När världen tystnar

12 ~ Återbesök hos Richard

Juni 2068

Musiken dunkar i samma takt som rummet snurrar. Gäster dansar in i varandra och ljudet av krossat glas hörs svagt. Wilma vinglar till och gör sitt bästa för att undvika glassplittret som skimrar över vardagsrumsgolvet. Hon ursäktar sig till en kille hon råkat gått in i och stapplar ut till ett nedsläckt kök. Intill ett stort hörnskåp kan hon urskilja två personer tätt omslingrade med varandra men hon struntar fullständigt i om hon stör dem eller inte. Allt hon behöver ha nu är vatten. Hon öppnar skåplucka efter skåplucka på jakt efter ett glas och lyckas till slut greppa tag om en stor tekopp. Samtidigt som det kalla vattnet rinner ur kranen harklar sig paret i hörnet, märkbart irriterade.
"Ursäkta då", muttrar Wilma och tar en klunk av den iskalla vätskan. Killen suckar bara och går därifrån med tjejen i släptåg. Wilma är nu helt ensam i det mörka rummet. Hon lutar sig mot diskbänken, ställer ifrån sig muggen och sluter ögonen. Världen snurrar bakom ögonlocken och det känns som om hon kommer trilla ihop vilken sekund som helst. Ljudet av en ringsignal når Wilmas öron men hon inser inte att det är hennes telefon som ringer.

"Wilma för helvete!" En ilsken stämma får Wilma att slå upp ögonlocken. Hon ligger på en soffa med en stickad filt över sig. Den enda ljuskällan är en liten fönsterlampa som ger ifrån sig ett svagt gult sken. Wilma försöker fokusera blicken på personen som är i rummet med henne.
"Vad?" frågar hon och sätter sig upp i soffan. Det snurrar fortfarande men hennes synfält blir klart och hon tror knappt sina ögon när hon får syn på vem det är som står framför henne med armarna i kors och arg blick.
"Du måste hem", säger han och drar handen genom sitt lockiga hår. Han är vackrare än någonsin.
"Var är jag?" Wilma ser sig om och tycker att hon känner igen sig en aning.
"Hos mig", svarar Richard och går ett varv i rummet. Han suckar och tittar upp mot taket. Han ser frustrerad ut. Wilma får en konstig känsla i magen samtidigt som ett obehagligt pirr sprider sig i hela kroppen. Hon är nervös och vet inte vad hon ska säga. Vad gör hon hos Richard? Så diskret som möjligt torkar hon av handsvetten på jeansen som är alldeles klibbiga, hon måste ha spillt något under kvällen.
"Jag måste nog gå", säger Wilma snabbt och reser sig upp. Illamåendet kommer på en gång och allt hon fokuserar på är att inte spy. Vingligt börjar hon gå mot hallen men Richard tar tag i hennes arm.
"Någon måste hämta dig, du kan inte gå hem själv. Vilken idiot som helst kan komma."
"Vad har hänt?" Wilma är osäker på om hon ens vill veta vad hon har gjort under kvällen. Hur länge har hon varit borta?
"Du däckade i köket och jag fick inte tag i någon som kunde ta hand om dig så jag tog med dig hit. Men du måste härifrån innan Sandra kommer på att jag är med dig." Sandra? Det tar ett tag innan Wilma fattar vem det är han pratar om. När det väl sjunker in är det som om han har stuckit en kniv i hennes mage. Ville hon hem innan så är det inget mot vad hon vill nu. Desperat börjar hon gå mot hallen och lyssnar inte när Richard försöker hindra henne. Wilma hatar att hon bryr sig, det har gått flera månader och fortfarande kan hon inte släppa att han har träffat en annan. Hon måste härifrån.
"Jag mår bättre, jag klarar mig", säger Wilma när Richard försöker hindra henne från att gå ut genom ytterdörren. Friskluften strömmar in i hallen och hon suger i sig den i djupa andetag samtidigt som hon knyter skorna. "Tack för hjälpen", tillägger hon och skyndar därefter ut på gatan. Dörren stängs med en smäll och hon börjar småspringa för att snabbt ta sig därifrån.

