fridfulla en liten stund till, om så bara för en sekund.
  "Jag frågade om du har tänkt något mer på vad vi ska göra. Vi kan inte stanna här så länge till, maten kommer att ta slut förr eller senare och vi kan inte leva på blåbär."
  Hennes ord träffar Theo som ett slag magen och han biter sig hårt i läppen för att hindra att klumpen i halsen kommer ut som ett kvidande läte. Han vet att hon har rätt, han har tänkt på det flera gånger varje dag, ändå kommer panikkänslorna när hon nämner det. För att hindra tankarna från att skena iväg sticker han ner händerna i det kalla vattnet, plockar upp sin tappade tallrik och gnuggar noggrant dess släta yta med handen.
  "Theo?"
  Tallriken är ren sedan länge men Theo fortsätter att stryka sin hand över den, snabbare och hårdare för varje drag. Hans armar darrar och tallriken slinker ur hans grepp, dalar ned till den grusiga botten igen.
  Innan han hinner plocka upp den igen kommer Wilma fram och lägger en bestämd hand på hans axel. Hon trycker till och vrider lite, men Theo vägrar släppa efter för rörelsen, han kan inte titta på henne nu. Greppet om axeln lossnar och ett plaskande ljud hörs när Wilma plockar upp tallriken och går bort med den till stenen. Därefter kommer hon snabbt tillbaka och sätter sig ned i mossan bredvid Theo. Utan att han hinner göra något för att hindra henne lutar hon sitt huvud mot hans axel, och han låter henne sitta kvar så.
  "Det är okej, Theo. Allt är okej. Fundera på saken bara."

Theos ögon är slutna och han lyssnar till det porlande vattendraget. När han slår upp ögonen är solen på väg ned över trädtopparna och den gröna, livfulla skogen får genast en mörkare nyans. Värmen sjunker snabbt och Theo huttrar till. Hur länge har han suttit vid bäcken egentligen? Han ser sig om, men Wilma är inte kvar.
Benen känns stela när han reser sig upp. Innan han går tillbaka till stugan böjer han sig ner och tvättar av ansiktet, låter kylan rensa tankarna, får honom att vakna till.

"Där är du ju, jag tänkte precis gå tillbaka och kolla om du levde fortfarande", säger Wilma skämtsamt när han öppnar dörren och kliver in.
Han har fortfarande inte tänkt på det som Wilma vill prata om. Så länge de inte pratar om saken känns den mer hanterbar, då går det att låtsas som att skiten utanför de här väggarna och bortom träden inte har hänt. Om de bara låtsas som om de är två kompisar på en liten resa känns det lättare och inte lika fruktansvärt. Men nu vill hon prata, och Theo vet att hon har rätt. De måste göra något, men för vilken anledning? Vad är det som de söker?
"Jag lever", svarar Theo och tvingar fram ett ansträngt leende.

Kaminen har slocknat. Bredvid den ligger en stor hög med grenar och kvistar som Wilma måste ha samlat ihop under tiden han har varit borta. På bordet ligger en stor hög med blåbär. Theo sätter sig vid bordets kortända och ser allvarligt på Wilma som sitter på sängen. Hennes hår har torkat och Theo slås av vad han tänkte när han såg henne första gången, hur hennes kopparfärgade hår påminde om eld. Det får honom fortfarande att tänka på eld, fast på ett bra sätt. Det är inte alltid man behöver fly från elden.
"Vad är det?" frågar Wilma och får en rynka i pannan.
"Innan jag kan svara på vad vi ska göra behöver jag veta varför vi ska göra det. Vad har vi för mål? Vad ska vi få ut av den här resan? Vad tror du att vi kan hitta om vi fortsätter?"
Wilma tittar på honom, reser sig från sängen och förblir ståendes. Hennes armar hänger slappt längs den smala kroppen och det påklistrade leendet är borta. Hon ser trött och sliten ut. I hennes blick finns inga svar, ögonen ser lika tomma ut som Theo känner sig.
"Det känns som att vi famlar i mörkret, vi vet ingenting. Tänk om det inte finns mer än några enstaka, som du och jag, kvar?" fortsätter Theo medan han kämpar med att hålla rösten stadig och inte bryta ihop.
"Hur ska jag kunna veta någonting? Jag vet inte mer än dig", utbrister Wilma och slår ut med armarna. En tår rullar ned för hennes kind. "Jag har inga svar att ge dig och det vet du mycket väl. Men finns det fler som du och jag någonstans, måste vi hitta dem. Man är starkare tillsammans."
"Minns du inte hur det var i Göteborg? Överlevare sköt varandra för att de var rädda."
"Det är annorlunda nu Theo, spelplanen har ändrats."

Theo har ingen aning om vad Wilma menar eller på vilket sätt spelplanen har ändrats, men när hon kommer fram till honom och ger honom en kram känns det som att hon har rätt. De måste ge sig av igen, fortsätta sökandet i det okända. En natt till bara.