När världen tystnar

Epilog

December 2068

  Värmen är tryckande och får svetten att rinna längs ryggraden. Theo frustar och rullar runt på handduken som han har brett ut över sanden. Solens strålar träffar honom rätt i ansiktet och trots att han pressar ihop ögonlocken hårt ser han ljuset tydligt. Havets vågor skvalpar stillsamt mot strandkanten. Theo häver sig upp på armbågarna, kisar och ser ett stort sandslott som några barn förtjust dekorerar med stenar. Snart kommer tidvattnet att ta det.

  Hur väder och vind kan ta sig genom kupolen var bland det första som Theo inte förstod. Hur är det möjligt för vågorna att nå stranden när båtar inte kan det? Theo fick svaren att kupolen saknar ett riktigt tak och att den släpper in vattnet under sina kanter. Vågorna reduceras kraftigt när de hittar sin väg in till ön, vilket gör att de klarar oväder bra.

  "Är vi inte synliga från luften då?" hade Theo frågat när han pratat med en ur personalen.
  Han hade bara höjt på sitt buskiga ögonbryn och skrattat lite.
  "Nej, det är vi inte", hade han svarat när han skrattat klart.
  "Varför inte?" Theo var frågvis, han ville veta.
  "Avancerad teknik, otroliga dataprogrammeringar och en genialisk konstruktion", hade han svarat och lett brett. "Jag har själv inte varit med och byggt detta så jag förstår nog inte så mycket mer än vad du gör. Det är nästan som magi."

  Nästan som magi. Theo tänker på det han sa och kan inte annat än att hålla med. Den här ön är nog gjord av magi, den har verkligen allt han kan tänka sig.

  Det första Theo och Gabriella gjorde var att välja boende. De cyklade till ett område med höga palmträd och klarblåa pooler. Intill låg vad som liknade ett stort hotell. Där bosatte de sig i varsitt rum. Theo hade tittat frågande på Gabriella när hon sagt att de ville ha två rum.
  "Vi vet ju aldrig vad som händer", hade Gabriella svarat när de gick genom korridoren.

  Theo vet aldrig vad som händer. Första nätterna hade varit hemska, han kunde inte sova och när han blundade såg han Wilmas förkrossade ansikte framför sig. Han saknar henne, och sanningen är att han ångrar sitt val på kajen. Det går inte en dag utan att han tänker på henne och undrar var hon är. Lever hon? Har hon det bra?

  Har han det bra själv? Ibland känns det som det. När han sitter i öns egna berg- och dalbana med vinden i håret och alla förtjusta skratt ringandes i öronen känns det bra. Det känns bra när han får medicinering, men så fort han slutar med den kommer ångesten tillbaka.

  I början besökte Theo ofta en psykolog, en vänlig tjej med en ljus page och tjocka rektangulära glasögon. Hon lyssnade på allt Theo sa utan att avbryta. Efter ett tag fick han mediciner och sakta men säkert började allt att kännas lite lättare. Nu rullar livet på och han har slutat gå till psykologen, han går bara på mötena han måste för att få fortsätta med medicinen. Det skrämmer honom lite, att han måste käka tabletter för att må bra. Kommer det vara så resten av hans liv?

  Theo sätter sig upp på stranden. Han överväger att ta ett dopp i det svalkande havet. När han reser sig upp hör han ett klingande skratt bakom sig och han vänder sig automatiskt om. Gabriella sitter vid en bänk tillsammans med två engelsmän. Theo har noterat att hon har hängt mycket med dem den senaste tiden. Hon slänger med håret och vilar blicken på den längsta killen, med tatueringar, piercing i näsan och långt hår som han har gjort till en liten boll på huvudet. Den kortare har ett alldagligt utseende och sticker inte ut nämnvärt, bortsett från ett stort födelsemärke på ena kinden. Gabriella skrattar igen och lutar sig fram över bordet för att se på något som den långa visar i en tidning.

  Theo suckar, vänder ryggen till och går långsamt ner i det kalla vattnet. Han låter sig omslutas av vågorna. Det kluckar i öronen när vattnet letar sig in. Han simmar ut en bit, men inte längre än att han fortfarande bottnar. Han vill inte drunkna och hamna på bottnen tillsammans med fartygen som förlist. När han slänger en blick mot stranden ser han att Gabriella och tatueringskillen har lagt sig på stranden, alldeles för nära varandra. Theo ser hur killen intresserat tittar på Gabriellas nakna hud medan hon solar.