När världen tystnar

38 ~ Smärta

En helikopter kommer snart.

Hjärtat gör ont.

Kroppen skakar.

Wilma springer så fort hennes ben bär henne. Gruset knastrar under skosulorna. Hon får anstränga sig för att urskilja dikeskanterna i mörkret. Skogen tornar upp sig runt henne, hotfullare än någonsin. Det är knappt att hon ser något alls genom tårarna som forsar likt vattenfall ner för kinderna.

Det värker i bröstkorgen. Om det beror på ansträngningen eller krossat hjärta spelar ingen roll, det gör lika ont oavsett. Flåsande fortsätter hon framåt, steg för steg. Hon har inget mål, hon vill bara bort. Bort från Solgården. Bort från Theo. Bort från Gabriella. Bort från dem. Bort, bort, bort.

Till slut bär benen henne knappt längre och hon tvingas stanna upp. Flämtande sätter hon händerna mot knäna och lutar sig framåt. Hjärtat rusar i bröstkorgen och hon spottar ner mot gruset. Halsen svider efter påfrestningen. I skogskanten urskiljer hon en större sten som hon sätter sig på. Hon gråter och snörvlar så häftigt att hon knappt får luft, vilket får det att kännas ännu värre.

Wilma sluter sina ögon i ett försök att stoppa tårarna. Det fungerar inte. Långt in i skogen knakar en gren. En uggla hoar. Trädens blad prasslar mot varandra. För varje minut som går blir det mörkare och snart kommer beckmörkret ligga som ett täcke runt henne. Det spelar ingen roll om hon inte tar sig tillbaka till Solgården, ingen kommer att sakna henne.

Det är så kallt att Wilmas fingrar och tår domnar bort. Hon vet inte hur länge hon har suttit på stenen, men hon har inga planer på att lämna den. Hon har ingenstans att ta vägen.

Plötsligt hör hon fotsteg i gruset. Det låter som att det är fler än en person som kommer. Wilma stelnar till, obehaget kryper innanför skinnet och rädslan för mörkret och dess faror intar hennes kropp. Är det någon som letar efter henne? Ingen borde veta att hon har sprungit från huset, Theo och Gabriella är ju upptagna med annat. Wilma snyftar till vid tanken. Ljudet slinker ur henne innan hon hinner stoppa det och fotstegen framför henne tystnar. Mycket svagt ser hon två mörka gestalter stå stilla.

"Hallå?" ropar den ena.
Wilma känner igen rösten och andas ut. Den tillhör Arvid, vilket borde innebära att den andra personen är Elsa. Trots det säger hon inget, hon vill inte träffa dem nu. De kommer bara försöka få henne att följa med tillbaka.
"Är det någon där?" ropar Elsa ut i mörkret.
Elsa börjar röra på sig, i riktning mot Wilma. Vänd, är allt Wilma tänker. Vänd, vänd, vänd. Elsa vänder inte, hon fortsätter rakt fram mot Wilma. Hon är upptäckt.
"Wilma är det du?"
"Ja", viskar Wilma till svar. Hon förstår att hon inte kommer att komma undan nu.
Elsa är så nära att hon kan se hennes ansikte nu. Elsa sätter sig snabbt ner på stenen bredvid Wilma när hon upptäcker att något inte står rätt till. En arm läggs kring Wilmas axlar och återigen börjar hon gråta. Elsa stryker henne över ryggen, en rörelse som enbart påminner om samtalet med Theo tidigare under dagen.

Theo lovade att alltid vara hennes vän. Där och då kände sig Wilma nöjd över det, tyckte att det var uthärdligt.
Men vänskap hindrar honom inte från att vara med någon annan och Wilma hatar det. Med henne var allt tvunget att vara väl genomtänkt och inget fick gå för fort. Med Gabriella verkar alla spärrar vara borta. Hon önskar att hon kunde hata dem båda, men den enda hon känner starka ogillande känslor mot är Gabriella.

"Gumman, vad har hänt?" frågar Elsa när Wilma har lugnat sig lite.
"De har legat", är allt hon får ur sig.
Elsa kramar om Wilma, skänker lite av sin kroppsvärme till hennes nedfrusna kropp.
"Du förtjänar så mycket bättre."
"Jag vill bara försvinna."
"Jag förstår att du kommer vägra följa med tillbaka till Solgården, men jag och Arvid kommer i sånna fall bära dig tillbaka."
Elsa låter bestämd på ett sätt som inte går att säga emot.
"Jag kan inte", snyftar Wilma.
"Du har inte strövat omkring alla dessa veckor för att ge upp precis innan hjälpen anländer, det är max några dagar kvar. Ta ditt förnuft till fånga. Ditt liv är väl ändå värt mer än en förlorad kärlek som ändå aldrig var något att ha?"