Wilma kommer inte långt innan hon stannar och spyr bakom en buske. Hon spottar för att försöka bli av med den vidriga smaken men det är lönlöst. Hon skulle kunna betala hur mycket som helst för en flaska vatten nu. Wilma får syn på en bänk några meter längre bort och går dit. Den är fuktig och Wilma ryser när nattens kyla går rätt genom hennes kläder. Hon börjar nyktra till och ångesten knackar på. Med darriga fingrar plockar hon upp sin mobil som lyckligtvis ligger kvar i jackfickan. Vant slår hon numret till Carro som svarar på första signalen.
"Var har du varit? Jag har försökt ringt dig!" Carro låter nyvaken.
"Förlåt allt är skitkonstigt, kan du komma och möta upp mig tror du?"
"Var är du då?"
"Grejen är att jag inte riktigt vet, någonstans i närheten av Richard, typ vid busshållplatsen."
"Du anar inte hur orolig jag har varit. Är du jättefull? Varför är du vid Richard?"
"Jag berättar mer om du kan komma och möta upp mig. Ta med vatten."
"Jag tror inte det går någon buss längre på natten men jag tror jag har en polare som kan skjutsa mig dit, ses snart."

När Wilma avslutar samtalet rinner verkligheten över henne. Hon får syn på att hennes föräldrar har försökt att nått henne totalt tjugosju gånger under kvällen och skickat minst lika många sms. Wilma har inte svarat på ett enda. Med en klump i magen läser hon ett meddelande där de överväger att ringa polisen, hon hoppas innerligt att de inte har gjort det. Hela kvällen har varit ett enda stort kaos med några glimtar fejkad glädje. Nu finns bara ångesten kvar.

  Efter tjugo minuter får Wilma syn på billysen. Bilen stannar en bit bort och passagerardörren öppnas, ut kliver Carro. Wilma vinkar försiktigt från bänken och hoppas att Carro ska se henne. Det gör hon, för hon närmar sig med bestämda steg som näst intill ser arga ut. Hon stannar framför Wilma och lägger armarna i kors. Hon är helt osminkad och det långa håret har hon klippt av sig till axlarna. Trots att det är mörkt ute så syns det hur ledsen och sliten hon är. Wilma får dåligt samvete och ångrar sig plötsligt att hon ringde till Carro.

  "Jag har försökt nått dig hela kvällen", säger Carro med en stämma som inte går att avgöra om hon är arg eller inte.
  "Förlåt", hasplar Wilma ur sig till svar och klappar med handen på sittplatsen bredvid sig men Carro skakar bara på huvudet.
  "Vad gör du här?" Wilma förklarar snabbt läget om festen hos någon hon inte känner och hur Richard tog hand om henne. Carro ser ut att vilja gå därifrån och suckar högljutt.
  "Är du ens på riktigt? Här sitter jag ensam hemma för att alla andra har försvunnit och försöker nå dig hela kvällen och du bara skiter i det, för du är full på en fest."
  "Jag struntade inte i dig, jag hörde inte att det ringde och..."
  "Du hörde inte för du var full och roade dig", avbryter Carro som låter mer besviken än arg. "Nu sitter du alltså och är ledsen över en kille du aldrig har haft ihop det med samtidigt som din bästa vän inte har en enda familjemedlem kvar. Tycker du fortfarande att du har rätt att tycka synd om dig själv?"

  Carros ord är som yxhugg i magen. Wilma försöker försvara sig men det är lönlöst. Hon vet att hennes problem är minimala jämfört med andras men just ikväll vill hon bara ha sällskap på vägen hem, inte gråta över Richard. Men det förstår inte Carro, för hon vill inte förstå. Wilma börjar gråta och bryr sig inte om att torka bort tårarna. Framför henne fnyser Carro och lägger återigen armarna i kors.

  "Kom så går vi hem", säger Carro och låter lite lenare på rösten. Wilma reser sig upp och blir chockad när Carro ger henne en kram.
  "Du är fortfarande min bästa vän, tro inget annat. Jag önskar bara att du kan se på saker och ting ur ett annat perspektiv än ditt eget ibland." Carro släpper taget och de börjar långsamt gå hemåt.
  "Jag är bara rädd, det är därför jag gör såhär."
  "Jag vet."

  De går under tystnad en lång stund. Inga andra människor verkar vara ute. Om det beror på att de är rädda eller att klockan är efter två på natten är svårt att avgöra. Suset av några enstaka bilar ljuder genom luften och bryter tystnaden. Det hörs inte ens någon musik från nattklubbar eller hemmafester. Wilma ryser när hon tänker på hur öde allting känns. Hon vill så gärna veta vad som händer men rapporteringarna är alldeles för få. Hon läste en kväll på nätet att reportrarna runt omkring i världen är sjuka, därför är nyheterna så knapphändiga.

  "Vad tänker du på?" frågar Carro efter en lång tystnad. De börjar närma sig sitt bostadsområde. Hyreshusen har bytts ut mot finare villor med stora trädgårdar. Det lyser inte i ett enda fönster. En svart katt stryker förbi en lyktstolpe och försvinner in i en grönskande buske.
  "Att vi alla kommer dö."